5 år

Igår fyllde den här fantastiska lilla tjejen fem år. Hon blev jublande glad över alla presenter och klämde ur sig ett lyckligt "åh" eller triumfatoriskt "yes" efter varje öppning.

Bäst var kanske ändå cykeln hon valde själv tidigare i veckan.

Stina Wirséns Vem-serie har blivit app

Upptäckte precis att en av Claras favoritbokserier blivit app. Stina Wirséns makalöst fina Vem-serie. Senast härom dagen, 4 år och 9 månader gammal, plockade hon fram Vem är borta? och bad mig läsa den. Målgruppen är väl egentligen 2-3 år, men en favorit är en favorit.

Så jag tvekade inte att ladda ner appen. En bok i serien, Vem bestämmer?, följer dessutom med utan kostnad. Resten får man slanta upp 15 kr/st för. Billigt. Tyvärr verkar några titlar saknas, Vem städar inte? till exempel. Det känns ju lite onödigt.

Tyvärr finns det inte heller någon filmbutik i appen. Flera av historierna blev fina små kortfilmer för ett tag sen. Det vore fint om det gick att köpa dem också i appen. Till samma pris? Gissar att det är delade rättigheter till filmerna som krånglat till det. Hoppas att de dyker upp i en framtida uppdatering.

Anywho. En enkel liten app som levererar i stort sett vad jag hade väntat mig. Fin bonus med uppläsningen.

Dödsblicken

Igår var jag och Clara på besök på biblioteket. När hon glatt och obekymrat satt och pusslade smög en liten stursk kille upp bakom henne och sa till sin lillebror: "ska vi slå henne". Jag stod och bläddrade böcker på andra sidan av pusselbiten, lyfte huvudet och delade tydligen ut dödsblicken. Den lille killen tystnande snabbt och smet iväg för att gömma sig bakom sin mamma.
Sensmoral: rör inte mitt barn.

Hghyup

Hhkkllkkllkl

Uppladdningen har börjat

Jag har tränat henne så gott jag kan.

God jul!

God jul!
Originally uploaded by Patrik Hamberg

Julen är rödvit.

Dagens facit

Tvättmaskiner: 3
Diskmaskiner: 2
Hantverkare på besök: 1
Krossade tallrikar: 1
Krossade krukor: 1
Kurragömma: >10

Inskolning (dag sju, del två)

När jag hämtade upp Clara på dagis klockan tre satt hon vid mellanmålsbordet. Åt så värst gjorde hon inte. Jag såg att hon var slut. Trött, sur och hungrig. Men på bordet fanns inget hon kände igen. Fick höra att hon suttit och pekat på allt, fått och sen slängt i golvet. Så jag tog med Clara till en flaska välling som hon sög i sig i ett avskilt rum. Genast på bättre humör. Fortfarande trött och väldigt kramig.

Rapporten om dagen i övrigt löd att hon hade ätit lita pannkaka och knäckebröd till lunch och sovit nöjt och bra i vagnen när de andra sovit på golvet.

När vi vandrade hemåt hann vi inte många meter innan Clara hade slocknat i vagnen. Hon sov tills jag låste upp dörren hemma. Sliten liten.

Hemma var hon ganska glad och vi lekte en stund på hennes rum innan hon började bli sur igen. Jag gissade på hunger och serverade bolognesen redan halv fem. När jag bytte blöja på henne efter maten la hon armarna bakom huvudet och gäspade. Klockan fem slocknade hon på sängen.

Sömnen höll i sig i en timme ungefär. Då vaknade hon och kräktes (ett av de andra barnen på dagis har varit hemma i två dagar för magsjuka). Febertermometerna visade 38,3 grader.

Paus i inskolningen till måndag (förhoppningsvis). Då tar mamma och mormor över stafettpinnen.

Andra bloggar om: dagis, barn, inskolning, förskola

Inskolning (dag sju)

Idag var Clara omåttligt sur innan vi skulle åka till dagis. Förmodligen den skakiga nattsömnen som spökade. Vi tog några extra varv i bilen och till och med en liten extra promenad för att hon skulle få sova lite innan det var dags för dagens drabbning.

I samma stund som jag öppnade grinden på dagis vaknade hon hur som helst till, så det blev kanske en kvarts blund. Å andra sidan glittrade det till lite i ögonen när hon fattade var hon var. När vi skulle ta av overallen fick hon syn på ett av de andra barnen och tjoade ivirgt en hälsning.

Skönt tänkte jag. Det här fortsätter att gå bra.

Men inte riktigt. Hon tog med mig in. Satte sig ner vid sina favoritgrejer. Såg till at jag också satte mig och ställde sig sen och kramade mig. I tjugo minuter ungefär. Ibland vände hon sig om eller satte sig i mitt knä en kort stund och lekte med en bil.

Till slut tyckte fröken att "det blir nog inte lättare att gå än nu". Så jag lämpade över Clara som gnällde och protesterade, sa hej då och gick därifrån. Det var ingen lätt och glad stund. Plockade upp extra-grejerna vi hade i vagnen och hängde dem på rätt platser. I bakgrunden hörde jag en ledsen Clara. Det tog lite kraft att inte springa in igen. Innan jag hann gå hade hon i alla fall tystnat lite. Med tunga steg och lätt vattnade ögon gick jag promenaden hemåt.

Resten av schemat för dagen innehåller lunch (broccoli/blomkålssoppa och pannkakor), vila (de tar in vagnen idag) och mellanmål. Jag har bara att vänta...

Andra bloggar om: dagis, barn, inskolning, förskola

Inskolning (dag sex)

Igår introducerade vi mormor till dagispersonalen. Vi var med andra ord en tre personer stark styrka som lämnade Clara på dagis. Mamma och mormor gick först, pappa stannade lite till. Men bara lite.

Schemat för dagen var att Clara skulle stanna över lunch (fiskgratäng och kokt potatis) och vilan efter lunchen. Vi var väl inte särskilt hoppfulla om en succé...

Jag tog en långpromenad och gick via stenbron till Haga för att ta en bild av Elvisbutiken (eller King Creole som den egentligen heter). Sen fortsatte jag in till stan och Pressbyrån (köpte Mojo och Kingsize) följt av en latte på Wayne's Coffee (den vid torget som jag inte hunnit med tidigare).

Lunch på Vedugnen.

Sen slösurf på AK:s jobbdator innan det var dags att hämta Clara.

På dagis möttes jag av en sur blick från Clara. Lite som om hon ville säga: "jaså nu passar det att komma". Rapporten från dagisfröknarna var den väntade. Clara hade ratat maten och nöjt sig med knäckebröd och lite mjölk till lunch. När det var dags att sova hade hon blivit skitsur och protesterat högljutt. När fröken försökt stryka henne lite lugnande över ryggen hade hon slagit bort handen . That's my girl. Bestämd och envis.

Till slut hade hon somnat, men bara en liten stund.

På kvällen hemma åt hon som en miindre häst. Bolognese och fruktpuré till mellanmål, falukorv/broccoli/våfflor till kvällsmat och en rejäl laddning välling innan hon slocknade halv åtta.

Natten blev ganska orolig och hon vaknade till ganska ofta. Förskolefröknarna hade förvarnat om att det nog skulle bli så. Många intryck att sortera.

Andra bloggar om: barn, inskolning, dagis, förskola

Inskolning (dag fyra, del två)

Det gick bra i utvisningsbåset.

Clara trivs utmärkt på dagis. Från rummet där jag sitter låter det som om hon försöker styra och ställa lite över de andra barnen. Jag hör henne ropa små kommandon genom dörren. Sen har hon nog redan identifierat namnet på en av tjejerna i hennes ålder. Ella är lätt att ropa. Två av fröknarna var övertygade om att hon sa fröken också, men det kunde inte jag höra.

Tomas ringde, så jag lyckades inte höra något av sångstunden. Vore bra att få kläm på vilka hitsen är på hennes dagis. Hemma är det Imse Vimse Spindel och Björnen sover som får bäst gensvar av barnvisorna (annars är hon barnsligt förtjust i Buddy Hollys Everyday också, tacka reklamen för det).

Fick sällskap av en annan pappa som skolade in på den andra avdelningen efter ett tag också. Visade sig att han hade sett mig när jag promenerat med CLara förbi Jägartorpet under hösten. Han bodde i ett av de två husen som är till salu. Båda ligger runt 2,5 miljoner just nu.

Andra bloggar om: dagis, förskola, inskolning, barn

Inskolning (dag tre)

Tredje dagen. Start 9:00 (nu börjar det bli som att gå till jobbet, not). Mamma, pappa och Clara ramlar in. Mamma går till jobbet tjugo över nio. Pappa placeras i utvisningsbåset tjugo i tio.

Medan pappa gör fruktlösa försök att läsa en bok (svåra problem med koncentrationen) har Clara fullt upp med: samling/sångstund, födelsedagskalas med glass och slutligen en lekstund ute på gården (inklusive gungning och intresserat studerande av bandy).

Kvart över elva kommer en av fröknarna in och säger till pappan att Clara nog börjar bli trött nu. Pappan som för länge sedan tröttnat på att surfa på mobilen blir glad av att få gå hem.

Jaha. Det fortsätter ju att gå bra det här.

Då kör vi samma upplägg på måndag. Start 9:00. På tisdag ska vi vara med på lunchen.

Andra bloggar om: barn, dagis, förskola, inskolning

Inskolning (dag två)

Strax före halv nio klev vi ur bilen utanför dagis. Hela familjen. Mamman var med en kort stund innan jobbet och fick ställa samma frågor som pappan dagen innan. Clara höll sig nära första minutrarna, sen började hon glatt riva fram leksaker.

Efter en stund skulle de andra barnen ut i snön en stund innan lunch. Vi hade inte Claras nya vinteroverall och tjocka skor med, så pappan tänkte att Clara kunde vara kvar inne och kika runt.

Det tänkte inte Clara.

Hon sträckte armarna i luften och utbrast: "å" (det betyder gå). Hon styrde stegen mot den öppna dörren och ropade ut mot gården som var fylld av barn. Så det var bara att klä på det som fanns och gå ut. Inte dög det att sitta i vagnen och titta på heller, Clara ville vara med och leka. Gunga var inte så roligt som det brukar. Det fanns ju så mycket annat spännande att titta på. En trehjuling blev hennes bästa vän och kanske hade hon suttit där än om hon fått som hon velat.

Imorgon börjar vi klockan 9:00 och under dagen ska pappan bli utvisad till personalrummet en stund.

Det finns väl inget som tyder på att det inte skulle gå bra. Clara gillar redan att hänga med fröknarna och vill gärna sitta i famn.

Betyder det här att jag ska börja jobba snart?

Märkligt.

Andra bloggar om: dagis, förskola, barn, inskolning

Inskolning (dag ett)

Efter en 30 minuter lång promenad kom vi fram 10 minuter innan utsatt tid. Det blev en lugn tillställning. Clara höll sig nära sin pappa (som matades med information) i ungefär 20 minuter. Sen började hon försiktigt utforska lekrummet. Snart hade den första timmen på dagis (förlåt förskolan) passerat och Clara ville inte gå hem än. Så hon kikade på sagorummet och lekte lite i soffan och stal till och med lite egentid (hon sträckte ut armarna och visade att hon ville bäras) av den förskollärare som varit vår huvudsakliga guide under dagen.

När vi styrde hemåt efter nästan en och en halv timme på plats var Clara märkbart trött, men hon hade nog gärna stannat en stund till.

Det gick ju lättare än väntat...

Fortsätter det så när jag ska lämna rummet?

Andra bloggar om: dagis, inskolning, förskola, barn

Hon åt bara falukorv och broccoli

Med anledning av det långa inlägget om Clara och maten kan det kanske vara på sin plats att notera att lägget är mycket bättre idag än det var när jag skrev texten i september 2008. Om fem år kommer vi säkert att säga saker som att Clara bara åt falukorv (eller fiskpinnar) och broccoli när hon var liten. Det är inte sant. Åtminstone inte idag.

Det här är några saker Clara gillar vid nästan 17 månaders ålder:

• fiskpinnar
• broccoli
• pommes frites
• bröd
• välling
• ost
• tomat
• falukorv
• spaghetti bolognese (från Hipp)
• grillad kyckling
• revbensspjäll
• våfflor
• korvbröd
• vörtbröd
• grovlimpa
• fruktpuré (helst med röda bär)
• yoggi yangster (röda bär, tack)
• banan
• äpple (skrapat)
• apelsin
• pepparkakor
• majskrokar
• bullar

Jag har säkert glömt en del. Däremot kväljs hon fortfarande av gröt och tycker att ärtor mest är något man ska ploppa (jag anar en iPhone-skada här, hon har lekt med Bubbles för ofta). Kokt potatis är ingen favorit och makaroner är mest något att pilla med.

Andra bloggar om: barn, mat, barnmat

Clara och maten

Det här inlägget har legat opublicerat i månader. Tanken var att jag skulle avsluta det under min pappaledighet. Det blev inte så. Tiden försvann till vardagen.

Eftersom en ny fas i Claras liv (dagisfasen) börjar imorgon skickar jag ut det nu. Det är långt och jag minns kanske en del fel (mamman får rätta). Läs på egen risk.

Det här är en av mina favoritbilder av Clara. Hon sitter lugnt och studerar en bit korvbröd. Strax innan har hon helt på egen hand stoppat i ett par tärnade skivor falukorv och några bitar broccoli. Hon äter tills hon blir mätt och nöjd.

För de flesta föräldrar är det ingen stor händelse att barnet äter. De flesta små ungar gör det. Äter och sover. Så var inte det första året för oss. Det är svårt att förklara för någon som inte varit där, i matvägranshelvetet, hur det känns. Frustrationen och oron.

Jag fick råd från vänner och kollegor. Någon kände någon som varit i samma situation. Frågade å mina, våra, vägnar om hur det vände. Ingen mindes. Till slut hade det vänt. Allt hade blivit lugnt. Problemen föll i glömska. Så innan vi glömmer vill jag skriva ner. Kanske hjälper det någon som är där nu eller om ett tag. Claras mamma får fylla i och lägga till när hon läst. Hon var där ännu mer än jag. Det var hon som ammade. Jag jobbpendlade dessutom bort tolv timmar av varje dygn mellan vecka 2 och månad 11.

Kort sammanfattning innan jag breder ut texten ett par meter:

• Majskrokar är roliga
  
• EnaGo är en mjölkfri välling som finns hos din lokala matbutik (den luktar heller inte lika illa som den receptbelagda Nutramigen-sörjan)
• Ge inte upp
  

Det började ganska bra. Visst krånglade amningen lite den första veckan, men det gick till slut. Vi gled runt i ett töcken av stolthet och förvirring. Modigt stoppade vi Clara i vagnen och gick på stan. Vi stirrade virusen i vitögat.

Ganska exakt en månad gammal åker Clara på sin första förkylning. När vi ringer och sedan åker till BVC för att fråga om råd kan vi väl aldrig tro att en ynklig förkylning ska vara något allvarligt. Förvirrade tar vi emot beskedet att vi ska styra mot sjukhuset. Clara kan inte äta själv eftersom näsan är fylld av snor. Clara får en sond och vi ligger inne på sjukhuset i tre eller fyra dygn (första natten får jag inte sova kvar).

Den mesta av maten pumpas från mammas bröst och sprutas genom slangen i Claras näsa ner i magen. Det går bra. Ibland kompletteras det med modersmjölksersättning. Det går mindre bra (även om vi och vården just då inte förstår att ersättningen är problemet). Clara kräks i kaskader. Mjölken kommer upp som ur en fontän. Det är en vidrig upplevelse att se sitt nästan nyfödda barn inte få behålla maten. Så liten och svag.

Hur som helst tar vi oss igenom den här första lilla krisen. Men det blir väl inte riktigt som förut. Claras viktkurva börjar långsamt peka neråt. Längden fortsätter däremot längs normalkurvan och hon är pigg och glad. En fantastisk liten unge.

Mamman kämpar tappert vidare med amningen. Man ska ju helamma minst sex månader heter det. Det går väl i ärlighetens namn så där. Clara är fortsatt pigg och glad, men viktkurvan fortsätter peka neråt. Snart sniffar hon den allra sista kröken på pappret.

På BVC tycker de att vi ska tilläggsmata med välling. Clara som aldrig fattat poängen med napp gillar inte nappflaskan heller och får inte riktigt till det här med att suga i sig välling ur gummitut. Det blir ännu en kamp som det känns som om vi förlorar. De gånger vi tror att vi vinner kräks Clara. Vi gissar till slut att det handlar om komjölken (alltså om proteinet i mjölken som en del små barn kan vara känsliga mot, inte laktosen som brukar vara vuxnas problem).

Clara får efter en enklare utredning diagnosen mjölkallergiker. Vi får recept på Nutramigen och kommentaren "hon kommer inte att gilla det". Vi köper en laddning, men jag är osäker på om vi någonsin testar det. På ICA hittar vi nämligen EkoGo (idag heter det EnaGo). Det är en mjölkfri välling som någon tapper själ som förmodligen varit i ungefär vår situation eller värre tagit fram. Det funkar (när jag skriver funkar så är det i reltion till hur det sett ut tidigare, en Claraportion är 40-80 ml välling och i praktiken mest ett tillägg till amningen). Riktigt när minns jag inte, men alldeles säkert ganska långt efter att vi uppmanats att börja testa puréer.

Clara får sin första puré innan hon fyllt fyra månader. Det går inte hem. Matpuréer har över huvud taget aldrig gått hem särskilt bra hos Clara. Eller gröt för den delen. Clara kväljs av gröt och puré (om det inte är fruktpuré, helst med eller av röda bär).

Någonstans runt månad sex börjar vi testa barnmat på burk. Det går väl inte heller särskilt bra. Någon sexmånadersburk från Hipp med broccoli i äter hon med viss tvekan.

I slutet av februari när Clara är sex och en halv månad gör vi en helvetesresa till Skåne genom ett stormhärjat Småland. I Malmö introduceras vi till det magiska undret majskrokar. En fantastisk uppfinning som varit en trogen följeslagare sedan dess. Majskrokar är smaklösa och ganska innehållslösa. I större mängder är de dessutom hyggligt förstoppande. Men att Clara har något hon tycker är roligt att äta och kan stoppa i sig själv är värt alla eventuella baksidor. Lite senare upptäcker vi att de går att använda som "skedar" också.

I månad åtta eller nio hittar vi äntligen en maträtt Clara gillar. Hipps Spaghetti Bolognese på burk. Hon kan äta hela burkar. Gärna flera gånger om dagen. Vi börjar sakta tro att eländet är över. För vår del får hon gärna äta den här rätten till varje måltid resten av livet. När hon inte vill äta från sked doppar vi majskrokar i köttfärsåsen och Clara mumsar glatt i sig. Bäbistacos.

Efter en månad vägrar hon plötsligt att äta sin favoriträtt (ja vi testade annat under tiden, inget var intressant). Tillbaka på ruta ett igen, eller åtminstone nästan.

För vi har fortfarande EnaGo-vällingen. Den funkar även om den fortfarande utvecklas och receptet ibland förändras och de nya blandningarna tas emot med viss tvekan eller ibland direkta protester. Så händer det som man inte tror ska kunna hända. Det blir ett produktionsstopp och kartongerna med mjölkfri välling tar slut i hela Karlstad. Jag hittar några på Willys i Karlskoga. Farmor hittar några i Degerfors. Alla av olika blandningar (vällingreceptet ändras under den här perioden ganska ofta). När vi under ett besök i Stockholm hittar massor i en Konsumbutik på Östermalm köper vi hela lagret. Det här är i slutet av maj 2008 (Kiss spelar på Stadion).

Tillbaka hemma är det dags att kolla mjölkallergin. Clara vägrar prompt att smaka på mjölken. Vårdpersonalen ger till slut upp och skickar hemma Clara och mamma med meddelandet: "försök på egen hand hemma". På nåt sätt lyckas det och vi kan glatt konstatera att det inte blir någon reaktion.

Vi växlar till sexmånadersvällingen från Nestlé. Den funkar fint. Lite senare växlar vi upp till åttamånadersvarianten - mild fullkornsvälling. Det funkar också. Till mammans glädje kan vi nu börja köpa de små praktiska tetraförpackningarna med välling när vi ger oss ut på små utflykter.

Fortsättning följer. Det har gått ett drygt halvår och Clara är snart 17 månader och det där känns som en evighet sen. Mycket har blivit bättre. Mycket bättre. Jag hoppas att jag återkommer till fortsättningen.

Andra bloggar om: barn, mat, barnmat, matvägran

Det kommer mera

Jag ska bara återhämta mig efter jul- och nyårshelgerna och framför allt skola in den lilla på dagis (hemska tanke) först. Sen blir det mer om rött och vitt och en del annat också.

Igår berättade jag i alla fall vilken musik jag lyssnat mest och helst till förra året.

För den som har Spotify så finns tio av mina tjugo favoriter där.

Rapport från BVC

När vi vägde och mätte Clara (15,5 månader gammal) igår noterades följande värden:

Vikt: 8275 gram
Längd: 77 cm

Det sista vet jag inte om jag tror på (jag tror att hon inte sträckte ut ordentligt), för det börjar bli väldigt svårt att klämma in henne i storlek 74/80 (på längden då). Vikten pekar väl på att hon fortfarande hör till de tunnare i sin åldersgrupp. Lång och smal. Vem kan hon ha det efter?

(Jag har ett jättelångt inlägg om Clara & maten liggande, men jag har bara kommit fram till månad 10 eller så. Det kommer. Hoppas jag.)

Andra bloggar om: barn, vikt, längd, BVC

Ni vet ju mer än jag...

Min syster är med barn sen ett tag tillbaka (hurra för Claras kommande brasilianska kusin!). För snart två veckor sen mejlade hon mej och mina kusiner några frågor. Saker att tänka på och prylar att köpa innan barnet dimper ner. Eftersom jag är seg har jag inte svarat än. Så jag tänkte att jag gör det så här så kan eventuella läsare med barn också svara. Fler synpunkter är väl bra, kanske?

1. Föddes era barn på beräknat datum eller var de tidiga/sena?

Clara föddes tidigare än beräknat. Hon skulle ha landat 23 augusti enligt beräkningarna, men passade på att dyka upp några dagar innan pappa skulle börja sitt nya jobb. Bra gjort. 11 augusti föddes hon. 12 dagar tidigt alltså.

2. Vilken var födelsevikten/längden?

3630 gram och 51 cm. 13 och 1/2 månad senare väger hon 7875 gram och är 76 cm lång (hon är en sparris som sin far).

3. Vilken var den bästa prylen ni köpte innan barnen kom?

Bra fråga. Bortsett från det uppenbara att en barnvagn var bra att ha så tror jag att vi gillade Claras Snuggle Nest mest. Jag har läst artiklar där det pekats ut som den mest onödiga grejen, men vi gillade den. Bra att ha en mjuk låda att lägga ungen i.

4. Vad kunde ni lika gärna vara utan?

Spjälsängen. Clara har fortfarande inte sovit en enda natt i den, men nu börjar dagen (eller snarare natten då) närma sig.

5. Vad borde ni ha köpt som ni inte hade köpt innan bebisarna kom hem?

Vi fick ju en praktisk present med alla salvor, oljor och fifiga småprylar som vi kanske inte hade tänkt på själva av min förutseende syster så vi klarade oss ganska bra. Så här längre i efterhand skulle vi kanske ha laddat upp med bröstmjöksersättning och nappflaskor. Det är å andra sidan en insikt som kommit långt senare och inget vi led av då i början. I Sverige ammar man annars dör man (om man ska lyssna på amningsmaffian). Vi tycker snarare tvärtom. Amma, visst. Men ge tillägg om det känns som om ditt barn inte får det det vill och behöver.

Så kära vänner och obekanta, ge min syster en hjälpande hand och svara på samma frågor.

Andra bloggar om: bebis, bäbis, barn, spädbarn, födsel, amning, gravid, graviditet

Clara gillar att läsa

Clara älskar att läsa/bläddra i böcker och att bli läst för. På bilden syns några av hennes absoluta favoriter.

Allra bäst gillar hon Ann Forslinds böcker om Bäbis. Finurliga små historier med titlar som Bäbis dansar, Bäbis lessen och Bäbis arg (vi saknar fortfarande Bäbis jobbar). Forslind tecknar enkelt, men effektivt och Clara tycker att det är toppen att titta på bilderna. Texterna är av perfekt längd för en liten runt ett år som vill snabbt framåt i historien (den enda raden pappa har problem med är den andra i Bäbis dansar som går så här: "Se va fint." Vem säger se? Titta hade väl varit det självklara ordvalet). Vi skickar bara kärlek till Ann Forslind och hennes fantastiska små böcker.

En av Claras första favoriter var historien om Knäppa Hönan och hennes kompisar (vilken boken är är inte så svårt att räkna ut). Vi köpte den egentligen som present till en annan bäbis, men så testade vi den på Clara och sen dess har vi nog hunnit läsa den ett par hundra gånger. Vi gav mao aldrig bort den.

En nybliven favorit som Clara inte kan få nog av är Einar Norelius bok Petter och hans 4 getter. Den kan Clara lyssna på om och om igen, trots att texterna egentligen borde vara lite i längsta laget på några av sidorna.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, barnböcker, böcker, Ann Forslind, Einar Norelius