20190727

Läst: Partners in Crime

Alex Bergdahl och Carl Linnaeus är fem år yngre än jag, trots det verkar vi ha upptäckt Kiss ungefär samtidigt. Jag var elva-tolv år gammal när jag först mötte Kiss.

Jag är idag osäker på om det var via "All Hell's Breaking Lose" på en av de där MTV VHS:erna man fick låna med gratis när man hyrde en annan film på UNO-X eller om det var via "Heaven's On Fire" på TV. Troligast är att det var den senare. Det var hur som helst min allra första singel med Kiss, så den är uppenbart viktigast. Jag lyssnade till exempel aldrig på hela albumet "Lick It Up" där och då under 80-talet när jag la grunden för min fandom.

Men nu skulle inte det här handla om mig och min relation till Kiss. Det skulle handla om boken.

Det som gör Partners in Crime – om inte unik, så åtminstone speciell – är att den handlar lika mycket om att vara fan som om Kiss. Fandelen går lite i samma anda som Anthony X bok "Kiss My Black Ass". Kapitlen om Kiss och deras medlemmar fokuserar ofta på de bitar av historien som inte berättats så ofta eller så detaljerat. Hur mycket visste du till exempel om Peter Criss 80-tal Gene Simmons skådespelarkarriär förut? (Om du som jag slaviskt läste OKEJ under 80-talet visste du förmodligen mer om Genes skådespeleri än som är nödvändigt, men det här blir ändå en varm nostalgisk resa tillbaka till då. Följer du Bergdahls podd Alex Room Service visste du en hel del om Criss 80-tal.)

Bergdahls och Linnaeus relation till det aktiva Kiss falnar betänkligt någon gång strax efter reunion-turnén och därmed slutar historieskrivningen i boken ungefär där. Samtidigt har de ägnat de senaste dryga 20 åren åt att gräva i det förflutna och det är de fynden vi fått samlade här. Jag blir genuint glad av att läsa om allt de hittat och presenterar. Att de lägger en tredjedel av fokuset på perioden 1978-1982, som är den period jag själv bryr mig minst om, gör mig med andra ord ingenting.

Att de har olika inställningar till stora delar av den bit av Kiss historia de presenterar här ger extra krydda åt berättelserna. Det påminner om hur olika vi lyssnar på musik. Jag tycker ofta inte som någon av dem, men vår kärlek till det här märkliga bandet är ändå lika stark.

Läst: Kiss My Black Ass

Historien om att vara svart, Kiss-fan och växa upp i Alaska. Det är en bra utgångspunkt för en hel del riktigt läsvärda historier. 

Den som vill läsa fakta om Kiss och deras historia får leta någon annanstans. 

Den här boken handlar om hur det är att vara ett fan av världens bästa rockband: Kiss!

Kapitlen är huvudsakligen uppdelade efter de flesta av bandets skivor. Anthony X berättar om hur det gick till när han hörde respektive skiva för första gången. Om förväntningar och besvikelser. Det är oftast väldigt underhållande. 

Jag gillar verkligen att läsa synpunkter om alla skivorna från någon som lyssnar på Kiss på ett helt annat sätt än jag. Vi är nästan aldrig överens om vad som är bra eller bäst. Vi lyssnar helt olika på Kiss. Men det är ju det som är gött. Att man kan älska samma band, men av helt olika anledningar.

Läst: Heja röda vita laget



Den här boken har stått på min att läsa-lista i en halv evighet. Kanske den enda som handlar om att växa upp i Degerfors med den ständigt närvarande fotbollen. Trots att den kom redan 1975 och handlar om livet som det var åren innan och efter andra världskriget känns den bekant. Samma saker som sas då, sas när jag växte upp. Sägs förmodligen nu. Vad vore Degerfors utan fotbollen?

Historien berättas i tre akter, de två första som någon sorts historisk bakgrund till den avslutande huvudhistorien om Bengt-Åke Larssons resa från pojklagsspelare till A-lagsspelare.

Med korta intensiva meningar tecknar EB en bild av både Degerfors IF:s kamp i Allsvenskan och brukssamhällets utveckling i skuggan av andra världskriget. Det är hopp och förtvivlan, ångest och glädje omvartannat. Ilska och frustration, lättnad och lugn. Det är alla de där känslorna som rullar genom kroppen under en match och säsong på Stora Valla koncentrerat över några sidor i en bok.

Möjligen blir det lite väl mycket resultatrabblande till och med för en rödvit som jag. Det är inte där styrkan i den här berättelsen ligger.

Jag lär mig ett och annat, som att vår första landslagsman hette Erik Lundin. Det kommer jag inte att glömma. Och visst är det Bengtson själv som dyker upp där i längdhoppsgropen?

Huvudpersonen är inte den mest älskvärda personen jag stött på i en roman. Bitvis ett litet svin faktiskt. Påminner mig om varför jag inte stod ut i sportsammanhang. Kanske generaliserar jag, men Bengt-Åke påminner mig om många av de människor jag undvek under min uppväxt. Jag hade mitt eget gäng och blev väl egentligen inte på riktigt intresserad av röd-vitts väl och ve förrän jag hade lämnat kommungränsen bakom mig.

Skulle för övrigt gärna se en uppföljare som skildrade min uppväxts 80-tal och de allsvenska åren på 90-talet. Det finns en öppning där. Tror att den historien skulle kunna vara minst lika intressant som den här. Kom på mig själv med att dra paralleller under tiden jag läste.

För övrigt hoppas jag att alla som kommer till föreningen Degerfors IF får ett exemplar av den här boken i samma stund som de skriver på kontraktet. Den förklarar mycket om platsen de kommit till.

20180727

Läst: Ljusförgörerskan

Jag kan inte påstå att jag kan detaljerna i den grekiska mytologin på mina fem fingrar. Inte för att det nödvändigtvis spelar så stor roll för läsandet av Li Österbergs berättelse om Persefone. Österberg förflyttar sin Persefone till en värld som känns mer samtida än antik för att diskutera frågor som abort, incest och helt vanliga krångliga familjerelationer.

Precis som Österberg bekräftar i efterordet märks det att hon är influerad av bröderna Hernandez i sitt berättande. Jag tycker dessutom att hon står sig väldigt väl i jämförelse. Det är verkligen inget dåligt betyg. För mig hörde Hernandez-brödernas historier alltid till höjdpunkterna när jag läste Epix back in the day.

Österberg verkar till skillnad från mig ha nördat rejält på ämnet grekisk mytologi och bygger serien på bitar ur en rad olika varianter för att bygga sina karaktärer och sin historia. Hon plockar bitar lite här och lite där för att knåda fram något eget. Jag är tacksam för att hon redovisar det arbetet i efterordet. Det gav mig mer kött på benet och värdefull bakgrundskunskap. Det gillar man ju! Lite som att få ett kommentarsspår till en film.

20180715

Läst: Låt oss hoppas på det bästa

Sugen på en resa ner i avgrundsdjup sorg? Då är Carolina Setterwalls "Låt oss hoppas på det bästa" för dig. Jag satt med tårar rinnande nedför kinderna vid flera tillfällen under läsningen. Tydligt påmind om mina egna möten med den nära döden. Även om jag inte exakt delar Carolinas erfarenhet var det lätt att trilla tillbaka till samma känslor och sinnesstämningar som hon så knivskarpt porträtterar i boken.

Kort resume: en morgon när nyblivna mamman Carolina vaknar upp vid sidan av sin son och går in för att väcka sin man Aksel och hittar hon honom död.

Första delen av boken handlar både om timmarna och dagarna efter dödsfallet och om hur Carolina och hennes man träffades, förälskade sig, flyttade ihop och fick barn. Det är ett klokt grepp att varva de genomvidriga händelserna med de tidig förälskelse. Det hade blivit direkt olidligt att läsa boken annars. Under de första 60-70 sidorna måste jag ändå avbryta läsandet regelbundet för att orka ta mig vidare.

Andra delen av boken handlar om de två åren efter Aksels död. Om hur Carolina försöker hitta tillbaka. Tycker ett tag att den delen känns lite onödig, men landar till slut ändå i att den funkar och ändå tillför en hel del. Det hade varit för deppigt att avsluta historien direkt efter del ett. Inte för att det hela slutar så himla muntert ändå, men ändå.

Det är en otroligt stark bok Carolina har skrivit. Jag tror att det är rätt att skriva att den drabbar mig. Hon har ett otroligt bra flyt i språket. Jag kan bara buga, bocka och tacka för att hon hittade kraften att skriva den.

Jag blir inte förvånad om Carolina Setterwall dyker upp i diskussionerna krig årets debutant i olika sammanhang i höst. Det är både hon och boken värd.

Disclaimer: under ett par år i mitten av 00-talet skrev både jag och Carolina skivrecensioner för dagensskiva.com, vi delade en del vänner och träffades på musikfestivaler då och då. När de händelser som beskrivs i boken inträffade hade vi inga kontaktytor längre. Jag blev medveten om vad som hänt när jag började bli varse om boken i höstas.