Läst: KISS Partners in Crime - Vol 2

Den svåra andra boken.

Efter klang- och jubelföreställningen som var den första volymen av det som vi nu kan kalla en serie, Partners in Crime, var det redan dags att följa upp. Bara ett år senare. Det är ett intervall som imponerar lika mycket som tempot för Kiss albumutgivning de första fyra åren.

Om det märks? Kanske lite.

Eller säg så här, stämningen i boken skiljer sig lite från den första. Där den första var en lycklig och varmt nostalgisk återblick på den första förälskelsen är den här mer melankolisk med fler spår av vardagslunk och svalnande intresse. Fler historier från människor som stukats och hamnat lite vid sidan av framgångssagan, avrundat av författarnas svalnande intresse för det samtida Kiss.

Inte samma vibb, men lika läsvärt. Möjligen aningen färre revolutioner i detaljerna den här gången, men visst lärde jag mig saker jag inte redan visste.

Jag valde medvetet att läsa den här boken i lägre tempo. Den första slukade jag i rask takt. Ville helt enkelt låta texten räcka längre. Nu kanske tempot mattas. Duon har mer än en gång antytt att det inte blir någon mer bok. Men jag hoppas ändå att det händer. Jag tror att det finns fler detaljer de båda vill och kommer att få svar på. Sen kanske det inte händer lika snabbt.

Mutant: Minnen från den förbjudna zonen

Det här var återigen väldigt härlig läsning. Djupt nostalgiskt att förflyttas tillbaka till Pyrisamfundet och den lila Mutant-lådan.

Jag följde Mutant-franchisen nära fram till och med Mutant Chronicles. Först som spelare och på slutet som del av branschen. Känner bara varma känslor när jag tänker på original-Mutant och Mutant 2. Osäker på hur mycket vi faktiskt spelade av Mutant 2089 (men förmodligen en hel del). Jag var väldigt förtjust i Mutant Chronicles-universat, älskade det visuella som Bonner, Parente och Bergting levererade. Spelade aldrig. Möjligen nån omgång Blood Berets, men det var nog allt.

Sen checkade jag ut mer eller mindre helt från hobbyn ca 1997. De senaste fem-tio åren har jag återupptäckt den på retrovis, tittar nyfiket tillbaka och uppdaterar mig ibland på vad som händeunder tiden jag var borta. Självklart har jag noterat Mutant: År noll. Har till och med varit på vippen att nostalgiköpa en låda eller två.

Allt det där gör boken ett utmärkt jobb att påminna mig om. Och det var väl egentligen det som var meningen? Jobb väl utfört.

Men visst finns det några saker jag saknar. Jag hade till exempel gärna sett en tidslinje över när de olika produktsviterna levde. Kanske till och med med releasemånad för enskilda moduler?

Sen är det så klart lite trist att min absoluta favorit-Bonner (ni minns den som omslag till modulen om Mishima) inte får ordentligt utrymme i boken. Tror inte att den ens är med frimärksstort (kan så klart ha missat). Nu får jag fortsätta minnas känslan av hur överfett det var att få använda den där bilden på första numret av vår speltidning Saga (som också innehöll ett par "unika" MC-publiceringar).

Hade som vanligt gärna sett en passage om fanzinen som frodades runt Mutant. Ett uppslag hade de åtminstone varit värda.

Jag önskar också att de tagit hjälp av en extern redaktör. I början av boken finns det ganska gott om upprepningar av innehåll och händelser. De kapitlen hade, kort sagt, mått bra av en lite mer hårdför redaktör.

Och kanske känns några av de sista kapitlen lite mindre inspirerade än de tidiga. Gissar att en del av dem kom till när kickstarter gick bättre och bättre och sidorna därmed blev fler och fler? Här hade jag snarare önskat fler röster om skeendena.

De försiktiga randanmärkningarna till trots är det här en otroligt trevlig bok som räcker väldigt länge. Jag är säker på att jag kommer att återvända till den för att kika på bilder och kanske till och med läsa om nån sekvens.

Och så måste jag nog leta upp de där digitala spelen. Och kanske köpa ett År noll för att nöjesläsa. Kanske rent av Matt Forbecks roman, för om Fredrik Malmberg säger att det är den produkt som kom närmast hans vision av Mutant Chronicles vill jag nog ta mig an den.

Bakom masken – Mitt liv som Catman i Kiss

Peter Criss Bakom masken – Mitt liv som Catman i Kiss

Efter många om och men tog jag tag i den här. Av någon anledning har den blivit stående i bokhyllan sen jag köpte den. Kanske för att jag läst så många sura kommentarer om den?

Döm om min förvåning när jag upptäcker att jag verkligen gillade den.

Peter Criss håller inget inne. Han släpper ut allt. Osminkat, vårtor och smuts. Får det honom att framstå i god dager? Nej. Men han bidrar med en av de viktigaste pusselbitarna till att begripa dynamiken i kvartetten som startade världens bästa rockband: Kiss.

Är det sanningen? Det är åtminstone Peter Criss sanning. Han är inte ute efter att skydda någon eller något rykte eller varumärke. Han berättar från hjärtat och det var vid det här laget ganska svart. Boken är fylld av motstridiga känslor, förakt och självhat. Men det känns hela tiden ärligt och uppriktigt. Annars tror jag inte så mycket på sanningen, åtminstone inte när det handlar så mycket om känslor.

I slutändan är det här kanske den av de fyra originalmedlemmarnas självbiografi jag uppskattar mest. Det hade jag inte väntat mig.

Läst: Kiss – The Hottest Brand in the Land

This is a big book on the other side of Kiss, the brand not the band. Or more accurately, most of the merchandise produced during the 70's. Almost 400 beautiful pages chock full of toys, clothes and whatever else anyone could ever think of sticking a Kiss logo on.

While I think this is a great looking book I do have some issues with the layout of this mostly magnificent book. For starters, the captions are so small you'd have to use a magnifying glass to read them. I wish they'd been at least a couple of points larger.

There's also a few pictures that would have deserved more attention (the key rings on pages 374 and 375 being the most striking example). The sudden change of pace for the last two pages of the bubble gum cards is just plain strange (going from 15 to 18 a page). If you needed an extra page to keep the pacing at 15 you could have, for example, made the shoelace spread a single page (because that double page spread for the shoe laces makes no sense at all).

And am I the only one missing the Howard The Duck issues? Shouldn't they have been in the book? I think so. Surprisingly there are a few more examples of surprising left outs.

Despite all this sour nitpicking I really do love this book. It tells a story, of something I've come to realize I'm not that into, really well. Through reading this book it's become obvious to me that I'm more interested in the band, its members and the music than the brand. All these toys and trinkets are simply not for me.

Well almost, I do collect the odd thing and I still want that pinball machine. I wouldn't mind the dragon boot comb and will happily accept whatever anyone gives me. But you won't find me hunting down these things online. I'd rather spend my money on vinyl and books.

It's really obvious that this book is a labour of love by someone who truly enjoys the 70's era collectables. And I will happily continue to flip through it. It's generally great looking, despite my bitter tasting rant above. Well done.

In all fairness, I wish it would have been possible to award this four and a half stars.

2010-talets bästa skivor

Alla älskar listor?
2010-talets 10 bästa album!

Facit:

1. Kendrick Lamar "To Pimp A Butterfly"
2. Childish Gambino "Awaken, My Love!"
3. Erykah Badu "New Amerykah pt. 2: Return of the Ankh"
4. Janelle Monáe "The Electric Lady"
5. D'Angelo "Black Messiah"
6. Frank Ocean "Channel Orange"
7. Neneh Cherry & The Thing "The Cherry Thing"
8. Anderson .Paak "Malibu"
9. Beyoncé "Lemonade"
10. Mariam The Believer "Blood Donation"

Den uppmärksamme noterar att inget album är från 2019. Det beror kanske mest på att inget album från i år fått chansen att överleva mer än några månader i min kropp och det räcker inte riktigt. Men det finns ett par tre starka kandidater. Mer om det senare.

15 strax utanför topp 10 i klassisk Ginza-bokstavsordning:

Andreas Söderström & Johan Berthling "30° i februari"
Big Boi "Sir Luciouis Left Foot.... The Son of Chico Dusty"
Freddie Gibbs & Madlib "Piñata"
Georgia Anne Muldrow "Seeds"
Imperial State Electric "Pop War"
Jill Scott "The Light of the Sun"
Joey Bada$$ "B4.DA.$$"
Kendra Foster "Kendra Foster"
Kriget "What a Day"
Matthew E. White "Big Inner"
Meshell Ndegeocello "Weather"
Natalie Gardiner "Northern Skies"
Rikard Skizz Bizzi "Ur funktion"
Sharon Jones & The Dap-Kings "Give the People What They Want"
Silvana Imam "Naturkraft"

Sen finns det massor av artister som gett ut fantastiska EP:s och singlar, men det är en helt annan historia.

Jag har säkert glömt nåt.

Läst: Partners in Crime

Alex Bergdahl och Carl Linnaeus är fem år yngre än jag, trots det verkar vi ha upptäckt Kiss ungefär samtidigt. Jag var elva-tolv år gammal när jag först mötte Kiss.

Jag är idag osäker på om det var via "All Hell's Breaking Lose" på en av de där MTV VHS:erna man fick låna med gratis när man hyrde en annan film på UNO-X eller om det var via "Heaven's On Fire" på TV. Troligast är att det var den senare. Det var hur som helst min allra första singel med Kiss, så den är uppenbart viktigast. Jag lyssnade till exempel aldrig på hela albumet "Lick It Up" där och då under 80-talet när jag la grunden för min fandom.

Men nu skulle inte det här handla om mig och min relation till Kiss. Det skulle handla om boken.

Det som gör Partners in Crime – om inte unik, så åtminstone speciell – är att den handlar lika mycket om att vara fan som om Kiss. Fandelen går lite i samma anda som Anthony X bok "Kiss My Black Ass". Kapitlen om Kiss och deras medlemmar fokuserar ofta på de bitar av historien som inte berättats så ofta eller så detaljerat. Hur mycket visste du till exempel om Peter Criss 80-tal Gene Simmons skådespelarkarriär förut? (Om du som jag slaviskt läste OKEJ under 80-talet visste du förmodligen mer om Genes skådespeleri än som är nödvändigt, men det här blir ändå en varm nostalgisk resa tillbaka till då. Följer du Bergdahls podd Alex Room Service visste du en hel del om Criss 80-tal.)

Bergdahls och Linnaeus relation till det aktiva Kiss falnar betänkligt någon gång strax efter reunion-turnén och därmed slutar historieskrivningen i boken ungefär där. Samtidigt har de ägnat de senaste dryga 20 åren åt att gräva i det förflutna och det är de fynden vi fått samlade här. Jag blir genuint glad av att läsa om allt de hittat och presenterar. Att de lägger en tredjedel av fokuset på perioden 1978-1982, som är den period jag själv bryr mig minst om, gör mig med andra ord ingenting.

Att de har olika inställningar till stora delar av den bit av Kiss historia de presenterar här ger extra krydda åt berättelserna. Det påminner om hur olika vi lyssnar på musik. Jag tycker ofta inte som någon av dem, men vår kärlek till det här märkliga bandet är ändå lika stark.

Läst: Kiss My Black Ass

Historien om att vara svart, Kiss-fan och växa upp i Alaska. Det är en bra utgångspunkt för en hel del riktigt läsvärda historier. 

Den som vill läsa fakta om Kiss och deras historia får leta någon annanstans. 

Den här boken handlar om hur det är att vara ett fan av världens bästa rockband: Kiss!

Kapitlen är huvudsakligen uppdelade efter de flesta av bandets skivor. Anthony X berättar om hur det gick till när han hörde respektive skiva för första gången. Om förväntningar och besvikelser. Det är oftast väldigt underhållande. 

Jag gillar verkligen att läsa synpunkter om alla skivorna från någon som lyssnar på Kiss på ett helt annat sätt än jag. Vi är nästan aldrig överens om vad som är bra eller bäst. Vi lyssnar helt olika på Kiss. Men det är ju det som är gött. Att man kan älska samma band, men av helt olika anledningar.

Läst: Heja röda vita laget

Den här boken har stått på min att läsa-lista i en halv evighet. Kanske den enda som handlar om att växa upp i Degerfors med den ständigt närvarande fotbollen. Trots att den kom redan 1975 och handlar om livet som det var åren innan och efter andra världskriget känns den bekant. Samma saker som sas då, sas när jag växte upp. Sägs förmodligen nu. Vad vore Degerfors utan fotbollen?

Historien berättas i tre akter, de två första som någon sorts historisk bakgrund till den avslutande huvudhistorien om Bengt-Åke Larssons resa från pojklagsspelare till A-lagsspelare.

Med korta intensiva meningar tecknar EB en bild av både Degerfors IF:s kamp i Allsvenskan och brukssamhällets utveckling i skuggan av andra världskriget. Det är hopp och förtvivlan, ångest och glädje omvartannat. Ilska och frustration, lättnad och lugn. Det är alla de där känslorna som rullar genom kroppen under en match och säsong på Stora Valla koncentrerat över några sidor i en bok.

Möjligen blir det lite väl mycket resultatrabblande till och med för en rödvit som jag. Det är inte där styrkan i den här berättelsen ligger.

Jag lär mig ett och annat, som att vår första landslagsman hette Erik Lundin. Det kommer jag inte att glömma. Och visst är det Bengtson själv som dyker upp där i längdhoppsgropen?

Huvudpersonen är inte den mest älskvärda personen jag stött på i en roman. Bitvis ett litet svin faktiskt. Påminner mig om varför jag inte stod ut i sportsammanhang. Kanske generaliserar jag, men Bengt-Åke påminner mig om många av de människor jag undvek under min uppväxt. Jag hade mitt eget gäng och blev väl egentligen inte på riktigt intresserad av röd-vitts väl och ve förrän jag hade lämnat kommungränsen bakom mig.

Skulle för övrigt gärna se en uppföljare som skildrade min uppväxts 80-tal och de allsvenska åren på 90-talet. Det finns en öppning där. Tror att den historien skulle kunna vara minst lika intressant som den här. Kom på mig själv med att dra paralleller under tiden jag läste.

För övrigt hoppas jag att alla som kommer till föreningen Degerfors IF får ett exemplar av den här boken i samma stund som de skriver på kontraktet. Den förklarar mycket om platsen de kommit till.

Läst: Ljusförgörerskan

Jag kan inte påstå att jag kan detaljerna i den grekiska mytologin på mina fem fingrar. Inte för att det nödvändigtvis spelar så stor roll för läsandet av Li Österbergs berättelse om Persefone. Österberg förflyttar sin Persefone till en värld som känns mer samtida än antik för att diskutera frågor som abort, incest och helt vanliga krångliga familjerelationer.

Precis som Österberg bekräftar i efterordet märks det att hon är influerad av bröderna Hernandez i sitt berättande. Jag tycker dessutom att hon står sig väldigt väl i jämförelse. Det är verkligen inget dåligt betyg. För mig hörde Hernandez-brödernas historier alltid till höjdpunkterna när jag läste Epix back in the day.

Österberg verkar till skillnad från mig ha nördat rejält på ämnet grekisk mytologi och bygger serien på bitar ur en rad olika varianter för att bygga sina karaktärer och sin historia. Hon plockar bitar lite här och lite där för att knåda fram något eget. Jag är tacksam för att hon redovisar det arbetet i efterordet. Det gav mig mer kött på benet och värdefull bakgrundskunskap. Det gillar man ju! Lite som att få ett kommentarsspår till en film.

Läst: Låt oss hoppas på det bästa

Sugen på en resa ner i avgrundsdjup sorg? Då är Carolina Setterwalls "Låt oss hoppas på det bästa" för dig. Jag satt med tårar rinnande nedför kinderna vid flera tillfällen under läsningen. Tydligt påmind om mina egna möten med den nära döden. Även om jag inte exakt delar Carolinas erfarenhet var det lätt att trilla tillbaka till samma känslor och sinnesstämningar som hon så knivskarpt porträtterar i boken.

Kort resume: en morgon när nyblivna mamman Carolina vaknar upp vid sidan av sin son och går in för att väcka sin man Aksel och hittar hon honom död.

Första delen av boken handlar både om timmarna och dagarna efter dödsfallet och om hur Carolina och hennes man träffades, förälskade sig, flyttade ihop och fick barn. Det är ett klokt grepp att varva de genomvidriga händelserna med de tidig förälskelse. Det hade blivit direkt olidligt att läsa boken annars. Under de första 60-70 sidorna måste jag ändå avbryta läsandet regelbundet för att orka ta mig vidare.

Andra delen av boken handlar om de två åren efter Aksels död. Om hur Carolina försöker hitta tillbaka. Tycker ett tag att den delen känns lite onödig, men landar till slut ändå i att den funkar och ändå tillför en hel del. Det hade varit för deppigt att avsluta historien direkt efter del ett. Inte för att det hela slutar så himla muntert ändå, men ändå.

Det är en otroligt stark bok Carolina har skrivit. Jag tror att det är rätt att skriva att den drabbar mig. Hon har ett otroligt bra flyt i språket. Jag kan bara buga, bocka och tacka för att hon hittade kraften att skriva den.

Jag blir inte förvånad om Carolina Setterwall dyker upp i diskussionerna krig årets debutant i olika sammanhang i höst. Det är både hon och boken värd.

Disclaimer: under ett par år i mitten av 00-talet skrev både jag och Carolina skivrecensioner för dagensskiva.com, vi delade en del vänner och träffades på musikfestivaler då och då. När de händelser som beskrivs i boken inträffade hade vi inga kontaktytor längre. Jag blev medveten om vad som hänt när jag började bli varse om boken i höstas.

Läst: Den svarta undulaten

Lars Sjunnesson
Den svarta undulaten
Sanatorium förlag, 2016

Jag har väl inte läst Sjunnesson sen 80-talet blev 90-tal ungefär. Då när Åke Jävel härjade på sidorna i Galago. Som jag minns det var Sjunnessons bilder hårt svart och vita. Åke sprang mest runt och ropade KUKEN! Minnet kan svika så klart, men jag utgår från att jag inte helt tappat det.

Sjunnessons berättande i Den svarta undulaten är både bekant och något helt annorlunda på samma gång. Tonen i språket känner jag igen. Korthugget, ibland grovt och gärna med absurd skruv.

Bilderna däremot har utvecklats i en, åtminstone för mig, ny riktning. De är inte längre hårt svart/vita. Färgen är mörkt grön och linjerna är inte lika skarpa som förr, snarare trasiga och slitna. Som om färgen i den slitna pennan är på väg att ta slut. Detaljerna är betydligt fler än förr och de fyllda ytorna aldrig lika kompakta som då.

Historien berättas i sex löst sammanhängande historier. Vi möter klimatpaniker, militanta feminister och fiskar som inte går att lita på. I botten finns en värld som är allt svårare att begripa och ett klimat som är på väg att gå käpprätt åt helvete, både på ett mellanmänskligt och biologiskt plan. Klimatångest och en samtid som inte är så enkel att orientera sig i.

Läst: Generation 64

Det här blev en rejäl långläsning. Nästan prick tre månader la jag på Jimmy Wilhelmssons Generation 64. Jag har plockat upp den då och då och läst ganska rejäla stycken. Sen har den blivit liggande långa perioder. Just så funkar boken alldeles utmärkt.

Upplägget är i grund och botten en lång serie artiklar om fenomen, företag och framför allt människor som använde och fanns runt C64:an. Det gör det väldigt lätt att ta upp och lägga ner boken.

Och, ja, jag är målgruppen.

Min första dator var en VIC 20 ca 1982. Några år senare fick jag en C64 och jag följde upp med en Amiga 500 så snart den släpptes. Hann med en 1200 också innan jag switchade till Mac för gott ca 1994.

Jag har lätt att skriva under på en stor del av grundtesen i den här boken, att C64 lärde oss allt vi kan. Men ibland känns det ändå som om det saknas någon avvikande röst. Det blir helt enkelt aningen självgott emellanåt. Hade jag läst hela boken i ett svep hade jag kanske storknat?

Men! Hatten av! Det är fin läsning om en tid som var väldigt viktig för mig och som förmodligen format mig på fler vis än jag själv förstår.

Är så klart väldigt sugen på att skaffa mig en C64 mini. Det känns faktiskt oändligt mer praktiskt än att leta upp en gammal originalburk. Tror inte ens jag pallar väntetiden för att ladda spel från kassett idag.

Läst: Wage Slaves

Det här var riktigt bra läsning. Skickade mig raka vägen tillbaka till min egen tid i Malmö för drygt tio år sen. Inte för att jag saknade personnummer eller tvingades jobba svart för skitlön som Daria Bogdańska. Nej, det som skickar mig tillbaka i tiden är de knivskarpa miljöskildringarna av livet runt Möllan. Då tänker jag inte bara på den fysiska miljön utan lika mycket på människorna och karaktärerna. Bra gjort!

Den här boken lyfter på skynket för något som vi alla kanske anar, men inte riktigt orkar ta in. Den handlar om svartjobb, orimliga arbetsvillkor och den rävsax som ofta gör det omöjligt att stå upp och säga ifrån. Bokens Daria vågar till slut.

Historien handlar också om kärlek och trassliga relationer. Om att komma till ett främmande land på vinst och förlust och att långsamt hitta ett nytt sammanhang. Den handlar väldigt mycket om att vara ung och att söka sin egen plats i ett gränslöst Europa. Hur smutsig den resan än må vara.

Det finns gott om saker att diskutera efter en läsning av den här historien. Den är värd en egen bokcirkel.

Augustifamiljen & Ola Salo - Scalateatern 2018-05-11

Minnesanteckningar från en konsert.

? - enligt setlist.fm öppnade de med  A Song for the Lovers (Richard Ashcroft) häromdan.

Simon Ljungman sjunger
Rätt intetsägande öppning.
Märkligt val.

Summertime (Gershwin)

Daniel Gilbert sjunger

Bra tryck i Stefan Sporséns trumpet.

Lite Morricone i gitarrerna.

Be The First To Like Me (Ola Salo)

ABBA-boogie med Ola.

För liten scen för att få plats med hans utstrålning.

Stora applåder.

Ola: Jag har en fråga till er i dessa turbulenta tider.

Vad är det för fel med lite hederlig peace, love & understanding.

(What's So Funny 'Bout) Peace, Love, and Understanding (Nick Lowe)

Tappar publiken lite, trots bra tryck i leveransen.

Ola jobbar hem det på ren vilja.

Det blir taktfast handklapp och jubel till slut.

Lång inledning om eurovision. Många skratt.

The Worrying Kind (The Ark)

Maia Hirasawa-versionen.

Sing Me Out (Ola Salo)

Fullt ställ.

Scandinavia (The Guild)

Sylvester Schlegel sjunger.

Presence of the Lord (Blind Faith)

Simon Ljungman

Bra groove i instrumentalt parti.

Reelin' In The Years (Steely Dan)

Daniel Gilbert

Indiegöteborgsk sång.

Ring of Fire (Johnny Cash)

Sylvester Schlegel sjunger.

Lola (The Kinks)

Ola och Sylvester.

Coverband på puben.

Growin' Up (Bruce Springsteen)

Ola Salo

Publiken ställer sig. Längst bak först.

(Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher (Jackie Wilson)

Publiken fortsätter stå.

Till slut blir det den där kyrkan Simon Ljungman pratade om tidigare.

Öronbedövande handklapp.

Ändå: såg jag inte precis rocken dö en smula?

Extranummer:

Allsång: Leende guldbruna ögon (bara refrängen)

Publiken hjälper till med texten.

Visa vid vindens ängar (Mats Paulsson)

Ola Salo och Simon Ljungman

Fint.

Heroes (David Bowie)

Kvällens bästa? Lätt.

Calleth You, Cometh I (The Ark)

Ola Salo

Massivt jubel: ropar ni så kommer vi tillbaka.

Hopp på stället som om alla faktiskt hade stått där längst fram.

• allsångs-ahande

Körledare Salo.

Lite gåshud till slut.

Moneybrother – Nöjesfabriken, Karlstad 2018-02--23

Skrev en recension för VF.se (går i papperstidningen måndag 26/2). Det här är anteckningarna jag tog under konserten. Kändes onödigt att bara kasta bort dom. Helt oredigerat.

I'm Not Ready For It, Jo

Sänkt tempo? Känslorna på utsidan från början. Kan verka som stillsam öppning, men...

Välarrangerat. Fiolen!

6 am

Lätt tempohöjning. Stora körer. Crescendofest. Viktor Brobacke. 

Tjena Karlstad!

Storytellern rullar igång. 

Tro på varann

Jubel före refängen. SMB. Överlever den till nästa turné? Nja. Pliktskyldig. 

Stormy Weather

Större engagemang. Lyxigt att blåsa av så tidigt. Tempohöjning. Stora körer. Urladdning. Publiken får välförtjänt applåd. Jubel!

Lerins lärlingar. Magnus mamma är med. 

Min kompis farsa betalade svart

Den här har vi inte spelat förut på den här turnén. Vinglig crescendostämning. 

Publikfriande mellansnack. 

1952

Publiken är med på noterna. Rejäl respons. Viktor Brobacke på munspel. Anders röst hela tiden i centrum. 

Varannan veckas-pappa och turnérande musiker. Mamma: jag tar alla dina helger. Den här låten är till dig mamma:

Snart kommer det en båt

Fin fin. 

Bröllopssång till Lili

Borde bli en framtida bröllopsklassiker, men kräver Anders leverans. 

Blow Him Back Into My Arms

Stökigt och larmigt. Kärnan i det som varit MB sen starten, konsten att gå från försiktigt till total urladdning. 

They're Building Walls Around Us

Alltid varit en danshit. Call and response-körer. Nytt liv? Rockdiscorökare. Går på kraft. 

Jubel! 

Stadigt handklapp övergång till:

Dom vet ingenting om oss

Nu är det fredag. Hög standard. God stämning. 

Det tvättäkta geniet som bor uppe i Sunne. Magnus Stinnerbom. Moppeturnén. 

Anita

Gåshud och jubel. Väldigt fin version. Går säkert att hitta hundra upptagningar i some. 

Varm applåd. 

It might as well be now (med Alexandra Jardwall)

Omfamnar musikalvibben. 

Det börjar bli sent: är det nån som vill att vi ska sluta än? NEJ!

Det verkar vara lite fifty-fifty. 

Downtown Train (Tåget som går in till stan)

Hela bandet delar mikrofonen. Utom Magnus då. Springsteen-moment. 

Mötet med Viktor. Kebab-kungen. 

Sabina säger

Här har han redan vunnit publiken för längesen. Dexy’s. Ain’t Going Nowhere-Monster. Hatt & blås. Litet trumsolo. 

Reconsider Me

All out! Håller än. Delight. Stannar upp, drar ut, håller ner. Ett sista braka loss. 

Encore:

Ny låt? 

Klart jag stannar om du ber mig

Vem bryr sig om hur vägen går så länge jag får ha dig tätt intill mig

Anders på egen hand med bara gitarr. Ny låt väl?

It's Been Hurting All The Way With You Joanna

Galet fin version. Stora känslokörer. 

Down at the R

ABBA-disco möter hatt & blås. Svänger. Mer körer. 

Läst: Vem är rädd för Anniv Klammag?

Det här var ju en... rätt mustig historia. Anniv växer upp i en fattig fiskarfamilj, börjar tala sent och trillar från den ena märkliga livssituationen efter den andra. Hon stannar där hon kan, ofta på botten. Blir illa behandlad, men hankar sig fram. Stannar i situationer där hon känner sig trygg.

Kati Kovács tecknar Anniv Klammags livsöde med rejält tryck i pennan och starka färger. Det är svart, skitigt och ofta överjävligt.

Lager av misshandel och utnyttjande. Ändå finns där någon sorts hopp, någon strimma av ljus och massor av starka färger. Mycket går i gult, en passning till leversjukdomen yellow atrophy som på något vis skulle kunna ses som basen för hela berättelsen.

Det är en besynnerlig historia som ofta tar tvära vändningar. Det är inte alltid helt lätt att hänga med i svängarna. Om någon dag kanske jag lyckas landa scenerna med den gula ubåten också.

Läst: Just nu är jag här

Att Isabelle Ståhl skriver bra är sen gammalt (eller åtminstone en tioårig vetskap, sen vi delade dagensskiva.com-redaktion tillsammans). Språket och berättandet är verkligen inte problemet här.

Däremot har jag fantastiskt svårt att engagera mig i huvudpersonen Elise. Hon påminner mer om ett tomt skal än en människa av kött och blod. Det är förmodligen högst avsiktligt, men det hjälper ju inte mig.

Historien om livet runt 30 i Stockholm känns avlägsen och främmande. Det finns inget som lockar mig i den världen, blir mest glad att jag aldrig riktigt hamnade där. Eller var jag där? Inte i Stockholm då, men osäker runt 30. Det kanske jag var. Hur som helst inget jag i så fall saknar 15 år senare. Det verkar så tomt och dystert.

Elise är en trasa som fladdrar osäkert och utan fokus genom livet. Inte längre ung, men inte heller redo för något annat än. Tom och osäker. Sällan närvarande ens i stunden.

Läst: Kiss 1977-1980

[SHORT SUMMARY IN ENGLISH] A must look for every Kiss fan. A high quality book with great pictures. I may have some minor issues with the pacing, but all in all a truly wonderful piece of work. To not confuse anyone, this is a book of photos. There are words in it, but they’re not the main reason you should get it.

--- [PÅ SVENSKA] ---

Behövde jag verkligen en bok till om Kiss!? Ja, det gjorde jag! Lynn Goldsmiths foton av Kiss under perioden 1977-1980 är sådant varje Kiss-fan måste se. Det är en rätt stökig och förvirrad period i bandets historia. Den absoluta toppen och det plötsliga fallet utför. Peter Criss ut, Eric Carr in. Lynn Goldsmith fotograferade dem ofta och gärna under den här perioden.

För mig är höjdpunkterna inte nödvändigtvis bilderna av bandet. Istället är det bilderna som är tagna bakom scenen som får mig att haja till. Som bilden av en tom loge med fyra enkla stolar och fyra likadana runda speglar på bordet. Eller bilder av road cases (vad heter det på svenska) fyllda med kläder och prylar.

Sen är det fint att få se Genes Dynasty-dräkt i riktigt schyst bildkvalitet. Den gör sig annars så väldigt illa och ser oftast ut som om han bara virat aluminiumfolie runt kroppen. I Goldsmiths studiofoton kommer detaljerna verkligen fram.

Jag har läst att en del surar över Pauls & Genes kommentarer om Ace & Peter i den här boken. Gene & Paul var, med rätta, besvikna på Ace & Peter under den här tidsperioden av bandets karriär. Klart det lyser igenom när de tittar på de här gamla bilderna och minns hur det var då. Motsatsen vore konstigare.

Om jag har någon liten invändning mot boken handlar det om hur bilderna är ordnade. Jag föredrar kronologisk ordning i en sådan här bok. Särskilt när den handlar om så få år. Det hade varit fint att kunna följa hur de utvecklas på ett tydligare sätt. Men det är verkligen inte en detalj som borde avskräcka någon från att köpa den.

Så länge du är medveten om att det är en fotobok med väldigt lite text i blir du omöjligt besviken. Det är, som konstaterat, en fantastisk fotobok.

Musikåret 2017

Jag vill nog kalla musikåret 2017 för ganska svagt. Åtminstone för egen del och när det kommer till nyproducerad musik. Blev inte direkt blixtförälskad i någon låt eller något album. Lyssnade om på väldigt få album. Konstigt år. Kanske var det jag som lyssnade svagt?

Men visst kom det en del bra och sånt som är värt att minnas för framtiden. Det blir ingen traditionell årsbästalista och eftersom intrycken spretar genremässigt bor det bäst här.

Bäst alla kategorier 

Mariam The Believer Love Everything. Minst lika bra som solodebuten. Jag kan inte värja mig mot hennes röst och rytmer. Det går inte. Magi. Hon gjorde ett fint gästspel på Rebecka Törnqvists Home Secretary också (ett album som är mycket bättre än du skulle gissa, leta upp det).

Svenska män med gitarr 

Jag har lyssnat med stor behållning på skivor med ett par svenska män med gitarr i år. Det händer ju inte varje år, men Hjelle Högst medelmåttig, Mattias Alkberg Åtminstone artificiell intelligens, Ulf Stureson Alfta förr och nu och Avantgardet På Östkusten intet nytt snurrade alla fler än en gång hos mig.

...och all den (svenska) jazzen

Goran Kajfes med både Subtropic Arkestra och Tropiques lyssnade jag på mer än gärna. Lika bra som vanligt. Sen släppte Fredrik Kronkvist utmärkta Afro-Cuban Supreme och Nils Landgren Funk Unit sin kanske bästa skiva någonsin med Unbreakable. Samtidigt har jag nästan helt bommat Moserobie-släppen i år (Fathers of Five undantagna). Jag borde ha lånat åtminstone Lina Nyberg, Daniel Karlsson Trio och säkert några till mitt öra vid fler tillfällen.

Hiphopgubbarna

Alla älskade Kendrick Lamar. DAMN var den skiva som snurrade flest varv hos mig. Men satte sig inte riktigt så där in i märgen som TPAB. En handfull låtar hittade jag som jag inte vill glömma, men det var kanske allt. Trots det en viktig skiva 2017.

Årets hiphop levererade istället Black Thought i en ungefär tio minuter lång freestyle hos Flex. Ingen toppade det 2017.

Hemma i Sverige var det egentligen bara en liten digital EP som sparkade undan benen på mig. Den kom inte från något överraskande håll direkt. Rikard "Skizz" Bizzi langade ut en ny del i serien Ur funktion med tillägget 2.25. Ur funktion 2.25 alltså. Det var exakt lika bra som del 1 och del 2.

Lyssnade med behållning och av gammal vana på Big Boi, Oddisee och N.E.R.D. (oklart om vi ska kalla de senare för hiphop 2017, men svängde gjorde det).

Damerna med soul

På soulsidan kom ändå en handfull intressant album och dessutom hittade jag ett jag missade helt 2016. Soulen får godkänt 2017. Bäst gillade jag retrosoulen från Lady Wray (ja, den kom 2016) och neosoulen från H.E.R. (tänk om det albumet varit ett par spår kortare, då hade det varit en omedelbar klassiker). SZA, Kehlani och China Moses (om man får räkna henne till soul istället för vokaljazz?) fick också upprepade spelningar.

Livemusiken

Jag kom iväg på aningen fler konserter 2017 än 2016 (som var någon sorts rekord i låg konsertnärvaro). Gjorde till och med comeback som konsertrecensent! 

Såg Kiss göra en riktigt bra spelning i Stockholm. Främst tack vare Gene. Att Pauls röst inte håller som förr har jag accepterat.

Såg The Hellacopters i ösregn på Liseberg. Det var magiskt fint faktiskt.

Såg Henrik Berggren spela Broder Daniels finaste örhängen och några nya egna bitar tillsammans med ett riktigt fint band.

Och jag recenserade Titiyo på Nöjesfabrikens innergård och Weeping Willows julkonsert, båda för VF. Möjligen är båda texterna betalmaterial. Det är den nya tiden.

Alla fem var fina upplevelser. Borde se levande musik oftare.

Lite annat löst

• Började gå igenom Sonics lista med de 159 bästa soulskivorna
• Langade ut 15 nya delar i spotifylisteserien Thank God It's Funken Friday
• Damn! släppte en ny låt på svenska!
• Fick en del av de gamla kollegorna på dagensskiva.com att bidra till en halvårssammanfattning

Läst: När David tappade rösten

Den här boken från mitt gamla favoritförlag Epix plockade jag upp när biblioteket på jobbet rensade ur hyllorna för att göra plats för nytt. Den har legat på vänt hela hösten. Nöjd att jag äntligen tog tag i den.

Det känns märkligt att skriva att det var ren njutning att läsa den här boken när den handlar om helvetet som stavas cancer. Men Judith Vanistendael berättar historien så skickligt med fullständig kontroll över mediet.

Hennes bilder är flyktigt målade och hon anpassar rutan perfekt till scenen. Låter skeenden pågå i små rutor eller över hela uppslaget väl avvägt för vad so passar stämningen bäst.

Historien handlar om David som får strupcancer, om människorna som står honom närmast och allas reaktioner på sjukdomen. Det är så klart en näst intill becksvart berättelse om hur olika vi reagerar på sjukdomsbesked, intensiv sorg, smärta och saknad. Texten börjar med beskedet och avslutas med det oundvikliga.

Ja, jag tryckte bort tårar mer än en gång. Vanistendael påminner om min egen sorg och mina egna möten med cancersjuka nära. Om hur svårt det var att ta in och hantera.

Trots, eller tack vare, det en väldigt fin bok.