Clara och maten

Det här inlägget har legat opublicerat i månader. Tanken var att jag skulle avsluta det under min pappaledighet. Det blev inte så. Tiden försvann till vardagen.

Eftersom en ny fas i Claras liv (dagisfasen) börjar imorgon skickar jag ut det nu. Det är långt och jag minns kanske en del fel (mamman får rätta). Läs på egen risk.

Det här är en av mina favoritbilder av Clara. Hon sitter lugnt och studerar en bit korvbröd. Strax innan har hon helt på egen hand stoppat i ett par tärnade skivor falukorv och några bitar broccoli. Hon äter tills hon blir mätt och nöjd.

För de flesta föräldrar är det ingen stor händelse att barnet äter. De flesta små ungar gör det. Äter och sover. Så var inte det första året för oss. Det är svårt att förklara för någon som inte varit där, i matvägranshelvetet, hur det känns. Frustrationen och oron.

Jag fick råd från vänner och kollegor. Någon kände någon som varit i samma situation. Frågade å mina, våra, vägnar om hur det vände. Ingen mindes. Till slut hade det vänt. Allt hade blivit lugnt. Problemen föll i glömska. Så innan vi glömmer vill jag skriva ner. Kanske hjälper det någon som är där nu eller om ett tag. Claras mamma får fylla i och lägga till när hon läst. Hon var där ännu mer än jag. Det var hon som ammade. Jag jobbpendlade dessutom bort tolv timmar av varje dygn mellan vecka 2 och månad 11.

Kort sammanfattning innan jag breder ut texten ett par meter:

• Majskrokar är roliga
  
• EnaGo är en mjölkfri välling som finns hos din lokala matbutik (den luktar heller inte lika illa som den receptbelagda Nutramigen-sörjan)
• Ge inte upp
  

Det började ganska bra. Visst krånglade amningen lite den första veckan, men det gick till slut. Vi gled runt i ett töcken av stolthet och förvirring. Modigt stoppade vi Clara i vagnen och gick på stan. Vi stirrade virusen i vitögat.

Ganska exakt en månad gammal åker Clara på sin första förkylning. När vi ringer och sedan åker till BVC för att fråga om råd kan vi väl aldrig tro att en ynklig förkylning ska vara något allvarligt. Förvirrade tar vi emot beskedet att vi ska styra mot sjukhuset. Clara kan inte äta själv eftersom näsan är fylld av snor. Clara får en sond och vi ligger inne på sjukhuset i tre eller fyra dygn (första natten får jag inte sova kvar).

Den mesta av maten pumpas från mammas bröst och sprutas genom slangen i Claras näsa ner i magen. Det går bra. Ibland kompletteras det med modersmjölksersättning. Det går mindre bra (även om vi och vården just då inte förstår att ersättningen är problemet). Clara kräks i kaskader. Mjölken kommer upp som ur en fontän. Det är en vidrig upplevelse att se sitt nästan nyfödda barn inte få behålla maten. Så liten och svag.

Hur som helst tar vi oss igenom den här första lilla krisen. Men det blir väl inte riktigt som förut. Claras viktkurva börjar långsamt peka neråt. Längden fortsätter däremot längs normalkurvan och hon är pigg och glad. En fantastisk liten unge.

Mamman kämpar tappert vidare med amningen. Man ska ju helamma minst sex månader heter det. Det går väl i ärlighetens namn så där. Clara är fortsatt pigg och glad, men viktkurvan fortsätter peka neråt. Snart sniffar hon den allra sista kröken på pappret.

På BVC tycker de att vi ska tilläggsmata med välling. Clara som aldrig fattat poängen med napp gillar inte nappflaskan heller och får inte riktigt till det här med att suga i sig välling ur gummitut. Det blir ännu en kamp som det känns som om vi förlorar. De gånger vi tror att vi vinner kräks Clara. Vi gissar till slut att det handlar om komjölken (alltså om proteinet i mjölken som en del små barn kan vara känsliga mot, inte laktosen som brukar vara vuxnas problem).

Clara får efter en enklare utredning diagnosen mjölkallergiker. Vi får recept på Nutramigen och kommentaren "hon kommer inte att gilla det". Vi köper en laddning, men jag är osäker på om vi någonsin testar det. På ICA hittar vi nämligen EkoGo (idag heter det EnaGo). Det är en mjölkfri välling som någon tapper själ som förmodligen varit i ungefär vår situation eller värre tagit fram. Det funkar (när jag skriver funkar så är det i reltion till hur det sett ut tidigare, en Claraportion är 40-80 ml välling och i praktiken mest ett tillägg till amningen). Riktigt när minns jag inte, men alldeles säkert ganska långt efter att vi uppmanats att börja testa puréer.

Clara får sin första puré innan hon fyllt fyra månader. Det går inte hem. Matpuréer har över huvud taget aldrig gått hem särskilt bra hos Clara. Eller gröt för den delen. Clara kväljs av gröt och puré (om det inte är fruktpuré, helst med eller av röda bär).

Någonstans runt månad sex börjar vi testa barnmat på burk. Det går väl inte heller särskilt bra. Någon sexmånadersburk från Hipp med broccoli i äter hon med viss tvekan.

I slutet av februari när Clara är sex och en halv månad gör vi en helvetesresa till Skåne genom ett stormhärjat Småland. I Malmö introduceras vi till det magiska undret majskrokar. En fantastisk uppfinning som varit en trogen följeslagare sedan dess. Majskrokar är smaklösa och ganska innehållslösa. I större mängder är de dessutom hyggligt förstoppande. Men att Clara har något hon tycker är roligt att äta och kan stoppa i sig själv är värt alla eventuella baksidor. Lite senare upptäcker vi att de går att använda som "skedar" också.

I månad åtta eller nio hittar vi äntligen en maträtt Clara gillar. Hipps Spaghetti Bolognese på burk. Hon kan äta hela burkar. Gärna flera gånger om dagen. Vi börjar sakta tro att eländet är över. För vår del får hon gärna äta den här rätten till varje måltid resten av livet. När hon inte vill äta från sked doppar vi majskrokar i köttfärsåsen och Clara mumsar glatt i sig. Bäbistacos.

Efter en månad vägrar hon plötsligt att äta sin favoriträtt (ja vi testade annat under tiden, inget var intressant). Tillbaka på ruta ett igen, eller åtminstone nästan.

För vi har fortfarande EnaGo-vällingen. Den funkar även om den fortfarande utvecklas och receptet ibland förändras och de nya blandningarna tas emot med viss tvekan eller ibland direkta protester. Så händer det som man inte tror ska kunna hända. Det blir ett produktionsstopp och kartongerna med mjölkfri välling tar slut i hela Karlstad. Jag hittar några på Willys i Karlskoga. Farmor hittar några i Degerfors. Alla av olika blandningar (vällingreceptet ändras under den här perioden ganska ofta). När vi under ett besök i Stockholm hittar massor i en Konsumbutik på Östermalm köper vi hela lagret. Det här är i slutet av maj 2008 (Kiss spelar på Stadion).

Tillbaka hemma är det dags att kolla mjölkallergin. Clara vägrar prompt att smaka på mjölken. Vårdpersonalen ger till slut upp och skickar hemma Clara och mamma med meddelandet: "försök på egen hand hemma". På nåt sätt lyckas det och vi kan glatt konstatera att det inte blir någon reaktion.

Vi växlar till sexmånadersvällingen från Nestlé. Den funkar fint. Lite senare växlar vi upp till åttamånadersvarianten - mild fullkornsvälling. Det funkar också. Till mammans glädje kan vi nu börja köpa de små praktiska tetraförpackningarna med välling när vi ger oss ut på små utflykter.

Fortsättning följer. Det har gått ett drygt halvår och Clara är snart 17 månader och det där känns som en evighet sen. Mycket har blivit bättre. Mycket bättre. Jag hoppas att jag återkommer till fortsättningen.

Andra bloggar om: barn, mat, barnmat, matvägran