20100822

Läst: "Vi älskar dom" Boken om Blåvitt


Stefan Thylin
"Vi älskar dom" Boken om Blåvitt
CeWe-Förlaget, 1976

När jag var på Karlskoga bibliotek i tjänsten förra veckan kunde jag inte låta bli att stanna vid bordet med utgallrade böcker. En kasse kostade 15 spänn. Jag fyllde en till bredden, mest böcker om jazz. Några andra titlar slank med, en del med tanken att de skulle kunna bli presenter. Stefan Thylins bok om IFK Göteborg är en av dem.

Eftersom den är relativt tunn, drygt 80 sidor, läste jag igenom den på bussen hem. En timmes ofokuserad läsning ungefär.

Boken är fylld av korta historier om profiler och händelser i den blåvita historien. Det ligger nära till hands att gissa att det handlar om texter skrivna för någon tidning. Jag känner ju igen Thylin som fotbollsjournalist.

När jag läst ut boken vill jag gärna tro att det finns något att fira. Att det finns en tydlig anledning till att den här boken kom efter just säsongen 1975. Det finns inget svara på den frågan i boken. När jag får hjälp att göra bakgrundskontrollen visar sig 1975 vara ett ganska omärkvärdigt år i den blåvita historien. De spelade inte i Allsvenskan. De gick inte ens upp. Det mest anmärkningsvärda är att de i landets näst högsta division drog mer publik än de allsvenska lagen och att en enda match, hemmamötet med Kalmar, lockade hela 46,000 människor.

Och det är kanske en anledning så nog att ge ut en bok och påminna om hur och varför blåvitt blev stans mest folkkära lag.

För någon som inte är ett särskilt stort fan av blåvitt (visst, jag följde dem också under 80-talet) är det ingen större läsupplevelse. Thylins texter har inte åldrats särskilt väl och i jämförelse med alla de fina texter jag läst i Offside genom åren blir det här ganska platt. Det finns historier värda att berätta här, men mycket fastnar i ganska trist statistik. Det kanske har ett värde när jag läser om laget i mitt hjärta, men när jag läser för att läsa... Inte lika mycket. Fotbollsjournalistiken har blivit så mycket bättre.

20100811

Heja järnvägen

Idag publicerades en liten text om tåg, järnväg och pendling på P3 Debatt. Inte den mest fokuserade text jag fått ut mig.

Förhoppningsvis når poängen fram: det är gött att åka tåg, men vi måste faktiskt satsa pengar på att bygga och underhålla järnväg. Undrar hur mycket järnvägsnätet förlorat på fiaskot Hallandsåsen?

Missa inte att klicka på länken som döljer sig under textraden "vad är väl en försening egentligen". En fantastisk liten betraktelse signerad Rasmus "Raz" Lindwall.

20100810

Kom igen Rô'-vitt

BOIS spöade som väntat Öster (4-0) ikväll. Nu är Degerfors i praktiken som bäst femma (Assyriska och Ängelholm har en ospelad match sinsemellan. Syrianska har också chansen att gå förbi när omgång 20 är helt fullbordad).

Det är nu det gäller att hålla huvudet kallt, humöret uppe och komma ihåg att målet var att klara sig kvar utan kval.

Jag hoppas och tror ändå på en slutplacering på övre halvan (topp 8 alltså).

Svår match hemma mot GIF i helgen. Hoppas statistiken på Stora Valla står sig. Minst en poäng, tack.

20100803

Läst: Gängkrig 145

Jens Lapidus & Peter Bergting Gängkrig 145
Månpocket
ISBN: 978-91-7001-763-6

Jag har inte läst eller sett Snabba Cash, kommer inte ihåg titeln Aldrig fucka upp utan att googla. När jag plockar med mig Gängkrig 145 är med andra ord inte Jens Lapidus huvudskälet. För mig handlar det i första hand om att det är en ambitiös svensk serieroman och i andra hand om att tecknaren heter Peter Bergting. Presentationen av Bergting på omslagets insida säger mig ingenting. För mig är han för alltid tecknaren bakom många av bilderna till rollspelet Kult.

Det var längesen jag läste serier regelbundet. Suget kom tillbaka när jag laddade ner DC Comics-appen och plöjde igenom några av de korta svart-vita Batman-avsnitten man kunde ladda ner gratis via den (bland annat en utmärkt liten historia av Neil Gaiman tecknad av Simon Bisley). Det funkar alldeles utmärkt att läsa serier på iPhone och när jag väl får mina fingrar på en iPad räknar jag med att återvända till serieläsarnas skara på allvar.

I den svenska seriefloran sticker Gängkrig 145 ut på så många vis att det nästan skulle krävas en liten uppsats för att reda ut allt. Den har inget gemensamt med alla de mer eller mindre självbiografiska serier som dominerar det svenska utbudet.

Gängkrig 145 har mer gemensamt med den svenska deckargenren, oavsett om vi pratar film/tv-serier eller böcker. Jag gissar att den ligger ganska nära Lapidus tidigare verk. Historien handlar i korta drag om ett blodigt gängkrig i Stockholms Söderort och om en den arbetsknarkande polis som försöker hindra våldet att gå överstyr. Det är en blodig, våldsam och många gånger jobbig historia.

Texten är tät och välskriven, den berättas ur flera vinklar och fångar mig snabbt. Karaktärerna känns tillräckligt trovärdiga och mångfacetterade för att det inte ska bli pajigt och visst går det att se den här historien omtolkas till rörliga bilder längre fram.

Jag läser med stor behållning. Det är mer än man kan säga om de flesta svenska deckare jag sett (läst särskilt många har jag däremot inte).

Nu ligger Lapidus Snabba cash i läshögen vid sängen och konkurrerar med Pelecanos Hell to Pay. Det är inte helt självklart vilken jag tar först. Det om något är väl ett gott betyg till Gängkrig 145?

Att den dessutom finns i favoritformatet pocket gjorde mig extra glad. Visst skulle jag uppskatta att se Bergtings fina bilder i större format, men det är ändå något särskilt med pocket.

Andra bloggar om: ,