20170709

Läst: Inget att förlora: historien om Kiss 1972-1975

Ännu en bok om Kiss. Ja, varför inte? Köpte den på bokrean för nåt år sen. Hade läst non av självbiografierna och Carl Linnaeus Den osminkade sanningen ganska nyss då, så den blev liggande i nåt hög. Nu har jag läst den i omgångar sen i julas ungefär. Lätt att lägga ner och ta upp. 

Inget att förlora handlar om åren innan och året då Kiss slog igenom med Alive! – från 1972 till 1975. Det är en fet bok som tar upp massor av detaljer. Mycket du redan vet om du läst någon av de många andra böckerna om Kiss, men självklart också en hel del sånt som strukits ur historien i alla andra böcker. Det är de detaljerna som gör den här boken.

Om jag ska nämna två favoritepisoder ur boken så är den första historien om hur Kiss, innan de fått skivkontrakt, bokas till ett välgörenhetsgig för ett bibliotek i New Yorks utkanter. Den andra handlar om Kiss enda besök i Honolulu, om hur tre av fyra några dagar efter konserten hänger på en lokal klubb och faktiskt går upp och kör flera låtar tillsammans med det lokala coverbandet. Det är den typen av detaljer som gör den här boken.

Ken Sharp har intervjuat extremt många personer som arbetat med Kiss, spelat med Kiss eller bara funnits i närheten av dem på olika vis. Han låter alla ge sin syn på vad som hände och lämnar till läsarna att avgöra vems version som är mest sannolik. Det är långtifrån alltid de inblandade är överens. 


När jag hade läst ungefär halva boken bestämde jag mig för att köpa den engelskspråkiga versionen digitalt. Det fanns helt enkelt för många tillfällen när jag hade en stund över att läsa några sidor där den ganska otympliga boken inte fanns i närheten eller inte var praktisk att läsa. Det funkade riktigt fint att switch fram och tillbaka mellan analogt och digitalt. Glad att jag ändå har den analoga eftersom bilderna i den digitala är bedrövligt komprimerade.

20170624

Läst: Patrik Rochling & Li Österberg "Gasraketen"


2017. Ett hysteriskt dåligt läsår. Plockade med mig en packe serieböcker när det gallrades på jobbet och satte tänderna i en för att komma igång. Läste ut den en dag i maj.

Plockade den kanske lika mycket för att den getts ut av min ungdoms dominant, Epix, som av någon annan anledning. Truth be told, plockade jag alla serieböcker jag såg.

Boken utspelar sig bara något år efter att jag själv gick i andra klass, någon gång på 80-talet. Visst finns tidsmarkörerna där. Visst känns det bekant. Som korta grå vykort från förr som tillsammans bildar någon sorts historia.

Jag skulle kanske önska lite mer driv. Samtidigt gillar jag att den här historien är så försiktigt berättad. Nästan på avstånd.

Gillar hur Österberg hanterar just det grå i sina teckningar. Massor av fina streck i olika riktningar eller prickiga mönster. Aldrig skuggat. Bara svart och vit, men ändå grått.

20161008

Läst: Greg Prato "The Eric Carr Story"


Eftersom jag fortfarande är inne i en djupt kissnördig period (kommer jag någonsin ur den?) valde jag att plocka upp biografin om Eric Carr. Hittade den för 59 spänn i iBooks, som hittat. 

Upplägget är det klassiska "jättemånga människor berättar vad de minns". Huvudpersonen själv saknad så klart, boken skrevs ganska långt efter att Carr gått bort. Dessutom saknas ett antal andra jag gärna hade sett komma till tal. Tänker närmast på Gene Simmons, Paul Stanley, Ace Frehley, Vinnie Vincent, Eric Singer och Peter Criss. Bruce Kulick är den enda av Kiss-medlemmarna som ställt upp. Det lämnar tyvärr ganska stora håll i historien. 

Störst plats i historieskrivningen tar, förutom Kulick, därför Gary Corbett (Kiss turné-keyboardist 1987-1992) och Carrie Stevens (Carrs flickvän 1988-1991). 

Historien berättas i stort sett kronologiskt utifrån Carrs år i Kiss, med ett rejält kapitel om vart och ett av åren 1980-1990. Först får vi en genomgång av Carrs liv innan Kiss och även en historik över Kiss innan Carr. Carrs sista år i livet, 1991, delas dessutom upp i tre kapitel. 

Eftersom persongalleriet är ganska stort, nästan 40 personer är intervjuade, blir det en del rundgång. Alla är överens om att Carr var vänlig och enkel att ha att göra med. Några av dom som stått honom närmast vittnar om en osäkerhet, framför allt runt hans status i Kiss. Särskilt mot slutet verkar han ha brottats med rädsla att få sparken. Relationen till Paul Stanley verkar inte ha varit alldeles friktionsfri och Carr verkar inte ha varit riktigt nöjd med sin position i bandet under de sista åren. 

En fråga som sysselsatt många Kiss-fans sen Carr gick bort i sviterna efter den aggressiva cancern är huruvida han fick sparken innan han dog eller inte. Boken ger inget entydigt svar på det. Corbett hävdar bestämt att han blev det, medan Stevens lika bestämt hävdar det motsatta. 

Jag har läst alla de andra medlemmarnas biografier (utom Peter Criss) och ett gäng Kiss-biografier, men känner ändå inte att jag med säkerhet kan säga hur det var. Får nog leta upp Pauls och läsa om delen om den perioden. För även om Paul framstår som den mest egocentrerade medlemmen i den här boken kändes hans självbiografi ärligast av de tre jag läst. Kanske måste läsa om Carl Linnaeus bok också, han har ändå ansträngt sig för att försöka hitta någon sorts sanning bland alla olika åsikter och skrönor. 

All in all en halvlyckad biografi som hade mått bättre av ett annat berättargrepp. Citat-staplandet funkar inte riktigt den här gången. 

Tillägg

Paul Stanley verkar åtminstone en aning självkritisk till hur det hela hanterades. Citat ur hans självbiografi:



20160814

Läst: Orvar Säfström & Jimmy Wilhelmsson "Äventyrsspel — Bland mutanter, drakar och demoner"

Det här är en fantastiskt härlig nostalgitripp. En lång genomgång av varenda pryl Äventyrsspel gav ut. De flesta, eller för min åldersgrupp mest klassiska, med kommentarer från de inblandade. Otroligt mysigt.

En del av historierna känner jag igen från boken Finna dolda ting, som kom ungefär samtidigt. Men här blir detaljnördandet ofta djupare. Inte så konstigt, här är ämnet avgränsat helt till Äventyrsspel. 

Inser hur trogna vi var som kunder, de spelgrupper jag hängde med och jag. Från den svarta lådan av Drakar & Demoner (1984) till ca 1991/1992 köpte vi allt (bortsett från brädspelen). Gärna i flera exemplar. 1993 startade jag & kollegan Robert butiken Tärningar & Tumult och sålde allt istället.

Den här boken är lyxigare än Finna dolda ting med sitt gigantiska format och hårda pärmar.  Men jag är  samtidigt väldigt glad att det blev två böcker. Vinklarna i texterna är hyfsat olika och FDT tar ett mycket bredare grepp på hobbyn. 

Upptäckte f.ö. att jag förmodligen aldrig sett omslaget till Sinkadus #2 förut. Bara en sån sak. 


20160727

Läst: Julie Otsuka "Vi kom över havet"

När det var dags att börja fundera på semester lät min chef oss välja en pocket ur en hög hon valt. Jag plockade på mig Julie Otsukas Vi kom över havet. Kanske för att den var tunnast och att mitt track record på att läsa ut böcker det senaste året varit så extremt uselt?

Hur som helst är det en fängslande berättelse med ovanligt berättargrepp. Möjligen är det det som kallades för "omnipresent narrator" när jag läste litteraturvetenskap på engelska? Men det stämmer bara bitvis in på min minnesbild av begreppet.

Historien berättas i ett långt svep av individuella öden och tankar. Det finns ingen egentligen huvudperson utöver det historiska skeendet. Det är de olika händelserna och tankarna inom kollektivet som för berättelsen framåt. Det är ett intressant grepp som visar på det omöjliga i generaliseringar. Om olikheterna som finns i en grupp. Olika motiv, olika skäl. Delat öde?

Vi kom över havet handlar om japanska kvinnor som skeppades till Kalifornien i början 1920-talet och vad som hände med dem när de kom fram, hur de fick barn, hur deras liv blev och hur allt förändrades igen när andra världskriget bröt ut. Jag visste inget om detta innan jag läste den här boken. Lärde mig med andra ord mycket.

Det är lätt att dra paralleller till vår egen tid. Till flyktingar som flyr för sitt liv eller kvinnor som lämnar sitt hemland i hopp om ett bättre liv hos en man någon annanstans.