20180105

Musikåret 2017



Jag vill nog kalla musikåret 2017 för ganska svagt. Åtminstone för egen del och när det kommer till nyproducerad musik. Blev inte direkt blixtförälskad i någon låt eller något album. Lyssnade om på väldigt få album. Konstigt år. Kanske var det jag som lyssnade svagt?

Men visst kom det en del bra och sånt som är värt att minnas för framtiden. Det blir ingen traditionell årsbästalista och eftersom intrycken spretar genremässigt bor det bäst här.

Bäst alla kategorier 

Mariam The Believer Love Everything. Minst lika bra som solodebuten. Jag kan inte värja mig mot hennes röst och rytmer. Det går inte. Magi. Hon gjorde ett fint gästspel på Rebecka Törnqvists Home Secretary också (ett album som är mycket bättre än du skulle gissa, leta upp det).

Svenska män med gitarr 

Jag har lyssnat med stor behållning på skivor med ett par svenska män med gitarr i år. Det händer ju inte varje år, men Hjelle Högst medelmåttig, Mattias Alkberg Åtminstone artificiell intelligens, Ulf Stureson Alfta förr och nu och Avantgardet På Östkusten intet nytt snurrade alla fler än en gång hos mig.

...och all den (svenska) jazzen

Goran Kajfes med både Subtropic Arkestra och Tropiques lyssnade jag på mer än gärna. Lika bra som vanligt. Sen släppte Fredrik Kronkvist utmärkta Afro-Cuban Supreme och Nils Landgren Funk Unit sin kanske bästa skiva någonsin med Unbreakable. Samtidigt har jag nästan helt bommat Moserobie-släppen i år (Fathers of Five undantagna). Jag borde ha lånat åtminstone Lina Nyberg, Daniel Karlsson Trio och säkert några till mitt öra vid fler tillfällen.

Hiphopgubbarna

Alla älskade Kendrick Lamar. DAMN var den skiva som snurrade flest varv hos mig. Men satte sig inte riktigt så där in i märgen som TPAB. En handfull låtar hittade jag som jag inte vill glömma, men det var kanske allt. Trots det en viktig skiva 2017.

Årets hiphop levererade istället Black Thought i en ungefär tio minuter lång freestyle hos Flex. Ingen toppade det 2017.


Hemma i Sverige var det egentligen bara en liten digital EP som sparkade undan benen på mig. Den kom inte från något överraskande håll direkt. Rikard "Skizz" Bizzi langade ut en ny del i serien Ur funktion med tillägget 2.25. Ur funktion 2.25 alltså. Det var exakt lika bra som del 1 och del 2.

Lyssnade med behållning och av gammal vana på Big Boi, Oddisee och N.E.R.D. (oklart om vi ska kalla de senare för hiphop 2017, men svängde gjorde det).

Damerna med soul

På soulsidan kom ändå en handfull intressant album och dessutom hittade jag ett jag missade helt 2016. Soulen får godkänt 2017. Bäst gillade jag retrosoulen från Lady Wray (ja, den kom 2016) och neosoulen från H.E.R. (tänk om det albumet varit ett par spår kortare, då hade det varit en omedelbar klassiker). SZA, Kehlani och China Moses (om man får räkna henne till soul istället för vokaljazz?) fick också upprepade spelningar.

Livemusiken

Jag kom iväg på aningen fler konserter 2017 än 2016 (som var någon sorts rekord i låg konsertnärvaro). Gjorde till och med comeback som konsertrecensent! 

Såg Kiss göra en riktigt bra spelning i Stockholm. Främst tack vare Gene. Att Pauls röst inte håller som förr har jag accepterat.

Såg The Hellacopters i ösregn på Liseberg. Det var magiskt fint faktiskt.

Såg Henrik Berggren spela Broder Daniels finaste örhängen och några nya egna bitar tillsammans med ett riktigt fint band.

Och jag recenserade Titiyo på Nöjesfabrikens innergård och Weeping Willows julkonsert, båda för VF. Möjligen är båda texterna betalmaterial. Det är den nya tiden.

Alla fem var fina upplevelser. Borde se levande musik oftare.

Lite annat löst

Skicka en kommentar