Något är ruttet i Degerfors.
Vädrets makter bjuder upp till fest. Solen strålar. Det är dags för verklig hemmapremiär (vi har redan glömt Jönköping). På läktarna samlas ynkliga 1797 personer. Har hemmapubliken redan gett upp hoppet?
I första halvlek bjuder Degerfors på hygglig underhållning. Henrik Berger gör riktigt fint ifrån sig på mittfältet. Jag som tvivlat börjar fundera över om jag inte haft fel om den gamle ändå. Mano gör ett snyggt ett noll efter en kvart och slår en knuten näve stolt mot hjärtat. Det känns faktiskt riktigt gött i solen på Stora Vallas läktare. Jag skickar ett kaxigt sms till en nybliven Bunkeflo-supporter.
Det enda som egentligen oroar så här långt är att det centrala mittfältet inte riktigt funkar som det borde, men Drugge är i alla fall inte lika osynlig som sist. Det och att Tappert slår bort fler passningar än han lyckas få fram.
Andra halvlek hinner knappt starta innan Jonas Bohlin ger bort reduceringen till Bunkeflo. Att han sen räddar en poäng åt Degerfors inte bara en, inte bara två, utan faktiskt tre gånger betalar inte riktigt skulden. Det visar att han faktiskt kan om han fokuserar. Men ursäktar gör det inte.
I andra visar Bunkeflo upp ett fint passningsspel och Degerfors har faktiskt väldigt lite att sätta emot. I ärlighetens namn är det Degerfors som ska vara mest nöjda med att få en poäng med sig när domaren blåser av.
Shpetim Hasani är direkt usel och misslyckas med precis allt han tar sig för. Håller gärna i bollen lite för länge. Bränner de få chanser han faktiskt får. Solberg är lika osynlig som Drugge var sist.
Precis som sist är Mano bra (även om han försvann i andra halvlek). Hedberg gör en betydligt bättre insats än sist och når godkänt. Bergman sliter hund och river upp en del sår på sin kant. Godkänd igen.
Något är ruttet i Degerfors.
Inte bara på läktaren.
Vi behöver två raka segrar nu.
Andra bloggar om: Fotboll, Superettan, Bunkeflo, Degerfors IF
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar