20180207

Läst: Just nu är jag här

Att Isabelle Ståhl skriver bra är sen gammalt (eller åtminstone en tioårig vetskap, sen vi delade dagensskiva.com-redaktion tillsammans). Språket och berättandet är verkligen inte problemet här.

Däremot har jag fantastiskt svårt att engagera mig i huvudpersonen Elise. Hon påminner mer om ett tomt skal än en människa av kött och blod. Det är förmodligen högst avsiktligt, men det hjälper ju inte mig.

Historien om livet runt 30 i Stockholm känns avlägsen och främmande. Det finns inget som lockar mig i den världen, blir mest glad att jag aldrig riktigt hamnade där. Eller var jag där? Inte i Stockholm då, men osäker runt 30. Det kanske jag var. Hur som helst inget jag i så fall saknar 15 år senare. Det verkar så tomt och dystert.

Elise är en trasa som fladdrar osäkert och utan fokus genom livet. Inte längre ung, men inte heller redo för något annat än. Tom och osäker. Sällan närvarande ens i stunden.
Skicka en kommentar