I torsdags spelade Degerfors oavgjort hemma mot Falkenberg. Det är två dagar sedan. Jag vet inte om jag riktigt hämtat mig än.
I första halvlek spelade IF hyggligt och förde matchen utan att hitta mål. Hasani spelade bättre än på hela säsongen och slte hårt. Inte undra på att han tog slut fullständigt en kvart in i andra halvlek.
Något oväntat hände ingenting på Degerfors vänsterkant. Jonas Bergman som varit säsongens mest övertygande spelare syntes inte alls och kom aldrig riktigt in i spelet. Kanske berodde det på att Markus Karlsson inte var riktigt hel? Han tvingades i alla fall lämna planen på grund av en lårskada i halvlek.
Nog kändes det lite märkligt att det var Falkenberg som ledde matchen när domaren blåste till halvtidsvila.
När Bergman tog en snabb revansch genom ett tidigt kvitteringsmål i andra trodde jag nog fortfarande på en rödvit seger, men i takt med att Hasani började snubbla bort bollar tappade DIF allt spel. Falkenberg tog över totalt.
Stora Valla blev kallt, blött och blåsigt. Anspänningen närapå outhärdlig. När jag på skakig ben lämnade den ålderstigna arenan kändes det ungefär som efter ett par timmars storgråt. Degerfors hade på något märkligt vis lyckats rädda en poäng. Jag undra fortfarande hur det gick till.
Andreas Andersson är fortsatt obesegrad som tränare. Trots det är läget allt anat än säkert och redan på tisdag är det dags för en svår och viktig bortamatch mot ett pressat Landskrona. Förhoppningsvis kan insatsen från ifjol upprepas. Vi behöver tre poäng.
Andra bloggar om: fotboll, Degerfors IF
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar