Läst: Heja röda vita laget

Den här boken har stått på min att läsa-lista i en halv evighet. Kanske den enda som handlar om att växa upp i Degerfors med den ständigt närvarande fotbollen. Trots att den kom redan 1975 och handlar om livet som det var åren innan och efter andra världskriget känns den bekant. Samma saker som sas då, sas när jag växte upp. Sägs förmodligen nu. Vad vore Degerfors utan fotbollen?

Historien berättas i tre akter, de två första som någon sorts historisk bakgrund till den avslutande huvudhistorien om Bengt-Åke Larssons resa från pojklagsspelare till A-lagsspelare.

Med korta intensiva meningar tecknar EB en bild av både Degerfors IF:s kamp i Allsvenskan och brukssamhällets utveckling i skuggan av andra världskriget. Det är hopp och förtvivlan, ångest och glädje omvartannat. Ilska och frustration, lättnad och lugn. Det är alla de där känslorna som rullar genom kroppen under en match och säsong på Stora Valla koncentrerat över några sidor i en bok.

Möjligen blir det lite väl mycket resultatrabblande till och med för en rödvit som jag. Det är inte där styrkan i den här berättelsen ligger.

Jag lär mig ett och annat, som att vår första landslagsman hette Erik Lundin. Det kommer jag inte att glömma. Och visst är det Bengtson själv som dyker upp där i längdhoppsgropen?

Huvudpersonen är inte den mest älskvärda personen jag stött på i en roman. Bitvis ett litet svin faktiskt. Påminner mig om varför jag inte stod ut i sportsammanhang. Kanske generaliserar jag, men Bengt-Åke påminner mig om många av de människor jag undvek under min uppväxt. Jag hade mitt eget gäng och blev väl egentligen inte på riktigt intresserad av röd-vitts väl och ve förrän jag hade lämnat kommungränsen bakom mig.

Skulle för övrigt gärna se en uppföljare som skildrade min uppväxts 80-tal och de allsvenska åren på 90-talet. Det finns en öppning där. Tror att den historien skulle kunna vara minst lika intressant som den här. Kom på mig själv med att dra paralleller under tiden jag läste.

För övrigt hoppas jag att alla som kommer till föreningen Degerfors IF får ett exemplar av den här boken i samma stund som de skriver på kontraktet. Den förklarar mycket om platsen de kommit till.

Läst: Sanningen bakom Tambourinehärvan & I afton Landgrens

Förra året blev ett lika uselt bokår som vanligt. Hade en låg ambitionsnivå och siktade på tolv lästa böcker. Lyckades inte klara av fler än sex (och då var två av dem tecknade). Lägger ribban lika högt i år. Mål: tolv lästa. Har klarat av två hittills: Sanningen bakom Tambourinehärvan och I afton Landgrens.

Eskil Fagerströms Sanningen bakom Tambourinehärvan är ett långt och djupt nördigt reportage om turerna under den rättsprocess som kallats Tambourinehärvan eller Tambourineskandalen. Historien om hur svenska musiker stämt skiten ur varandra som ett resultat av... tja, bitvis moraliskt tveksamt hanterande av deras respektive pengar.

Jag valde att läsa den digitalt. Lånade den som elib hos mitt lokala bibliotekvarmland.se. Det var en läsupplevelse som var så där. Appen Bluefire Reader tror jag är boven i dramat. Den är långtifrån skön.

Historien i sig är stökig och rörig. Fagerström gör sitt bästa för att reda ut den. Utifrån boken kan jag inte dra någon annan slutsats än att The Hives är lika usla som företagare som de är fantastiska som rockmusiker. Att Tambourine inte gjort något fel i juridisk mening, men agerat svagt i sin relation till banden och agerat moraliskt tveksamt mer än en gång. Tyvärr för The Hives del tar inte juridiken särskilt stor hänsyn till etik och moral.

Kort sagt, Tambourine tog sig vatten över huvudet. The Hives hade episkt usel koll på sina bolag.

Lisbeth Axelssons och Rolf Janssons I afton Landgrens är en bok som handlar lika mycket om bruksorten Degerfors som om familjen Landgren. Jag skrev lite mer om den på annan plats.

Säsongspremiär!

För egen del på Stora Valla, alltså. Har sällan sett så många matcher som i år. Någon vecka har jag sett tre matcher i Superettan. Tackar TV4 Play för överflödet. 

Anywho. Dagens match var i ärlighetens namn så där. Temposvagt och för det mesta händelselöst. Men det fanns ljuspunkter och en och annan vantasvart fläck. 

På plussidan.

1. Den nye där bak, Robertino, höll nollan. 

2. Samuelsson gjorde sitt första mål för säsongen på Stora Valla. 

3. Emil Hedsén fick äntligen näta i A-laget. 

4. Sista kvarten! När dominerade IF matchen från 80:e minuten och framåt? Har det någonsin hänt?

5. Ferhad Ayaz! Han är inte för bra för oss. Han är allt vi behöver. Allt jag önskar av varje spelare i IF. Hatten av. Kunglig idag igen. 

Och så några saker som gör hjärtat vantasvart. 

1. Första halvtimmen i andra. 

2. Robertino gjorde en del... märkliga ingripanden. 

3. Astvald gick sönder. 

4. Samuelsson gick sönder. 

5. Publiksiffran. 1900 personer är löjligt dåligt. 

Men vi vann med 2-0, tog tre poäng och jag var där and that ain't bad. 

Tillbaka till Husqvarna

Låt mig återvända till den ljuva 0-3-segern i Husqvarna en stund. Låt mig framför allt återvända till scenen strax efter 0-2. Peter Samuelsson som intensivt skakar sina knutna nävar i en segergest som är svår att misstolka.

Att han fick sätta ett skott i mål efter att ha bränt två mer eller mindre vidöppna lägen på kort tid var en lättnad. Inte bara för Samuelsson. Det var en stund som gav hopp om en fin höst för Rödvitt och en andra vår för den gamle skyttekungen. Som jag hoppas att han hittar självförtroendet nu.

För övrigt fint att se Astvald göra en bra match. De har inte duggat tätt i år.

Också skönt att se Castro fortsätta leverera. Bäst på plan? Jo jag tror det. Äter därmed villigt upp mitt sura tvivel under inledningen av säsongen. Castro-Tello har mer att ge. Tack för honom Bajen.

Segern ger lite andrum i kampen om att slippa kval. Bara att hoppas att vårat röda vita gäng kan fortsätta att leverera. Det går bra nu, men varje match kräver samma kamp.

Superettan omgång 12, 2014

Det får ju sägas att det känns rätt skönt att vi lämnat det absoluta bottenträsket i och med segern mot Jsödra hemma på Stora Valla.

Och vilken seger sen! 3-0 och ett spel som på många vis påminde om fjolårets. Lugnt, tryggt och hyggligt effektivt.

Visst kändes det lite som om det där generationsskiftet jag skrev om senast påbörjades när Solberg gick av och Jernberg klev in? Jernberg är den spelare jag helst av allt vill se starta på det defensiva mittfältet. Ska jag då välja mellan Klingberg och Solberg är tyvärr valet lika enkelt. Tyvärr eftersom jag verkligen gillar Solberg. Klingan är mitt givna andranamn.

Som vanligt glad över att slippa välja. Lika glad som jag är över att titta på tabellen. Så vi gör väl det?

Vad är väl en fotbollssäsong

Den här jäkla säsongen alltså. Den går ju lite... trögt. Jag kan inte sätta fingret på vad som är fel, men att mycket sitter i huvudena hos spelarna just nu är det väl ingen tvekan om?

Jag var också en av dem som sågade Castro-Tellos möjligheter att ersätta Bertilsson efter de inledande fem-sex omgångarna. Men så påpekade någon att Berra inledde lika svagt ifjol. Och det stämmer ju.

Sen är det så klart lätt att kritisera experimentet med Samuelsson i backlinjen. Just det begriper jag fortfarande inte. Det luktar mest som om PS är omöjlig att peta för Werner. Någonstans måste Peter få plats. Och när Nutt var så uppenbart mycket starkare fick det bli som "räddare" i backlinjen.

Samtidigt förstår jag att Werner satsar allt på ett kort. Om han kan vända Samuelsson på samma sätt som han vände Bertilsson, ja då kan det här fortfarande sluta lyckligt.

Och Castro har onekligen kommit in i rollen som rödvit tia nu. Han har varit topp tre i IF ett par-tre matcher i rad nu. Jag har ätit upp min hatt.

Werner är en man som ger andra chanser till sina tänkta startspelare. På gott och ont.

För jag lider verkligen med Nutt som aldrig riktigt får chansen han förtjänar. Jag lider lite med Hedsén som levererar i U21 match efter match efter match, men som av många helt räknats bort i A-laget. Inte för att vi vet vad han har att ge utan för att det känns så avlägset att han skulle få chansen.

Jag gissar att det är svårare att leva på hoppet en säsong som den här. Lättare när rödvitt lekte bara på skoj. Som ifjol.

Men det här laget har egentligen det som krävs för att spela på övre halvan i Superettan. Det gäller bara att få spelarna att minnas det och tro på det.

Sen tror jag att det kanske är dags för ett tronskifte i vissa lagdelar, men den diskussionen kan vi ta en annan dag.

På lördag är det jakt efter tre poäng igen. Jsödra hemma.

Superettan 2013 ur ett rödvitt perspektiv

Vi tar väl en sista titt på tabellen? Den är rätt vacker ändå. Trots att vi inte nådde riktigt ända fram. Vacker eftersom alla experter tippade oss i botten. Vacker eftersom till och med obotliga optimister som undertecknad inte vågade hoppas på strax över gränsen för övre halvan. Vacker för att det är vår bästa placering i Superettan någonsin. 

Inför säsongen var den stora frågan: "vem ska göra målen?" Och det var fler än jag som ironiserade över Patrik Werners fäbless för att värva mittfältare. Men han skrattade bäst och sist. 

Jag älskade sättet han svarade Brandeborns uttalande om att han ville till en klubb som satsade uppåt med att presentera Johan Bertilsson. Berra blev en av de många som bidrog till målskörden i år. Vann han rent av den interna skytteligan? Det skulle inte förvåna mig. 

Och så börjar då äntligen Alexander "Nutt" Andersson växa in i rollen som anfallare av superettankaliber. Den så ofta hånade, men åtminstone av vissa älskade spelaren. Vi är ju några som verkligen inte kan få nog av hans sätt att använda alla tillbörliga medel för att få bollen över mållinjen. 

Sen har vi alla de andra. Det känns verkligen som om alla spelare bidragit till målskörden i år. Måste läsa statistiken nån dag. 

Det som framför allt fått mig att älska Degerfors IF 2013 är lugnet och tryggheten. Den där eviga känslan att allt kommer att gå åt helvete som varit en trogen vän sista kvarten av varje match så länge jag kan minnas har varit som bortblåst i år. Har läget varit oavgjort har jag alltid känt mig trygg i att vi vinner. Har vi legat under har oavgjort aldrig känts långt borta. Någon statistiker får gärna räkna på om det varit en bedräglig känsla. Jag nöjer mig ändå med den. 

Och som omväxling känns inte den stundande silly-säsongen så hotfull. 2013 har varit kollektivets. Visst finns någon eller några klart lysande juveler. Men få, om några, är oersättliga. Det skulle väl vara Bertilsson då. Som också känns som nyckeln till Jernberg. 

Just de båda är också de jag ser som viktigast att behålla ur den kvartett som det tisslas mest om. Det är klart att jag gärna behåller Rennie, men vi har ju både Astvald och Ayaz. Och visst behåller jag gärna CE, men antar att ryktet om BP visar sig vara sant relativt snart. Och vi har ju De Bruin. 

Prio ett är med andra ord att lyckas värva Bertilsson. Han har trots allt ett halvår kvar på kontraktet med Kalmar. Sen räddar vi Jernberg och skriver ett längre kontrakt med honom. Minst tre år. 

Sen gissar jag att vi ser att ett par av de som inte lyckats ta plats i startelvan lämnar. Robert Medvegy, Erik Nilsson och Andreas Haglund räknar jag bort inför nästa år. 

Många av de andra är fortfarande unga. De tål att stå på tillväxt en säsong till. Eller för all del blomma ut. Kul att Hjärpe fick starta i sista matchen till exempel. Och Jesper Karlsson är vi många som tror på. Emil Hedsén har redan fått hoppa in regelbundet och jag tror och hoppas att han kan blomma ut. 

*****

Sen måste jag väl nu när SK tog klivet upp spekulera runt de tre som gjorde det korkade draget att flytta österut. De tre som kört mer eller mindre fast i Mordor. 

Peter Samuelsson kommer knappast att följa svartvitt till Allsvenskan. Han får inga problem att riva kontraktet nu när säsongen är över. Jag är tveksam till om IF behöver honom. Å andra sidan verkar Werner ha ett gott öga till honom och vi vet ju vad han och Bertilsson kan åstadkomma. 

Sannolikhet att han spelar i rödvitt nästa år: 80%. 

Emil Berger hamnade i en duktig frysbox i SK i år. Den tog honom ända till Island. Han lär inte heller få en chans i svartvitt nästa år. Berger är nog den många fans har svårast att förlåta. Jag är inget undantag. Frågan är också om inte sportchef Werner kan ha svårt att svälja stoltheten där. Han upplevde väl trots allt Emil som klar för IF när han plötsligt gick över berget. Å andra sidan flyter det rödvita blodet tjockt i hans ådror. Det är svårt att förneka. 

Sannolikheten att han spelar i rödvitt nästa år är svår att bedöma. Jag skulle ändå säga att chansen finns: 40%. 

Christoffer Wiktorsson har väl trots allt fått spela en hel del i SK:s startelva. Samtidigt har han fått en hel del skit av sur-Peo. Jag gissar att herr Ljung letar efter en ersättare. Jag ska inte sticka under stol med att jag gillar Wiktorsson. Tror ändå att han blir kvar i Örebro, även om han lär få parkera på bänken oftare nästa år. 

Sannolikhet att han spelar i IF nästa år: 10%. 

Ännu en anledning att ogilla Landskrona

Två spelare misstänks för att ha riggat resultat i matcher mot bland annat Falkenberg och Örebro. Tack så jävla mycket.

28:e omgången är färdigspelad

Och vi har fortfarande chansen att ta en direktplats till Allsvenskan. Det var det ärligt talat inte många som trodde när säsongen började. Vi blir sämst fyra. Sämst.

Och jo, jag ser hur osannolikt det är att vi blir bättre än fyra. Men vi har chansen. Vi har fortfarande chansen. Helt sjukt. 

Jag håller fortfarande andan

Den här säsongen alltså. Vem hade anat? Vem hade vågat tro? Och så länge det sista hoppet inte är släckt fortsätter jag att hålla tyst. Mitt fotbollsbloggande föds av frustration och ångest, inget annat.

Två tredjedelar

Handen på hjärtat, trodde du att IF skulle ligga på en ganska säker fjärdeplats med en liten krympande chans att slåss om de tre platserna i topp med en tredjedel av matcherna kvar att spela? 

Jag gjorde det inte. Jag var fast övertygad om att vi skulle få slåss för överlevnad i höjd med det nedre strecket. 

Men årets Rödvitt är bra. Riktigt bra. Särskilt på hemmaplan. 

Lite kräftgång har det varit senaste tiden. Förlusten borta mot Jsödra var tung. Förlusten hemma mot GIF Sundsvall sved. Vi hade behövt minst fyra poäng i de båda matcherna. 

Men den fina matchen mot GAIS är inte så långt borta. Vi får inte glömma det. 

Det är lätt att börja hänga med huvudet och säga att det är kört nu. Det är det inte. 30 poäng återstår att spela om och alla de tre lagen i toppen har tuffa möten sinsemellan att se fram emot. Örebro och Falkenberg har resan till Stora Valla kvar. 

Nästa söndag är det upp till bevis. Då väntar det mest prestigetyngda mötet av dem alla, det med Örebro. Där måste alla hjärtan vara med. 

Men dessförinnan ska vi åka till Varberg och vända trenden. 

Vi ska upp i toppen ... och all den jazzen. 

Ynnesten

Jag har inte räknat med att se en enda match på plats på Stora Valla i år (bäbis i familjen). Men i lördags pekade alla klockor och stjärnor rätt. Möjligheten att se matchen mot GAIS dök upp. Jag är evigt tacksam.

För vilken match det blev! Den hade verkligen allt. Rödvit seger. En konstig kvittering som möjligen var offside. Stekhet sol och ösande regn. Mycket folk på läktarna (drygt 3600).

På förhand var jag övertygad om att GAIS skulle bli laget som avslöjade oss. Att de skulle dra ner brallorna på Rödvitt och väcka oss från den ljuva dröm som är Superettan 2013.

Så blev det nu inte. Det började bra. Degerfors öppnade starkt och jag var egentligen bara orolig en kort stund efter att Daniel Mendes petat in GAIS reducering till 2-2.

Men det är konstigt med den här upplagan av IF. Den gör mig aldrig orolig. Det är lugnt, tryggt och säkert. Igår spelade de långa stunder ut makrillarna. Det var en vacker syn.

Och det finns ingen egentlig anledning att peka ut enskilda spelare, det var kollektivet som vann. Men det är klart Kapten Solbergs 3-2 var sjukt viktigt. Och jag är mycket glad att Nutt fick göra 4-2.

Det var en ynnest att få vara på plats.

Fyra av sex

Trots den intensiva njutningen av att titta på tabellen går det inte att komma över den bestående känslan efter matchen mot Domare Daradic i Värnamo: WE WUZ ROBBED!

Nästa match: Brage hemma

Inför Värnamo sa Lindskog till lokalpressen att han och Werner aldrig förfogat över en så bred trupp tidigare. Jag håller med. Ingen kunde väl ana att den där bredden skulle sättas på prov så snart.

Efter den farsartade avslutningen som ledde till att både Sundgren den andre och Berra belönades med varsitt rött kommer vår ledarduo att få göra lite ommöbleringar i startelvan. Lägg till att Ayaz fick en smäll på en fot och möjligen kanske inte kan starta.

Ovan situation. Men så var det ju det där med bredden. Den sätts på prov i en match som vi ska vinna. Brage hemma. Det ska vara tre poäng. Jobbigt för psyket.

Gissar att vi ställer upp så här:

August Strömberg

De Bruin - Antonnen - Holmberg - Eriksson

Solberg - Jernberg
Rennie - Klingberg - Ayaz

Nutt

Och det ser ju faktiskt inte så illa ut. Påminner till och med om en typisk startelva.

Jag räknar med att det skiter sig. That's Life.

Sexpoängsvecka

Ta en titt på tabellen (text-tv sidan 345). Tänk sen på att vårt kära DIF möter Värnamo borta och Brage hemma den kommande vecka. Tacka f*n för att det blir svårt att sova.

Det är två matcher rödvitt normalt ska vinna, men som varje normalt funtad räknar med att vi förlorar. 

Kärlek och lidande och all den jazzen. 

*****

Marcus Astvald, ytter med en fin säsong i *SK 2010 på CV:t har anslutit till truppen för att täcka upp för Rennie som med all säkerhet lämnar efter säsongen. Som Bosman. 

Det sägs att Astvald har stor potential, men att han kört fast i laget bortom Kilsbergen, klubben som kan krascha vilken talang som helst. 

Även om jag känner en viss mättnad när det kommer till örebroare på dekis räknar jag med att Werner vet vad han gör. 

Välkommen till klubben Marcus. Det blir bättre här.

*****

På tal om att krascha talanger. *SK har skeppat Emil Berger till Island. Rasar Henke på Facebook?

*****

Astvald får förresten inte spela derbyt. Det var priset. 

Det ryktades att TV4 Sport ville flytta matchen till måndagen. Så blir det inte. Den ligger kvar. Ny starttid blir det däremot: 17:30. 

*****

Såg andra halvlek av Hammarbys premiär på Tele 2 Arena igår. Makalöst att de inte lyckades få in bollen. Magisk match av Abrahamsson i ÖIS-målet. 

Bra tryck i hallen. Men tak och konstgräs hoppas jag vi slipper på Stora Valla. 

*****

Gissar förresten att Adelstam snart spelar på Island han med. 

*****

Ser ut som om kommunen tar över driften av Valla. Det är mest formaliteter kvar om en ska tro lokalpressen. Och med en före detta IF-ordförande på andra sidan förhandlingsbordet är det väl svårt att tro annat. 

Jag hoppas att man tar tag i uppristningen omgående. 

Baksidan med det kommunala övertagandet är så klart att det blir svårare för IF att påverka utformningen. Men det är nog ändå ett marginellt problem. 

Jag hoppas på en tätare arena. Läktarna närmare planen. Skulle gärna se att det byggs om varvet runt och slutar med gamla kära trä (som jag helst skulle se K-märkt). 

*****

Nästa vecka: sex poäng. Tack. 

Snart halvvägs

Ta en titt på tabellen. IF har två matcher kvar innan det vänder, Värnamo och Brage borta. Jag ber för att Werner och Lindskog lyckas få laget att inte bli styva i korken efter den här fantastiska veckan. Bortasegern mot Falkenberg följdes upp av en nästan lika mäktig seger hemma mot Assyriska. Tungt. Samtidigt livsfarlig bäddning för bakslag mot lag vi normalt sett ska spela ut. Jag är livrädd för det n

Tabellen krossar också åtminstone en av mina egna myter om den här upplagan av Rödvitt. Den om att vi skulle ha svårt att göra mål. Den om att vi skulle sakna Samuelsson. 

Sanningen är ju att vi gör mål. Rätt många till och med. Vi saknar faktiskt inte Peter Samuelsson. Vårt anfallsspel har bara blivit mer mångfacetterat och liknar i år mer en hydra än en tjurskalle. 

Nutt är inte där för att göra samma sak som Samuelsson. Han gör något annat. Han river stora hål i motståndarnas mur och skapar öppningar för andra. Han spelar enormt självuppoffrande. Möjligen skulle jag önska att han lyckades peta in någon mer boll på egen hand, men sen Werner började ställa upp med 4-4-2 kommer hans arbete mer till sin rätt. 

Jag älskar det!

Innan jag lägger ner tar jag tillbaka allt jag någonsin skrivit om att Johan Bertilsson måste spela i mitten. Med Rennie där framme och Jernberg och Solberg i mitten funkar det. 

Det stora bekymret just nu är vad vi ska göra med Klingberg när han blir hel. 

Nu önskar jag en startelva

Dagens motstånd: Örgryte. 

Utgår från att vi spelar 4-2-3-1. 

Målvakt: August Strömberg

Backlinje: Christoffer Eriksson, Patrik Anttonen, Andreas Holmberg, Daniel Sundgren

Defensiv mitt: Tobias Solberg, Niklas Klingberg

Offensiv mitt: Amadaiya Rennie, Johan Bertilsson, Ferhad Ayaz

Anfall: Alexander Andersson

Hatar att inte få plats med Jernberg i startelvan, men Klingberg har för mycket hjärta för att sitta på bänken. 

Tycker att Erik Nilsson och Pontus Jakobsson gjort intressanta insatser, men att alternativen trots allt är vassare. 

Att få gå på hemmamatch

Igår såg jag Degerfors vinna mot Östersund med ett mål mot noll på Tingvalla IP i Karlstad. Konstigt att gå på hemmamatch borta (men hemma). Det funkade ändå oväntat bra.

Publiksiffran var helt ok, 2036 personer. Är inte alls säker på att ÖFK lockat fler till Stora Valla en onsdag i omgång åtta. Det var dessutom gott om gamla bekanta degerforsansikten i publiken. En del utflyttade som jag, andra som bor kvar. Där stod Ivan Djuric och gafflade, läktarförvisade Patrik Werner gick förbi och slängde några snabba kommentarer till tyckargubbarna bakom och Jan-Erik Bohm vandrade vidare mot sittplats. 

Det märktes att man efter matcherna på Burns Arena inte riktigt vågade hoppas på så stor publik. Från början var bara ett vändkors öppet för fullbetalande publik, korvbrödet i kiosken tog slut på en kvart och den övre halvan av läktaren var avspärrad.

Jag tror vi kan vara överens om att Värmlands fotbollsframtid aldrig blir någon annan än Degerfors IF nu. Rödvitt är klubben i värmlänningens hjärta. Det är viktigt och riktigt.

Matchen var kanske ingen höjdare. IF dominerade i första och borde ha satt nån boll då. Men eftersom våra båda anfallare började på bänken och Bertilsson fick spela på en obekväm ytterkant blev det väldigt uddlöst framåt.

Enormt skönt att det blev en vinst till slut. Nästan lika skönt att det var Nutt som gjorde målet. Jag unnar honom en fin säsong. Jag vill att han sätter alla surmagade tvivlare på plats. Hans målfacit räknat per spelad minut i Superettan måste vara riktigt bra. Hoppas han är redo att starta snart.

Rennie är ingen lösning på topp, han gör mer nytta på den kant Bertilsson fick ta.

Nöten att knäcka är hur Bertilsson, Klingberg, Jernberg och Solberg ska få plats i elvan och samtidigt utnyttjas på bästa sätt. Jag har inte svaret.

Försvaret funkade hur som helst finfint. Skönt att se Holmberg från start.

Och August längst bak känns redan som en mycket bra värvning. Mycket tryggare än Brian ifjol.

Precis som VF:s Johan Eriksson tror jag att det vore ett smart drag av IF att lägga ett par träningsmatcher runtom i Värmland (eller att bara ställa upp i DM). Om sen Tingvalla kunde bli ett skick som gjorde att den gick att ha som reservarena skulle valet vara lätt. Kanske skulle det till och med vara värt att inte ha Stora Valla redo någon av de första omgångarna.

Det är livsviktigt för Degerfors IF att behålla och stärka den värmländska identiteten.

Tre poäng är tre poäng är tre poäng

Såg årets första match i torsdags. På TV4 Sport. Gör inte fler utflykter till Montgomery Burns Arena än nödvändigt. Lovar att plikta minst ett årskort som ersättning för min frånvaro. Det här blir en säsong med stor fysisk matchfrånvaro från min sida, men det ska inte behöva drabba IF ekonomiskt.

Matchen var en ångestladdad prövning, som kan delas in i tre akter.

Akt 1 - Första kvarten
Båda lagen spelar hyggligt förvirrat. Möjligen har Jsödra lite kontroll på bollen då och då. Det är hur som helst ganska usel fotboll.

Akt 2 - Rödvitt leker bara på skoj
Sista halvtimmen av andra halvlek är Degerfors. Bara Degerfors. Fint passningsspel och Ferhad Ayaz vackra mål som självklar höjdpunkt.

Akt 3 - Ångesten
Andra halvlek är ett långt mörker. En liten ljusglimt i Emil Hedséns luftpastej som serverar en framstörtande Marcus De Bruin ett fint läge som leder till ett mycket orättvist men skönt 2-0. Sen blir allt svart. Ska jag leta ljuspunkter är det att Sundgren får spela lite igen. Klingberg kommer också in och  gör en Leif Olsson. Det kunde ha slutat med rött, men stannar vid gult. Fint illustrerat av Göran Johanssons foto.

Men som Jonas Lindskog konstaterade på Twitter:
"Tre poäng är alltid tre poäng är alltid tre poäng. Bra så."

Tre höjdpunkter

1. Ferhad Ayaz. Nuff said.

2. Emil Hedsén fick starta och spela 90 minuter. Bra där Werner.

3. Daniel Sundgren är tillbaka från skadan och går in i andra. Otroligt skönt.

Dagen efter premiären

Det är så klart svårt att hitta anledningar att vara nöjd med nåt efter en förlust borta mot BOIS. Spelar ingen roll att de är topptippade i år. Det är de alltid. Det brukar aldrig hålla.

Jag är aldrig nöjd med förlust. Vill alltid att Rödvitt ska vinna och alla andra spela oavgjort. *SK kan få förlora. Det är ok.

Men eftersom jag är en obotlig optimist hittar jag ändå tre anledningar att glädjas.

3. Ferhad Ayaz. Mycket kul att han får förtroende från start. Här har vi en ung spelare som har potential att leverera redan i år. Läge att förhandla om kontraktet redan i sommar.

2. August Strömberg. Alla som såg matchen verkade vara överens om att han gjorde en riktigt vass insats mellan stolparna. Det känns redan riktigt bra att ha honom där.

1. URB. De är tillbaka på läktaren efter förra årets segdragna bojkott. Skönt. De har saknats. Vackert att de åker till just Landskrona med en svensk flagga med ordet kuken prydligt placerat mitt på. En gillar ju det.