Idag var Clara omåttligt sur innan vi skulle åka till dagis. Förmodligen den skakiga nattsömnen som spökade. Vi tog några extra varv i bilen och till och med en liten extra promenad för att hon skulle få sova lite innan det var dags för dagens drabbning.
I samma stund som jag öppnade grinden på dagis vaknade hon hur som helst till, så det blev kanske en kvarts blund. Å andra sidan glittrade det till lite i ögonen när hon fattade var hon var. När vi skulle ta av overallen fick hon syn på ett av de andra barnen och tjoade ivirgt en hälsning.
Skönt tänkte jag. Det här fortsätter att gå bra.
Men inte riktigt. Hon tog med mig in. Satte sig ner vid sina favoritgrejer. Såg till at jag också satte mig och ställde sig sen och kramade mig. I tjugo minuter ungefär. Ibland vände hon sig om eller satte sig i mitt knä en kort stund och lekte med en bil.
Till slut tyckte fröken att "det blir nog inte lättare att gå än nu". Så jag lämpade över Clara som gnällde och protesterade, sa hej då och gick därifrån. Det var ingen lätt och glad stund. Plockade upp extra-grejerna vi hade i vagnen och hängde dem på rätt platser. I bakgrunden hörde jag en ledsen Clara. Det tog lite kraft att inte springa in igen. Innan jag hann gå hade hon i alla fall tystnat lite. Med tunga steg och lätt vattnade ögon gick jag promenaden hemåt.
Resten av schemat för dagen innehåller lunch (broccoli/blomkålssoppa och pannkakor), vila (de tar in vagnen idag) och mellanmål. Jag har bara att vänta...
Andra bloggar om: dagis, barn, inskolning, förskola
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar