Dagens match mot Häcken kan vara en av de vackraste jag sett på Stora Valla sen Degerfors lämnade Allsvenskan. Det är svårt att förstå att det här var samma lag som förlorat mot nästan allt och alla under inledningen av säsongen. Plötsligt stämde allt och IF dominerade under långa perioder matchen totalt. Ja, större delen av matchen faktiskt.
Jonas Bergman var formidabel på vänsterkanten. Henrik Berger slet hårt. Fredrik Holmberg var utmärkt i försvaret. Markus Karlsson vägrade ge upp trots att kroppen fick stryk och sa ifrån. Tobias Larson, Tobias Solberg, Jonas Bohlin - listan på rödvita hjältar kan göras lång. Andreas Drugge spelade lika övertygande som ifjol och Shpetim Hasani var inblandad i mycket.
Det var kamp, men mest av allt skönt spel. Och det mesta stod DIF för.
Det blev som vanligt lite onödigt nervöst i slutet av matchen och när domaren valde att lägga till fyra minuter började mina nerver trasas sönder. Särskilt som Häcken var inne i sin bästa period och precis reducerat.
Den här dagen spelade lyckan Degerfors melodi.
Efter dagar av småtjafs i gästboken var det skönt att se Vulkanerna sida vid sida med URB. Röststarkare än på länge. Tillsammans var de återigen den livsviktiga 12:e spelaren.
Andra bloggar om: fotboll, superettan, Degerfors IF, Häcken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar