Den svarta undulaten
Sanatorium förlag, 2016
Jag har väl inte läst Sjunnesson sen 80-talet blev 90-tal ungefär. Då när Åke Jävel härjade på sidorna i Galago. Som jag minns det var Sjunnessons bilder hårt svart och vita. Åke sprang mest runt och ropade KUKEN! Minnet kan svika så klart, men jag utgår från att jag inte helt tappat det.
Sjunnessons berättande i Den svarta undulaten är både bekant och något helt annorlunda på samma gång. Tonen i språket känner jag igen. Korthugget, ibland grovt och gärna med absurd skruv.
Bilderna däremot har utvecklats i en, åtminstone för mig, ny riktning. De är inte längre hårt svart/vita. Färgen är mörkt grön och linjerna är inte lika skarpa som förr, snarare trasiga och slitna. Som om färgen i den slitna pennan är på väg att ta slut. Detaljerna är betydligt fler än förr och de fyllda ytorna aldrig lika kompakta som då.
Historien berättas i sex löst sammanhängande historier. Vi möter klimatpaniker, militanta feminister och fiskar som inte går att lita på. I botten finns en värld som är allt svårare att begripa och ett klimat som är på väg att gå käpprätt åt helvete, både på ett mellanmänskligt och biologiskt plan. Klimatångest och en samtid som inte är så enkel att orientera sig i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar