20180105

Musikåret 2017



Jag vill nog kalla musikåret 2017 för ganska svagt. Åtminstone för egen del och när det kommer till nyproducerad musik. Blev inte direkt blixtförälskad i någon låt eller något album. Lyssnade om på väldigt få album. Konstigt år. Kanske var det jag som lyssnade svagt?

Men visst kom det en del bra och sånt som är värt att minnas för framtiden. Det blir ingen traditionell årsbästalista och eftersom intrycken spretar genremässigt bor det bäst här.

Bäst alla kategorier 

Mariam The Believer Love Everything. Minst lika bra som solodebuten. Jag kan inte värja mig mot hennes röst och rytmer. Det går inte. Magi. Hon gjorde ett fint gästspel på Rebecka Törnqvists Home Secretary också (ett album som är mycket bättre än du skulle gissa, leta upp det).

Svenska män med gitarr 

Jag har lyssnat med stor behållning på skivor med ett par svenska män med gitarr i år. Det händer ju inte varje år, men Hjelle Högst medelmåttig, Mattias Alkberg Åtminstone artificiell intelligens, Ulf Stureson Alfta förr och nu och Avantgardet På Östkusten intet nytt snurrade alla fler än en gång hos mig.

...och all den (svenska) jazzen

Goran Kajfes med både Subtropic Arkestra och Tropiques lyssnade jag på mer än gärna. Lika bra som vanligt. Sen släppte Fredrik Kronkvist utmärkta Afro-Cuban Supreme och Nils Landgren Funk Unit sin kanske bästa skiva någonsin med Unbreakable. Samtidigt har jag nästan helt bommat Moserobie-släppen i år (Fathers of Five undantagna). Jag borde ha lånat åtminstone Lina Nyberg, Daniel Karlsson Trio och säkert några till mitt öra vid fler tillfällen.

Hiphopgubbarna

Alla älskade Kendrick Lamar. DAMN var den skiva som snurrade flest varv hos mig. Men satte sig inte riktigt så där in i märgen som TPAB. En handfull låtar hittade jag som jag inte vill glömma, men det var kanske allt. Trots det en viktig skiva 2017.

Årets hiphop levererade istället Black Thought i en ungefär tio minuter lång freestyle hos Flex. Ingen toppade det 2017.


Hemma i Sverige var det egentligen bara en liten digital EP som sparkade undan benen på mig. Den kom inte från något överraskande håll direkt. Rikard "Skizz" Bizzi langade ut en ny del i serien Ur funktion med tillägget 2.25. Ur funktion 2.25 alltså. Det var exakt lika bra som del 1 och del 2.

Lyssnade med behållning och av gammal vana på Big Boi, Oddisee och N.E.R.D. (oklart om vi ska kalla de senare för hiphop 2017, men svängde gjorde det).

Damerna med soul

På soulsidan kom ändå en handfull intressant album och dessutom hittade jag ett jag missade helt 2016. Soulen får godkänt 2017. Bäst gillade jag retrosoulen från Lady Wray (ja, den kom 2016) och neosoulen från H.E.R. (tänk om det albumet varit ett par spår kortare, då hade det varit en omedelbar klassiker). SZA, Kehlani och China Moses (om man får räkna henne till soul istället för vokaljazz?) fick också upprepade spelningar.

Livemusiken

Jag kom iväg på aningen fler konserter 2017 än 2016 (som var någon sorts rekord i låg konsertnärvaro). Gjorde till och med comeback som konsertrecensent! 

Såg Kiss göra en riktigt bra spelning i Stockholm. Främst tack vare Gene. Att Pauls röst inte håller som förr har jag accepterat.

Såg The Hellacopters i ösregn på Liseberg. Det var magiskt fint faktiskt.

Såg Henrik Berggren spela Broder Daniels finaste örhängen och några nya egna bitar tillsammans med ett riktigt fint band.

Och jag recenserade Titiyo på Nöjesfabrikens innergård och Weeping Willows julkonsert, båda för VF. Möjligen är båda texterna betalmaterial. Det är den nya tiden.

Alla fem var fina upplevelser. Borde se levande musik oftare.

Lite annat löst

20180101

Läst: När David tappade rösten

Den här boken från mitt gamla favoritförlag Epix plockade jag upp när biblioteket på jobbet rensade ur hyllorna för att göra plats för nytt. Den har legat på vänt hela hösten. Nöjd att jag äntligen tog tag i den.

Det känns märkligt att skriva att det var ren njutning att läsa den här boken när den handlar om helvetet som stavas cancer. Men Judith Vanistendael berättar historien så skickligt med fullständig kontroll över mediet.

Hennes bilder är flyktigt målade och hon anpassar rutan perfekt till scenen. Låter skeenden pågå i små rutor eller över hela uppslaget väl avvägt för vad so passar stämningen bäst.

Historien handlar om David som får strupcancer, om människorna som står honom närmast och allas reaktioner på sjukdomen. Det är så klart en näst intill becksvart berättelse om hur olika vi reagerar på sjukdomsbesked, intensiv sorg, smärta och saknad. Texten börjar med beskedet och avslutas med det oundvikliga.

Ja, jag tryckte bort tårar mer än en gång. Vanistendael påminner om min egen sorg och mina egna möten med cancersjuka nära. Om hur svårt det var att ta in och hantera.

Trots, eller tack vare, det en väldigt fin bok.

20171229

Läst: Kiss My Wax – The Kiss LP Bible

Kiss My Wax books

First things first; I love these books.

The extensive research behind these three volumes is mind blowing. 1,800 different variations of officially released Kiss LP's (and the odd counterfeit) are detailed on a level you'd never imagined possible. We get cover variations, label variations, the rare track list variation, inner sleeve variations, pressing plant variations and every single variation you'd ever think of. It's all great information that's been at least double checked. Shannon (or someone he really trusts) have submitted every single one of the pictures in this book. There shouldn't be a single fantasy release within these pages (well except for the counterfeits). Truly impressive work.

We get essays on each and every one of the official releases written by Julian Gill (well known for his work detailing the recordings of Kiss albums in the book series Kiss Album Focus). I really enjoyed reading them and picked up on things I wasn't aware of despite being quite well versed in the Kisstory of album releases. Hats off.

Unfortunately Tom Shannon has made it quite clear that he has no intention of releasing a digital version of this work. That's a damned shame if you ask me. How I wish I'd be able to zoom in on the details of the labels presented in this book. To me the beauty lies in the details and I'm afraid they're kind of lost when the labels are presented six a page. It makes them too small to fully enjoy. (Great idea presenting the labels on black pages by the way. I really dig that.)

How I'd love to get the third volume, the list of every single official release, as a Google Spreadsheet instead of on paper. Being able to sort the releases the way I want them, and rearrange them whenever I want to. Guess I'll have to put that work in myself.

Please, please, please reconsider releasing these fantastic books digitally. This information deserves to go digital.

I also wish as much effort had been put into presenting the information in the book as went into researching it. A few of the essays are cut short because of layout mistakes and there's quite a few more minor layout mishaps that should have been fixed before sending these books to the printers. I know Shannon was firmly set on getting the books out on time, but personally I would have preferred if they'd went through another round of proofing. That would have taken the books all the way to the top shelf of Kiss books.

My OCD alarm goes off when the first volume ends with the Gene Simmons solo album and the rest of the solo discs follow in volume two. That wouldn't have happened if I'd laid these books out myself.

Anywho, did I mention I love these books?





20171111

Läst: Kiss Klassified

Behövde jag verkligen läsa ännu en bok om Kiss? Ja det gjorde jag. Det här är historien om Johan Kihlberg och Mats Vassfjord. Två Kiss-fans i kategorin större. Johan var ordförande i Kiss Army Sweden under en hel massa år. Mats var hans kumpan beväpnad med kamera. Det här är historien om hur de följt i Kiss spår från 1980 fram till idag (sista inslagen handlar om turnén Kissworld som passerade Europa i våras).

Carl Linnaeus berättar de bådas historia, främst Johans, och han gör det med den äran. Även om den handlar om två svenska überfans förstår jag varför de valt att skriva den på engelska. Marknaden för en sådan här bok är trots allt oändligt mycket större på engelska än svenska.

Håller engelskan då undrar du? Jodå det gör den. Visst finns det en del meningar som är lite mer än lovligt svengelska här och där, visst finns det ett och annat korrekturfel. Men de senare är inte fler än de som brukar dyka upp i en text skriven av någon med engelska som modersmål, så när man slutat läsa med extra kritiska ögon bara för att författaren är svensk finns det faktiskt inte längre något att hänga upp sig på. 

Vassfjords bilder spelar en minst lika viktig roll som Johans historia. De är framför allt från livesammanhang, men vi får också en hel del bilder från möten och bakom scenen (många av dem har Kihlberg tagit). Bilderna får ta rejält med plats. Det är gött. Riktigt gött.

En liten extra shout out till Anders Fästader som formgett boken. Har har gjort ett riktigt hästjobb och utan hans touch hade boken inte varit hälften så fet. Bonuspoäng för att Kiss-loggan på omslaget ligger så sjukt nära den jugoslaviska varianten som finns på omslag till åtminstone Dynasty och Unmasked.

Nu ska jag bara komma över den där fotoboken av Lynn Goldsmith som handlar om åren precis innan den här börjar...

20171022

Läst: Hej hej vardag

Jag vet inte varför jag gick in i läsningen av den här boken med tanken att den skulle vara rolig? Någon sorts förutfattad mening.

För att vara tydlig, den ÄR rolig. Ibland. Men jag är kanske lite för mitt uppe i den vardag Louise Winblad så träffsäkert tecknar för att se den med ett igenkännande leende. För mycket av det hon berättar med sina ord och bilder är ganska slitsamt också. Det är ju det.

Att hon sen berättar extremt träffsäkert, ärligt, gnälligt och avväpnande gör Hej hej vardag väldigt läsvärd. Det måste väl inte vara så jävla roligt hela tiden?