20180715

Läst: Låt oss hoppas på det bästa

Sugen på en resa ner i avgrundsdjup sorg? Då är Carolina Setterwalls "Låt oss hoppas på det bästa" för dig. Jag satt med tårar rinnande nedför kinderna vid flera tillfällen under läsningen. Tydligt påmind om mina egna möten med den nära döden. Även om jag inte exakt delar Carolinas erfarenhet var det lätt att trilla tillbaka till samma känslor och sinnesstämningar som hon så knivskarpt porträtterar i boken.

Kort resume: en morgon när nyblivna mamman Carolina vaknar upp vid sidan av sin son och går in för att väcka sin man Aksel och hittar hon honom död.

Första delen av boken handlar både om timmarna och dagarna efter dödsfallet och om hur Carolina och hennes man träffades, förälskade sig, flyttade ihop och fick barn. Det är ett klokt grepp att varva de genomvidriga händelserna med de tidig förälskelse. Det hade blivit direkt olidligt att läsa boken annars. Under de första 60-70 sidorna måste jag ändå avbryta läsandet regelbundet för att orka ta mig vidare.

Andra delen av boken handlar om de två åren efter Aksels död. Om hur Carolina försöker hitta tillbaka. Tycker ett tag att den delen känns lite onödig, men landar till slut ändå i att den funkar och ändå tillför en hel del. Det hade varit för deppigt att avsluta historien direkt efter del ett. Inte för att det hela slutar så himla muntert ändå, men ändå.

Det är en otroligt stark bok Carolina har skrivit. Jag tror att det är rätt att skriva att den drabbar mig. Hon har ett otroligt bra flyt i språket. Jag kan bara buga, bocka och tacka för att hon hittade kraften att skriva den.

Jag blir inte förvånad om Carolina Setterwall dyker upp i diskussionerna krig årets debutant i olika sammanhang i höst. Det är både hon och boken värd.

Disclaimer: under ett par år i mitten av 00-talet skrev både jag och Carolina skivrecensioner för dagensskiva.com, vi delade en del vänner och träffades på musikfestivaler då och då. När de händelser som beskrivs i boken inträffade hade vi inga kontaktytor längre. Jag blev medveten om vad som hänt när jag började bli varse om boken i höstas.

20180615

Läst: Den svarta undulaten

Lars Sjunnesson
Den svarta undulaten
Sanatorium förlag, 2016

Jag har väl inte läst Sjunnesson sen 80-talet blev 90-tal ungefär. Då när Åke Jävel härjade på sidorna i Galago. Som jag minns det var Sjunnessons bilder hårt svart och vita. Åke sprang mest runt och ropade KUKEN! Minnet kan svika så klart, men jag utgår från att jag inte helt tappat det.

Sjunnessons berättande i Den svarta undulaten är både bekant och något helt annorlunda på samma gång. Tonen i språket känner jag igen. Korthugget, ibland grovt och gärna med absurd skruv.

Bilderna däremot har utvecklats i en, åtminstone för mig, ny riktning. De är inte längre hårt svart/vita. Färgen är mörkt grön och linjerna är inte lika skarpa som förr, snarare trasiga och slitna. Som om färgen i den slitna pennan är på väg att ta slut. Detaljerna är betydligt fler än förr och de fyllda ytorna aldrig lika kompakta som då.

Historien berättas i sex löst sammanhängande historier. Vi möter klimatpaniker, militanta feminister och fiskar som inte går att lita på. I botten finns en värld som är allt svårare att begripa och ett klimat som är på väg att gå käpprätt åt helvete, både på ett mellanmänskligt och biologiskt plan. Klimatångest och en samtid som inte är så enkel att orientera sig i.

20180611

Läst: Generation 64

Det här blev en rejäl långläsning. Nästan prick tre månader la jag på Jimmy WilhelmssonGeneration 64. Jag har plockat upp den då och då och läst ganska rejäla stycken. Sen har den blivit liggande långa perioder. Just så funkar boken alldeles utmärkt.

Upplägget är i grund och botten en lång serie artiklar om fenomen, företag och framför allt människor som använde och fanns runt C64:an. Det gör det väldigt lätt att ta upp och lägga ner boken.

Och, ja, jag är målgruppen.

Min första dator var en VIC 20 ca 1982. Några år senare fick jag en C64 och jag följde upp med en Amiga 500 så snart den släpptes. Hann med en 1200 också innan jag switchade till Mac för gott ca 1994.

Jag har lätt att skriva under på en stor del av grundtesen i den här boken, att C64 lärde oss allt vi kan. Men ibland känns det ändå som om det saknas någon avvikande röst. Det blir helt enkelt aningen självgott emellanåt. Hade jag läst hela boken i ett svep hade jag kanske storknat?

Men! Hatten av! Det är fin läsning om en tid som var väldigt viktig för mig och som förmodligen format mig på fler vis än jag själv förstår.

Är så klart väldigt sugen på att skaffa mig en C64 mini. Det känns faktiskt oändligt mer praktiskt än att leta upp en gammal originalburk. Tror inte ens jag pallar väntetiden för att ladda spel från kassett idag.

20180528

Läst: Wage Slaves

Det här var riktigt bra läsning. Skickade mig raka vägen tillbaka till min egen tid i Malmö för drygt tio år sen. Inte för att jag saknade personnummer eller tvingades jobba svart för skitlön som Daria Bogdańska. Nej, det som skickar mig tillbaka i tiden är de knivskarpa miljöskildringarna av livet runt Möllan. Då tänker jag inte bara på den fysiska miljön utan lika mycket på människorna och karaktärerna. Bra gjort!

Den här boken lyfter på skynket för något som vi alla kanske anar, men inte riktigt orkar ta in. Den handlar om svartjobb, orimliga arbetsvillkor och den rävsax som ofta gör det omöjligt att stå upp och säga ifrån. Bokens Daria vågar till slut.

Historien handlar också om kärlek och trassliga relationer. Om att komma till ett främmande land på vinst och förlust och att långsamt hitta ett nytt sammanhang. Den handlar väldigt mycket om att vara ung och att söka sin egen plats i ett gränslöst Europa. Hur smutsig den resan än må vara.

Det finns gott om saker att diskutera efter en läsning av den här historien. Den är värd en egen bokcirkel.

20180512

Augustifamiljen & Ola Salo - Scalateatern 2018-05-11

Minnesanteckningar från en konsert.

? - enligt setlist.fm öppnade de med  A Song for the Lovers (Richard Ashcroft) häromdan.
Simon Ljungman sjunger
Rätt intetsägande öppning.
Märkligt val.

Summertime (Gershwin)
Daniel Gilbert sjunger
Bra tryck i Stefan Sporséns trumpet.
Lite Morricone i gitarrerna.

Be The First To Like Me (Ola Salo)
ABBA-boogie med Ola.
För liten scen för att få plats med hans utstrålning.
Stora applåder.

Ola: Jag har en fråga till er i dessa turbulenta tider.
Vad är det för fel med lite hederlig peace, love & understanding.

(What's So Funny 'Bout) Peace, Love, and Understanding (Nick Lowe)
Tappar publiken lite, trots bra tryck i leveransen.
Ola jobbar hem det på ren vilja.
Det blir taktfast handklapp och jubel till slut.

Lång inledning om eurovision. Många skratt.

The Worrying Kind (The Ark)
Maia Hirasawa-versionen.

Sing Me Out (Ola Salo)
Fullt ställ.

Scandinavia (The Guild)
Sylvester Schlegel sjunger.

Presence of the Lord (Blind Faith)
Simon Ljungman
Bra groove i instrumentalt parti.

Reelin' In The Years (Steely Dan)
Daniel Gilbert
Indiegöteborgsk sång.

Ring of Fire (Johnny Cash)
Sylvester Schlegel sjunger.

Lola (The Kinks)
Ola och Sylvester.
Coverband på puben.

Growin' Up (Bruce Springsteen)
Ola Salo
Publiken ställer sig. Längst bak först.

(Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher (Jackie Wilson)
Publiken fortsätter stå.
Till slut blir det den där kyrkan Simon Ljungman pratade om tidigare.
Öronbedövande handklapp.

Ändå: såg jag inte precis rocken dö en smula?

Extranummer:
Allsång: Leende guldbruna ögon (bara refrängen)
Publiken hjälper till med texten.

Visa vid vindens ängar (Mats Paulsson)
Ola Salo och Simon Ljungman
Fint.

Heroes (David Bowie)
Kvällens bästa? Lätt.

Calleth You, Cometh I (The Ark)
Ola Salo
Massivt jubel: ropar ni så kommer vi tillbaka.
Hopp på stället som om alla faktiskt hade stått där längst fram.
  • allsångs-ahande
Körledare Salo.
Lite gåshud till slut.