Dödförklarandet fortsätter (
TT Spektra lyckas inte få många siffror rätt i sin lilla notis). Det är fortfarande albumet som dör till förmån för digitala filer. Ni hörde samma sång sjungas i senaste (var det väl?)
Sonic.
Låt mig med en gång säga att jag tror att det dröjer ett tag till. Om det nu händer.
Vi börjar med lite enkel matematik med färska amerikanska siffror.
Fysiska album sålda 2006: 588 miljoner (-5 %).
Digitala filer sålda 2006: 582 miljoner (+20,8 %).
Källa: Billboard.biz
582 miljoner motsvarar snällt räknat 58 miljoner fysiska album. Det motsvarar en tiondel av albumförsäljningen det. Så räkna kallt med att det fysiska albumet överlever och dominerar åtminstone tre år till. Kanske inte i framkanten, men hos massan.
Den totala försäljningen visar en försiktig nedgång med 1,2% om man räknar både digitalt och fysiskt och jämför 2006 med 2005. Och då handlar det bara om enheter. Hur det ser ut på vinstsidan vet jag inget om. Men eftersom digitalt ökar och fysiskt minskar borde det innebära att vinsterna åtminstone inte sjunkit särskilt mycket.
Intressant att notera är att vinnarna på återförsäljarsidan heter: nätbutiker, försäljning vid konserter och tv-shop. Förlorarna är framför allt små och oberoende butiker (-18,4 %), men även större kedjor faller ganska hårt (-12,4 %). Däremot tappar storköpen (USAs K-Mart, våra Coop Forum) inte lika mycket. Jag antar att det handlar om målgruppernas internetmognad.
Så varför tror jag inte på albumets död då?
Jag tror helt enkelt att paketering av låtar kommer att funka även i ett digitalt sammanhang. För att förklara det enklare får jag först ropa högt om singelns comeback. Jag tänker inte säga emot de som säger att den enskilda låten är viktigast igen. Det är den så klart. Jag tror benhårt på tanken att artister kommer att leva bättre på att släppa en ny låt i månaden än att vänta 18 månader på att släppa ett album med 20 låtar.
Innebär det att albumet dör och försvinner?
Jag tror inte det.
Däremot tror jag att vi kommer att få se fler av den typ av samlingsalbum som Motown och James Brown pumpade ut. Fyra heta singlar och sex tidigare osläppta, men inte lika vassa, inspelningar. Paketerade som ett digitalt album till ett lägre pris än singellåtarna. En singel för en tia, ett tiospårsalbum för en 50-lapp.
Samlingar med favoritlåtar sammansatta av artister, skribenter, kompisar, smakdomare, nätbekanta osv borde rimligen också fungera. Apple är något på spåren med sin iMixar i
iTunes Music Store. Det behöver putsas lite på konceptet, men det är ett steg på vägen. Jag vet att jag gärna skulle köpa en samling i månaden med tex
Mats Nileskärs eller
Gilles Petersons tio favoriter.
Sen kommer det alltid att finnas artister som är mer intresserade av att spela in album än singlar. Artister som väljer att släppa tio, tjugo eller varför inte femtio låtar på en gång. Jag tror helt enkelt att det kommer att bli svårare att definiera vad en skiva egentligen är (om vi nu inte helt ska börja prata om alöbum istället).
Jag inbillar mig dessutom att framtidens tonåringar också kommer att ha idoler och okritiskt vilja ha allt de släpper. I åtminstone tre minuter.
Dessutom tycker jag att det i de digitala filernas ålder är lite intressant att det snabbast växande formatet i England inte är digital.
Snabbast växer nämligen den sju tum stora vinylsingeln.
Så visst. Albumet förlorar säkert i vikt som måttet på hett och aktuellt. Men dör det? Tillåt mig att tvivla.
Andra bloggar om:
Musik
Jan-Erik Bohm "Skitiga Bullen"
Jacques Werup "Lev länge, dö ung"
J.M. Coetzee "Ungdomsår"
Skivor med kungen av "dynamic party sound" kan man alltid köpa för omslagen. Det här är rent fantastiskt och borde kunna fungera som inspiration för en svensk hiphop-publikation. Låtarna är som vanligt en mix av tidstypiska internationella och tyska hits. Mitt val är som klippt och skuret för Valdors glada trumpetfester. Om du händelsevis planerar att spela in en snap-låt så finns fint samplingsmaterial här i form av "Wenn ein Mensch zu dir hält". Jag faller lättare för Middle of the Road-covern. Sunkit har en fin text om Valdor.
I samma stund som The Time la ner startade Jesse Johnson arbetet med sin solokarriär. Det här är debuten, och min andra JJ-skiva, som åtminstone i stunder visar att han hade mer att ge och att Minneapolis-funken handlade om mer än Prince. Jag väljer första spåret från första sidan för att det är så hysteriskt roligt när han ropar: "Horns!" och en kväst synth svarar. Inte ett blåsinstrument så långt örat kan höra. Jag och Fredrik Norberg försökte starta en Minneapolis-revival ifjol, men jag tror inte att den nådde bortanför vår skrivbordsö. Här är ett andra försök då.
Kanske är det de hysteriska leendena som gjort att cd-utgåvans framsida pryds av baksidan från LP:n. Labelle kommer för alltid att vara mest kända för "Lady Marmelade" från "Nightbirds" som brukar anses vara deras bästa album (och också det första med trion som hamnade i min samling). Om ni någon gång undrat över Nona Hendryx' ständiga återkommande i lördagsunderhållningen från SVT under 80-talet, så kommer hennes claim to fame från Labelle. Hon skrev sex av åtta låtar på det här albumet, till exempel mitt val som är en lång trippig utdragen funksak.
Walter Mosley "Cinnamon Kiss"
Jag skrev ju att jag ville ha iMixar med Gilles Peterson. Nu visade det sig att fanns sex avsnitt av en podcast med titeln "Gilles Peterson in Brasil" i iTMS. Det är så klart lika bra. Till och med bättre eftersom det är gratis. Ett perfekt komplement till bästa samlingen från ifjol, "Tropicalia - Brazilian Revolution in Sound".
Barry White "Is This Whatcha Wont?" [20th Century Records, 1976]
Billy Preston "Late at Night" [Motown, 1979]
Frida "Ensam" [Polar, 1975]
