Läst: Ljusförgörerskan

Jag kan inte påstå att jag kan detaljerna i den grekiska mytologin på mina fem fingrar. Inte för att det nödvändigtvis spelar så stor roll för läsandet av Li Österbergs berättelse om Persefone. Österberg förflyttar sin Persefone till en värld som känns mer samtida än antik för att diskutera frågor som abort, incest och helt vanliga krångliga familjerelationer.

Precis som Österberg bekräftar i efterordet märks det att hon är influerad av bröderna Hernandez i sitt berättande. Jag tycker dessutom att hon står sig väldigt väl i jämförelse. Det är verkligen inget dåligt betyg. För mig hörde Hernandez-brödernas historier alltid till höjdpunkterna när jag läste Epix back in the day.

Österberg verkar till skillnad från mig ha nördat rejält på ämnet grekisk mytologi och bygger serien på bitar ur en rad olika varianter för att bygga sina karaktärer och sin historia. Hon plockar bitar lite här och lite där för att knåda fram något eget. Jag är tacksam för att hon redovisar det arbetet i efterordet. Det gav mig mer kött på benet och värdefull bakgrundskunskap. Det gillar man ju! Lite som att få ett kommentarsspår till en film.

Läst: Den svarta undulaten

Lars Sjunnesson
Den svarta undulaten
Sanatorium förlag, 2016

Jag har väl inte läst Sjunnesson sen 80-talet blev 90-tal ungefär. Då när Åke Jävel härjade på sidorna i Galago. Som jag minns det var Sjunnessons bilder hårt svart och vita. Åke sprang mest runt och ropade KUKEN! Minnet kan svika så klart, men jag utgår från att jag inte helt tappat det.

Sjunnessons berättande i Den svarta undulaten är både bekant och något helt annorlunda på samma gång. Tonen i språket känner jag igen. Korthugget, ibland grovt och gärna med absurd skruv.

Bilderna däremot har utvecklats i en, åtminstone för mig, ny riktning. De är inte längre hårt svart/vita. Färgen är mörkt grön och linjerna är inte lika skarpa som förr, snarare trasiga och slitna. Som om färgen i den slitna pennan är på väg att ta slut. Detaljerna är betydligt fler än förr och de fyllda ytorna aldrig lika kompakta som då.

Historien berättas i sex löst sammanhängande historier. Vi möter klimatpaniker, militanta feminister och fiskar som inte går att lita på. I botten finns en värld som är allt svårare att begripa och ett klimat som är på väg att gå käpprätt åt helvete, både på ett mellanmänskligt och biologiskt plan. Klimatångest och en samtid som inte är så enkel att orientera sig i.

Läst: Wage Slaves

Det här var riktigt bra läsning. Skickade mig raka vägen tillbaka till min egen tid i Malmö för drygt tio år sen. Inte för att jag saknade personnummer eller tvingades jobba svart för skitlön som Daria Bogdańska. Nej, det som skickar mig tillbaka i tiden är de knivskarpa miljöskildringarna av livet runt Möllan. Då tänker jag inte bara på den fysiska miljön utan lika mycket på människorna och karaktärerna. Bra gjort!

Den här boken lyfter på skynket för något som vi alla kanske anar, men inte riktigt orkar ta in. Den handlar om svartjobb, orimliga arbetsvillkor och den rävsax som ofta gör det omöjligt att stå upp och säga ifrån. Bokens Daria vågar till slut.

Historien handlar också om kärlek och trassliga relationer. Om att komma till ett främmande land på vinst och förlust och att långsamt hitta ett nytt sammanhang. Den handlar väldigt mycket om att vara ung och att söka sin egen plats i ett gränslöst Europa. Hur smutsig den resan än må vara.

Det finns gott om saker att diskutera efter en läsning av den här historien. Den är värd en egen bokcirkel.

Läst: Vem är rädd för Anniv Klammag?

Det här var ju en... rätt mustig historia. Anniv växer upp i en fattig fiskarfamilj, börjar tala sent och trillar från den ena märkliga livssituationen efter den andra. Hon stannar där hon kan, ofta på botten. Blir illa behandlad, men hankar sig fram. Stannar i situationer där hon känner sig trygg.

Kati Kovács tecknar Anniv Klammags livsöde med rejält tryck i pennan och starka färger. Det är svart, skitigt och ofta överjävligt.

Lager av misshandel och utnyttjande. Ändå finns där någon sorts hopp, någon strimma av ljus och massor av starka färger. Mycket går i gult, en passning till leversjukdomen yellow atrophy som på något vis skulle kunna ses som basen för hela berättelsen.

Det är en besynnerlig historia som ofta tar tvära vändningar. Det är inte alltid helt lätt att hänga med i svängarna. Om någon dag kanske jag lyckas landa scenerna med den gula ubåten också.

Läst: När David tappade rösten

Den här boken från mitt gamla favoritförlag Epix plockade jag upp när biblioteket på jobbet rensade ur hyllorna för att göra plats för nytt. Den har legat på vänt hela hösten. Nöjd att jag äntligen tog tag i den.

Det känns märkligt att skriva att det var ren njutning att läsa den här boken när den handlar om helvetet som stavas cancer. Men Judith Vanistendael berättar historien så skickligt med fullständig kontroll över mediet.

Hennes bilder är flyktigt målade och hon anpassar rutan perfekt till scenen. Låter skeenden pågå i små rutor eller över hela uppslaget väl avvägt för vad so passar stämningen bäst.

Historien handlar om David som får strupcancer, om människorna som står honom närmast och allas reaktioner på sjukdomen. Det är så klart en näst intill becksvart berättelse om hur olika vi reagerar på sjukdomsbesked, intensiv sorg, smärta och saknad. Texten börjar med beskedet och avslutas med det oundvikliga.

Ja, jag tryckte bort tårar mer än en gång. Vanistendael påminner om min egen sorg och mina egna möten med cancersjuka nära. Om hur svårt det var att ta in och hantera.

Trots, eller tack vare, det en väldigt fin bok.

Läst: Hej hej vardag

Jag vet inte varför jag gick in i läsningen av den här boken med tanken att den skulle vara rolig? Någon sorts förutfattad mening.

För att vara tydlig, den ÄR rolig. Ibland. Men jag är kanske lite för mitt uppe i den vardag Louise Winblad så träffsäkert tecknar för att se den med ett igenkännande leende. För mycket av det hon berättar med sina ord och bilder är ganska slitsamt också. Det är ju det.

Att hon sen berättar extremt träffsäkert, ärligt, gnälligt och avväpnande gör Hej hej vardag väldigt läsvärd. Det måste väl inte vara så jävla roligt hela tiden?

Läst: Vad som än står

Man gillar ju Peter Bergting. Det är sen gammalt. Här har han tecknat en serie, eller grafisk roman, av Cyril Hellman. En berättelse som egentligen var tänkt som ett filmmanus.

Historien kretsar kring två firmakillar (ni vet fotbollsfans som kryddar livet med ett rejält box då och då). En AIK:are och en Djurgårdare. Den handlar om deras vardag och hur relationer går i kras. Hur livet som profilerad fotbollsfighter inte är alldeles enkelt att kombinera med fru, barn och jobb. Den handlar om brödraskap, adrenalin, knark och våld. Den handlar om en värld jag har ganska svårt att begripa.

Jag blir inte riktigt klok på Bergtings grepp att växla stil så svängigt mellan scenerna. Ibland starkt färglagt, ibland strikt svartvitt. Ibland realism, ibland karikatyr. Jag hittar ingen linje i stilvalen och det stör mig till slut. Jag börjar fundera aktivt över varför det ibland är svartvitt, ibland färg. Hittar inga svar i historien. Synd.

Mina invändningar till trots är Vad som än står en oftast effektivt berättad och engagerande historia. Det finns tyvärr en inte helt oviktig detalj som drar ner helhetsintrycket rejält. Slutet. Det är ett jävla haveri. Tyvärr.

Läst: Det bästa barnet

Sofia Olssons andra seriebok är den första av henne jag läser. Det bästa barnet är en historia om barnlängtan, IVF och en relation i kris. Den är träffsäkert berättad i både text och bild med en tydlig humoristisk underton. Jag ler igenkännande flera gånger. Har varit med om de flesta situationerna i olika delar av mitt liv.

Olssons teckningar påminner mig lite om Cecilia Torudds. Hon har en fin förmåga att veta exakt när hon ska låta något få extra fokus genom att ägna en hel sida åt ett litet skeende eller en stark reaktion.

Vad kan jag mer säga? Det är en riktigt läsvärd bok med mycket att känna igen sig i för den som lever heteroliv och vill ha eller har barn. Bra läsning het enkelt.

Läst: Patrik Rochling & Li Österberg "Gasraketen"

2017. Ett hysteriskt dåligt läsår. Plockade med mig en packe serieböcker när det gallrades på jobbet och satte tänderna i en för att komma igång. Läste ut den en dag i maj.

Plockade den kanske lika mycket för att den getts ut av min ungdoms dominant, Epix, som av någon annan anledning. Truth be told, plockade jag alla serieböcker jag såg.

Boken utspelar sig bara något år efter att jag själv gick i andra klass, någon gång på 80-talet. Visst finns tidsmarkörerna där. Visst känns det bekant. Som korta grå vykort från förr som tillsammans bildar någon sorts historia.

Jag skulle kanske önska lite mer driv. Samtidigt gillar jag att den här historien är så försiktigt berättad. Nästan på avstånd.

Gillar hur Österberg hanterar just det grå i sina teckningar. Massor av fina streck i olika riktningar eller prickiga mönster. Aldrig skuggat. Bara svart och vit, men ändå grått.

Läst: Simon Gärdenfors - Död kompis

Maj månad är snart slut och jag som lovade att försöka läsa en bok i månaden i år. Om någon hållit räkning är det lätt att tro att jag ligger rejält efter. Men jag läst faktiskt en bok i april (årets fjärde bok och fjärde månad) som jag inte hunnit redovisa.

Jag läste Simon Gärdenfors seriebok Död kompis. Som handlar om just det, en död kompis och hur kompisen och hans död påverkat Simon genom livet. Det är en fin historia som jag tyckte mycket om. Larvig, eftertänksam, glad, deppig, ljus och sorgsen om vartannat. Sån som sorgen är.

Jag läste den bara några dagar efter att min pappa gick bort och den träffade så klart extra hårt just då. Det var lätt att känna igen egna tankar och funderingar. Att minnas, sörja och fälla en och annan tår.

Gillade Gärdenfors grafiska grepp. Hårt stiliserat men ändå sprudlande och busigt.

Äh. Orkar inte skriva så mycket mer. Den var bra. Läs den.