Läst: Partners in Crime

Alex Bergdahl och Carl Linnaeus är fem år yngre än jag, trots det verkar vi ha upptäckt Kiss ungefär samtidigt. Jag var elva-tolv år gammal när jag först mötte Kiss.

Jag är idag osäker på om det var via "All Hell's Breaking Lose" på en av de där MTV VHS:erna man fick låna med gratis när man hyrde en annan film på UNO-X eller om det var via "Heaven's On Fire" på TV. Troligast är att det var den senare. Det var hur som helst min allra första singel med Kiss, så den är uppenbart viktigast. Jag lyssnade till exempel aldrig på hela albumet "Lick It Up" där och då under 80-talet när jag la grunden för min fandom.

Men nu skulle inte det här handla om mig och min relation till Kiss. Det skulle handla om boken.

Det som gör Partners in Crime – om inte unik, så åtminstone speciell – är att den handlar lika mycket om att vara fan som om Kiss. Fandelen går lite i samma anda som Anthony X bok "Kiss My Black Ass". Kapitlen om Kiss och deras medlemmar fokuserar ofta på de bitar av historien som inte berättats så ofta eller så detaljerat. Hur mycket visste du till exempel om Peter Criss 80-tal Gene Simmons skådespelarkarriär förut? (Om du som jag slaviskt läste OKEJ under 80-talet visste du förmodligen mer om Genes skådespeleri än som är nödvändigt, men det här blir ändå en varm nostalgisk resa tillbaka till då. Följer du Bergdahls podd Alex Room Service visste du en hel del om Criss 80-tal.)

Bergdahls och Linnaeus relation till det aktiva Kiss falnar betänkligt någon gång strax efter reunion-turnén och därmed slutar historieskrivningen i boken ungefär där. Samtidigt har de ägnat de senaste dryga 20 åren åt att gräva i det förflutna och det är de fynden vi fått samlade här. Jag blir genuint glad av att läsa om allt de hittat och presenterar. Att de lägger en tredjedel av fokuset på perioden 1978-1982, som är den period jag själv bryr mig minst om, gör mig med andra ord ingenting.

Att de har olika inställningar till stora delar av den bit av Kiss historia de presenterar här ger extra krydda åt berättelserna. Det påminner om hur olika vi lyssnar på musik. Jag tycker ofta inte som någon av dem, men vår kärlek till det här märkliga bandet är ändå lika stark.