Några klassiska tillfällen jag minns:
- Bergers kanon som sköt Djurgården ur Allsvenskan och tog Degerfors tillbaka.
- Degerfors mot Parma - den varma stämningen på ett smockfull Stora Valla går inte att beskriva i ord.
- Ulf Ottosson får benen avsparkade i en match mot Örebro. ÖSK vinner efter nio minuters övertid. Jag har sällan upplevt ett sådant kompakt hat. Gruppvreden gjorde mig på allvar lite rädd. Jag erkänner att jag drogs med.
- En bortamatch mot ÖSK när Vulkanerna aldrig slutade sjunga. Ett av få tillfällen jag stått i klacken (jag är som sagt inte helt förtjust i vad grupp-psykologin gör med mig). Degerfors vände ett underlag. Jag minns inte om det var till oavgjort eller seger. Det spelar ingen roll.
- En match mot Brage när regnet öste ner och allt gick mot Degerfors. Förfärligt. Men lidandet är märkligt nog en central del i livet som Degerfors-fan.
Till skillnad från Henrik Berger, Ulf Ottosson och Lasse Heinemann i dagens NWT tror jag fortfarande på en återkomst i högsta divisionen. Värst är faktiskt att Berger gett upp tanken. Kanske dags att pensionera legenden efter den här säsongen trots allt.
Grattis på födelsedagen.
Andra bloggar om: Degerfors IF, Fotboll
3 kommentarer:
Det var väl inte Lasse Zetterlunds fel att Ottossons ben är lite sköra. Pathetic! ;)
Lidandet är en central del i allas liv som riktigt fotbollsfan.
Jag var på en Brage-match (allsvenskan) det var dåligt väder, båda lagen låg i botten och matchen slutade 2-4. Är det den du syftar på?
Mitt favoritminne är helt klart Bergers mål mot Parma och Radinovics sensationella bortplockning av Asprillia. Och de gröna borttröjorna under den allsvenska sejouren.
Var det Hulån som blev utvisad efter motangrepp på Zetterlund i den där derbymatchen?
Det var Leif Olsson som direkt efter att han kommit in och bollen satts i spel igen sparkade ner Zetterlund. Kan vara en av de kortaste insatserna i DIFs historia.
Brage-matchen låter som samma jag tänker på.
Skicka en kommentar