Läst: Ljusförgörerskan

Jag kan inte påstå att jag kan detaljerna i den grekiska mytologin på mina fem fingrar. Inte för att det nödvändigtvis spelar så stor roll för läsandet av Li Österbergs berättelse om Persefone. Österberg förflyttar sin Persefone till en värld som känns mer samtida än antik för att diskutera frågor som abort, incest och helt vanliga krångliga familjerelationer.

Precis som Österberg bekräftar i efterordet märks det att hon är influerad av bröderna Hernandez i sitt berättande. Jag tycker dessutom att hon står sig väldigt väl i jämförelse. Det är verkligen inget dåligt betyg. För mig hörde Hernandez-brödernas historier alltid till höjdpunkterna när jag läste Epix back in the day.

Österberg verkar till skillnad från mig ha nördat rejält på ämnet grekisk mytologi och bygger serien på bitar ur en rad olika varianter för att bygga sina karaktärer och sin historia. Hon plockar bitar lite här och lite där för att knåda fram något eget. Jag är tacksam för att hon redovisar det arbetet i efterordet. Det gav mig mer kött på benet och värdefull bakgrundskunskap. Det gillar man ju! Lite som att få ett kommentarsspår till en film.

Läst: Låt oss hoppas på det bästa

Sugen på en resa ner i avgrundsdjup sorg? Då är Carolina Setterwalls "Låt oss hoppas på det bästa" för dig. Jag satt med tårar rinnande nedför kinderna vid flera tillfällen under läsningen. Tydligt påmind om mina egna möten med den nära döden. Även om jag inte exakt delar Carolinas erfarenhet var det lätt att trilla tillbaka till samma känslor och sinnesstämningar som hon så knivskarpt porträtterar i boken.

Kort resume: en morgon när nyblivna mamman Carolina vaknar upp vid sidan av sin son och går in för att väcka sin man Aksel och hittar hon honom död.

Första delen av boken handlar både om timmarna och dagarna efter dödsfallet och om hur Carolina och hennes man träffades, förälskade sig, flyttade ihop och fick barn. Det är ett klokt grepp att varva de genomvidriga händelserna med de tidig förälskelse. Det hade blivit direkt olidligt att läsa boken annars. Under de första 60-70 sidorna måste jag ändå avbryta läsandet regelbundet för att orka ta mig vidare.

Andra delen av boken handlar om de två åren efter Aksels död. Om hur Carolina försöker hitta tillbaka. Tycker ett tag att den delen känns lite onödig, men landar till slut ändå i att den funkar och ändå tillför en hel del. Det hade varit för deppigt att avsluta historien direkt efter del ett. Inte för att det hela slutar så himla muntert ändå, men ändå.

Det är en otroligt stark bok Carolina har skrivit. Jag tror att det är rätt att skriva att den drabbar mig. Hon har ett otroligt bra flyt i språket. Jag kan bara buga, bocka och tacka för att hon hittade kraften att skriva den.

Jag blir inte förvånad om Carolina Setterwall dyker upp i diskussionerna krig årets debutant i olika sammanhang i höst. Det är både hon och boken värd.

Disclaimer: under ett par år i mitten av 00-talet skrev både jag och Carolina skivrecensioner för dagensskiva.com, vi delade en del vänner och träffades på musikfestivaler då och då. När de händelser som beskrivs i boken inträffade hade vi inga kontaktytor längre. Jag blev medveten om vad som hänt när jag började bli varse om boken i höstas.

Läst: Den svarta undulaten

Lars Sjunnesson
Den svarta undulaten
Sanatorium förlag, 2016

Jag har väl inte läst Sjunnesson sen 80-talet blev 90-tal ungefär. Då när Åke Jävel härjade på sidorna i Galago. Som jag minns det var Sjunnessons bilder hårt svart och vita. Åke sprang mest runt och ropade KUKEN! Minnet kan svika så klart, men jag utgår från att jag inte helt tappat det.

Sjunnessons berättande i Den svarta undulaten är både bekant och något helt annorlunda på samma gång. Tonen i språket känner jag igen. Korthugget, ibland grovt och gärna med absurd skruv.

Bilderna däremot har utvecklats i en, åtminstone för mig, ny riktning. De är inte längre hårt svart/vita. Färgen är mörkt grön och linjerna är inte lika skarpa som förr, snarare trasiga och slitna. Som om färgen i den slitna pennan är på väg att ta slut. Detaljerna är betydligt fler än förr och de fyllda ytorna aldrig lika kompakta som då.

Historien berättas i sex löst sammanhängande historier. Vi möter klimatpaniker, militanta feminister och fiskar som inte går att lita på. I botten finns en värld som är allt svårare att begripa och ett klimat som är på väg att gå käpprätt åt helvete, både på ett mellanmänskligt och biologiskt plan. Klimatångest och en samtid som inte är så enkel att orientera sig i.

Läst: Generation 64

Det här blev en rejäl långläsning. Nästan prick tre månader la jag på Jimmy Wilhelmssons Generation 64. Jag har plockat upp den då och då och läst ganska rejäla stycken. Sen har den blivit liggande långa perioder. Just så funkar boken alldeles utmärkt.

Upplägget är i grund och botten en lång serie artiklar om fenomen, företag och framför allt människor som använde och fanns runt C64:an. Det gör det väldigt lätt att ta upp och lägga ner boken.

Och, ja, jag är målgruppen.

Min första dator var en VIC 20 ca 1982. Några år senare fick jag en C64 och jag följde upp med en Amiga 500 så snart den släpptes. Hann med en 1200 också innan jag switchade till Mac för gott ca 1994.

Jag har lätt att skriva under på en stor del av grundtesen i den här boken, att C64 lärde oss allt vi kan. Men ibland känns det ändå som om det saknas någon avvikande röst. Det blir helt enkelt aningen självgott emellanåt. Hade jag läst hela boken i ett svep hade jag kanske storknat?

Men! Hatten av! Det är fin läsning om en tid som var väldigt viktig för mig och som förmodligen format mig på fler vis än jag själv förstår.

Är så klart väldigt sugen på att skaffa mig en C64 mini. Det känns faktiskt oändligt mer praktiskt än att leta upp en gammal originalburk. Tror inte ens jag pallar väntetiden för att ladda spel från kassett idag.

Läst: Wage Slaves

Det här var riktigt bra läsning. Skickade mig raka vägen tillbaka till min egen tid i Malmö för drygt tio år sen. Inte för att jag saknade personnummer eller tvingades jobba svart för skitlön som Daria Bogdańska. Nej, det som skickar mig tillbaka i tiden är de knivskarpa miljöskildringarna av livet runt Möllan. Då tänker jag inte bara på den fysiska miljön utan lika mycket på människorna och karaktärerna. Bra gjort!

Den här boken lyfter på skynket för något som vi alla kanske anar, men inte riktigt orkar ta in. Den handlar om svartjobb, orimliga arbetsvillkor och den rävsax som ofta gör det omöjligt att stå upp och säga ifrån. Bokens Daria vågar till slut.

Historien handlar också om kärlek och trassliga relationer. Om att komma till ett främmande land på vinst och förlust och att långsamt hitta ett nytt sammanhang. Den handlar väldigt mycket om att vara ung och att söka sin egen plats i ett gränslöst Europa. Hur smutsig den resan än må vara.

Det finns gott om saker att diskutera efter en läsning av den här historien. Den är värd en egen bokcirkel.

Augustifamiljen & Ola Salo - Scalateatern 2018-05-11

Minnesanteckningar från en konsert.

? - enligt setlist.fm öppnade de med  A Song for the Lovers (Richard Ashcroft) häromdan.

Simon Ljungman sjunger
Rätt intetsägande öppning.
Märkligt val.

Summertime (Gershwin)

Daniel Gilbert sjunger

Bra tryck i Stefan Sporséns trumpet.

Lite Morricone i gitarrerna.

Be The First To Like Me (Ola Salo)

ABBA-boogie med Ola.

För liten scen för att få plats med hans utstrålning.

Stora applåder.

Ola: Jag har en fråga till er i dessa turbulenta tider.

Vad är det för fel med lite hederlig peace, love & understanding.

(What's So Funny 'Bout) Peace, Love, and Understanding (Nick Lowe)

Tappar publiken lite, trots bra tryck i leveransen.

Ola jobbar hem det på ren vilja.

Det blir taktfast handklapp och jubel till slut.

Lång inledning om eurovision. Många skratt.

The Worrying Kind (The Ark)

Maia Hirasawa-versionen.

Sing Me Out (Ola Salo)

Fullt ställ.

Scandinavia (The Guild)

Sylvester Schlegel sjunger.

Presence of the Lord (Blind Faith)

Simon Ljungman

Bra groove i instrumentalt parti.

Reelin' In The Years (Steely Dan)

Daniel Gilbert

Indiegöteborgsk sång.

Ring of Fire (Johnny Cash)

Sylvester Schlegel sjunger.

Lola (The Kinks)

Ola och Sylvester.

Coverband på puben.

Growin' Up (Bruce Springsteen)

Ola Salo

Publiken ställer sig. Längst bak först.

(Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher (Jackie Wilson)

Publiken fortsätter stå.

Till slut blir det den där kyrkan Simon Ljungman pratade om tidigare.

Öronbedövande handklapp.

Ändå: såg jag inte precis rocken dö en smula?

Extranummer:

Allsång: Leende guldbruna ögon (bara refrängen)

Publiken hjälper till med texten.

Visa vid vindens ängar (Mats Paulsson)

Ola Salo och Simon Ljungman

Fint.

Heroes (David Bowie)

Kvällens bästa? Lätt.

Calleth You, Cometh I (The Ark)

Ola Salo

Massivt jubel: ropar ni så kommer vi tillbaka.

Hopp på stället som om alla faktiskt hade stått där längst fram.

• allsångs-ahande

Körledare Salo.

Lite gåshud till slut.

Moneybrother – Nöjesfabriken, Karlstad 2018-02--23

Skrev en recension för VF.se (går i papperstidningen måndag 26/2). Det här är anteckningarna jag tog under konserten. Kändes onödigt att bara kasta bort dom. Helt oredigerat.

I'm Not Ready For It, Jo

Sänkt tempo? Känslorna på utsidan från början. Kan verka som stillsam öppning, men...

Välarrangerat. Fiolen!

6 am

Lätt tempohöjning. Stora körer. Crescendofest. Viktor Brobacke. 

Tjena Karlstad!

Storytellern rullar igång. 

Tro på varann

Jubel före refängen. SMB. Överlever den till nästa turné? Nja. Pliktskyldig. 

Stormy Weather

Större engagemang. Lyxigt att blåsa av så tidigt. Tempohöjning. Stora körer. Urladdning. Publiken får välförtjänt applåd. Jubel!

Lerins lärlingar. Magnus mamma är med. 

Min kompis farsa betalade svart

Den här har vi inte spelat förut på den här turnén. Vinglig crescendostämning. 

Publikfriande mellansnack. 

1952

Publiken är med på noterna. Rejäl respons. Viktor Brobacke på munspel. Anders röst hela tiden i centrum. 

Varannan veckas-pappa och turnérande musiker. Mamma: jag tar alla dina helger. Den här låten är till dig mamma:

Snart kommer det en båt

Fin fin. 

Bröllopssång till Lili

Borde bli en framtida bröllopsklassiker, men kräver Anders leverans. 

Blow Him Back Into My Arms

Stökigt och larmigt. Kärnan i det som varit MB sen starten, konsten att gå från försiktigt till total urladdning. 

They're Building Walls Around Us

Alltid varit en danshit. Call and response-körer. Nytt liv? Rockdiscorökare. Går på kraft. 

Jubel! 

Stadigt handklapp övergång till:

Dom vet ingenting om oss

Nu är det fredag. Hög standard. God stämning. 

Det tvättäkta geniet som bor uppe i Sunne. Magnus Stinnerbom. Moppeturnén. 

Anita

Gåshud och jubel. Väldigt fin version. Går säkert att hitta hundra upptagningar i some. 

Varm applåd. 

It might as well be now (med Alexandra Jardwall)

Omfamnar musikalvibben. 

Det börjar bli sent: är det nån som vill att vi ska sluta än? NEJ!

Det verkar vara lite fifty-fifty. 

Downtown Train (Tåget som går in till stan)

Hela bandet delar mikrofonen. Utom Magnus då. Springsteen-moment. 

Mötet med Viktor. Kebab-kungen. 

Sabina säger

Här har han redan vunnit publiken för längesen. Dexy’s. Ain’t Going Nowhere-Monster. Hatt & blås. Litet trumsolo. 

Reconsider Me

All out! Håller än. Delight. Stannar upp, drar ut, håller ner. Ett sista braka loss. 

Encore:

Ny låt? 

Klart jag stannar om du ber mig

Vem bryr sig om hur vägen går så länge jag får ha dig tätt intill mig

Anders på egen hand med bara gitarr. Ny låt väl?

It's Been Hurting All The Way With You Joanna

Galet fin version. Stora känslokörer. 

Down at the R

ABBA-disco möter hatt & blås. Svänger. Mer körer. 

Läst: Vem är rädd för Anniv Klammag?

Det här var ju en... rätt mustig historia. Anniv växer upp i en fattig fiskarfamilj, börjar tala sent och trillar från den ena märkliga livssituationen efter den andra. Hon stannar där hon kan, ofta på botten. Blir illa behandlad, men hankar sig fram. Stannar i situationer där hon känner sig trygg.

Kati Kovács tecknar Anniv Klammags livsöde med rejält tryck i pennan och starka färger. Det är svart, skitigt och ofta överjävligt.

Lager av misshandel och utnyttjande. Ändå finns där någon sorts hopp, någon strimma av ljus och massor av starka färger. Mycket går i gult, en passning till leversjukdomen yellow atrophy som på något vis skulle kunna ses som basen för hela berättelsen.

Det är en besynnerlig historia som ofta tar tvära vändningar. Det är inte alltid helt lätt att hänga med i svängarna. Om någon dag kanske jag lyckas landa scenerna med den gula ubåten också.

Läst: Just nu är jag här

Att Isabelle Ståhl skriver bra är sen gammalt (eller åtminstone en tioårig vetskap, sen vi delade dagensskiva.com-redaktion tillsammans). Språket och berättandet är verkligen inte problemet här.

Däremot har jag fantastiskt svårt att engagera mig i huvudpersonen Elise. Hon påminner mer om ett tomt skal än en människa av kött och blod. Det är förmodligen högst avsiktligt, men det hjälper ju inte mig.

Historien om livet runt 30 i Stockholm känns avlägsen och främmande. Det finns inget som lockar mig i den världen, blir mest glad att jag aldrig riktigt hamnade där. Eller var jag där? Inte i Stockholm då, men osäker runt 30. Det kanske jag var. Hur som helst inget jag i så fall saknar 15 år senare. Det verkar så tomt och dystert.

Elise är en trasa som fladdrar osäkert och utan fokus genom livet. Inte längre ung, men inte heller redo för något annat än. Tom och osäker. Sällan närvarande ens i stunden.

Läst: Kiss 1977-1980

[SHORT SUMMARY IN ENGLISH] A must look for every Kiss fan. A high quality book with great pictures. I may have some minor issues with the pacing, but all in all a truly wonderful piece of work. To not confuse anyone, this is a book of photos. There are words in it, but they’re not the main reason you should get it.

--- [PÅ SVENSKA] ---

Behövde jag verkligen en bok till om Kiss!? Ja, det gjorde jag! Lynn Goldsmiths foton av Kiss under perioden 1977-1980 är sådant varje Kiss-fan måste se. Det är en rätt stökig och förvirrad period i bandets historia. Den absoluta toppen och det plötsliga fallet utför. Peter Criss ut, Eric Carr in. Lynn Goldsmith fotograferade dem ofta och gärna under den här perioden.

För mig är höjdpunkterna inte nödvändigtvis bilderna av bandet. Istället är det bilderna som är tagna bakom scenen som får mig att haja till. Som bilden av en tom loge med fyra enkla stolar och fyra likadana runda speglar på bordet. Eller bilder av road cases (vad heter det på svenska) fyllda med kläder och prylar.

Sen är det fint att få se Genes Dynasty-dräkt i riktigt schyst bildkvalitet. Den gör sig annars så väldigt illa och ser oftast ut som om han bara virat aluminiumfolie runt kroppen. I Goldsmiths studiofoton kommer detaljerna verkligen fram.

Jag har läst att en del surar över Pauls & Genes kommentarer om Ace & Peter i den här boken. Gene & Paul var, med rätta, besvikna på Ace & Peter under den här tidsperioden av bandets karriär. Klart det lyser igenom när de tittar på de här gamla bilderna och minns hur det var då. Motsatsen vore konstigare.

Om jag har någon liten invändning mot boken handlar det om hur bilderna är ordnade. Jag föredrar kronologisk ordning i en sådan här bok. Särskilt när den handlar om så få år. Det hade varit fint att kunna följa hur de utvecklas på ett tydligare sätt. Men det är verkligen inte en detalj som borde avskräcka någon från att köpa den.

Så länge du är medveten om att det är en fotobok med väldigt lite text i blir du omöjligt besviken. Det är, som konstaterat, en fantastisk fotobok.

Musikåret 2017

Jag vill nog kalla musikåret 2017 för ganska svagt. Åtminstone för egen del och när det kommer till nyproducerad musik. Blev inte direkt blixtförälskad i någon låt eller något album. Lyssnade om på väldigt få album. Konstigt år. Kanske var det jag som lyssnade svagt?

Men visst kom det en del bra och sånt som är värt att minnas för framtiden. Det blir ingen traditionell årsbästalista och eftersom intrycken spretar genremässigt bor det bäst här.

Bäst alla kategorier 

Mariam The Believer Love Everything. Minst lika bra som solodebuten. Jag kan inte värja mig mot hennes röst och rytmer. Det går inte. Magi. Hon gjorde ett fint gästspel på Rebecka Törnqvists Home Secretary också (ett album som är mycket bättre än du skulle gissa, leta upp det).

Svenska män med gitarr 

Jag har lyssnat med stor behållning på skivor med ett par svenska män med gitarr i år. Det händer ju inte varje år, men Hjelle Högst medelmåttig, Mattias Alkberg Åtminstone artificiell intelligens, Ulf Stureson Alfta förr och nu och Avantgardet På Östkusten intet nytt snurrade alla fler än en gång hos mig.

...och all den (svenska) jazzen

Goran Kajfes med både Subtropic Arkestra och Tropiques lyssnade jag på mer än gärna. Lika bra som vanligt. Sen släppte Fredrik Kronkvist utmärkta Afro-Cuban Supreme och Nils Landgren Funk Unit sin kanske bästa skiva någonsin med Unbreakable. Samtidigt har jag nästan helt bommat Moserobie-släppen i år (Fathers of Five undantagna). Jag borde ha lånat åtminstone Lina Nyberg, Daniel Karlsson Trio och säkert några till mitt öra vid fler tillfällen.

Hiphopgubbarna

Alla älskade Kendrick Lamar. DAMN var den skiva som snurrade flest varv hos mig. Men satte sig inte riktigt så där in i märgen som TPAB. En handfull låtar hittade jag som jag inte vill glömma, men det var kanske allt. Trots det en viktig skiva 2017.

Årets hiphop levererade istället Black Thought i en ungefär tio minuter lång freestyle hos Flex. Ingen toppade det 2017.

Hemma i Sverige var det egentligen bara en liten digital EP som sparkade undan benen på mig. Den kom inte från något överraskande håll direkt. Rikard "Skizz" Bizzi langade ut en ny del i serien Ur funktion med tillägget 2.25. Ur funktion 2.25 alltså. Det var exakt lika bra som del 1 och del 2.

Lyssnade med behållning och av gammal vana på Big Boi, Oddisee och N.E.R.D. (oklart om vi ska kalla de senare för hiphop 2017, men svängde gjorde det).

Damerna med soul

På soulsidan kom ändå en handfull intressant album och dessutom hittade jag ett jag missade helt 2016. Soulen får godkänt 2017. Bäst gillade jag retrosoulen från Lady Wray (ja, den kom 2016) och neosoulen från H.E.R. (tänk om det albumet varit ett par spår kortare, då hade det varit en omedelbar klassiker). SZA, Kehlani och China Moses (om man får räkna henne till soul istället för vokaljazz?) fick också upprepade spelningar.

Livemusiken

Jag kom iväg på aningen fler konserter 2017 än 2016 (som var någon sorts rekord i låg konsertnärvaro). Gjorde till och med comeback som konsertrecensent! 

Såg Kiss göra en riktigt bra spelning i Stockholm. Främst tack vare Gene. Att Pauls röst inte håller som förr har jag accepterat.

Såg The Hellacopters i ösregn på Liseberg. Det var magiskt fint faktiskt.

Såg Henrik Berggren spela Broder Daniels finaste örhängen och några nya egna bitar tillsammans med ett riktigt fint band.

Och jag recenserade Titiyo på Nöjesfabrikens innergård och Weeping Willows julkonsert, båda för VF. Möjligen är båda texterna betalmaterial. Det är den nya tiden.

Alla fem var fina upplevelser. Borde se levande musik oftare.

Lite annat löst

• Började gå igenom Sonics lista med de 159 bästa soulskivorna
• Langade ut 15 nya delar i spotifylisteserien Thank God It's Funken Friday
• Damn! släppte en ny låt på svenska!
• Fick en del av de gamla kollegorna på dagensskiva.com att bidra till en halvårssammanfattning

Läst: När David tappade rösten

Den här boken från mitt gamla favoritförlag Epix plockade jag upp när biblioteket på jobbet rensade ur hyllorna för att göra plats för nytt. Den har legat på vänt hela hösten. Nöjd att jag äntligen tog tag i den.

Det känns märkligt att skriva att det var ren njutning att läsa den här boken när den handlar om helvetet som stavas cancer. Men Judith Vanistendael berättar historien så skickligt med fullständig kontroll över mediet.

Hennes bilder är flyktigt målade och hon anpassar rutan perfekt till scenen. Låter skeenden pågå i små rutor eller över hela uppslaget väl avvägt för vad so passar stämningen bäst.

Historien handlar om David som får strupcancer, om människorna som står honom närmast och allas reaktioner på sjukdomen. Det är så klart en näst intill becksvart berättelse om hur olika vi reagerar på sjukdomsbesked, intensiv sorg, smärta och saknad. Texten börjar med beskedet och avslutas med det oundvikliga.

Ja, jag tryckte bort tårar mer än en gång. Vanistendael påminner om min egen sorg och mina egna möten med cancersjuka nära. Om hur svårt det var att ta in och hantera.

Trots, eller tack vare, det en väldigt fin bok.