Tio album som format mig som person och musiklyssnare

Verkar ju onödigt att låsa in den här listan på Facebook. Så här kommer den, exakt som den såg ut 13 oktober 2014.

ABBA "Greatest Hits vol. 2"

Det här är lågstadiet och mitt första minne av musik. En originalkassett jag spelade sönder och samman medan alla andra lyssnade på Gyllene Tider och Noice. "Summer Night City" är ABBAs bästa låt.

Secret Service "Greatest Hits"

Jag såg Secret Service i någon musikgala på TV. Letade upp den här skivan på Wijks i Karlskoga. Min första egna. Låten som fångade mig var "Dancing in Madness". Omslaget var sjukt coolt och påminde om Tron. Några veckor senare hörde jag "Heaven's On Fire" och allt förändrades. Det är i alla fall så jag minns det. Det går att dra ganska många linjer från den här skivan, både bakåt och framåt, genom den svenska musikhistorien.

Kiss "Double Platinum" 

Jag upptäckte, som sagt, Kiss med "Heaven’s On Fire". Det första nyutkomna albumet jag köpte blev trots det "Asylum". Jag och mina bästa kompisar samlade nämligen på oss Kiss diskografi tillsammans, köpte en skiva var och undvek dubletter. Jag valde bland annat den här samlingen. Den är bäst. Kiss var starten på några år av intensivt hårdrockslyssnande. Jag lämnade popen med ABBA och Secret Service i minnesbanken och ägnade mig helhjärtat åt allt storslaget och fluffigt som hörde 80-talet till.

Beastie Boys "Licensed to Ill"

Det finns nog ingen enskild skiva jag lyssnat på fler gånger än den här. Beastie Boys sparkade upp dörren till hiphopen och i förlängningen funken och soulen. Det var så klart hårdrockskopplingen som gjorde det och parallellt med den här lyssnade jag mycket på Run DMC och Public Enemy. Men det var med den här det började.

Lyn Collins "Female Preacher"

Jag gissar att det var Mats Nileskär som såg till att jag fick höra "Think (About It)", förmodligen via något av hans radioprogram. Den här bootleggen hittade jag under någon av mina tidiga resor till London. Inte för att jag visste att det var en bootleg. Det var ju innan internet. Det här är grunden för min relation till funken och James Brown.

The Dogs D’Amour "In The Dynamite Jet Saloon"

På ett hotellrum i London snurrade en samling musikvideor från någon sunkig brittisk musikvideokanal. Det var ett gäng med Tin Machine, nåt med Dio, "The Headless Cross" med Black Sabbath och så någon eller några med The Dogs D’Amour. Jag åkte hem från London med den här LP:n, en sjua och en tia. Resten av världen lyssnade på Guns ’n Roses. För mig var The Dogs D’Amour måttstocken för all smutsig hårdrock och rock’n’roll.

Stina Nordenstam "Memories of a Color"

En skiva som knappt hörs. Jag hade aldrig lyssnat på något liknande när vi fiskade upp den här kassetten ur en rea-låda på Åhléns i Örebro. Spelade den oftast parallellt med Jesus & Mary Chains "Automatic" som kom från samma låda. Året var 1993. Platsen en liten spelbutik på Kungsgatan 7.

Aaliyah "Age Ain’t Nothing But A Number"

Jag brukar säga att "Try Again" är världens bästa låt. Frågan är ändå om inte "Back & Forth" är Aaliyahs bästa? Det här R. Kelly-producerade mästerverket köpte jag i London (hur ofta var jag i London under 80- och 90-talet egentligen?). Det får symbolisera ingången till r'n'b och hiphopen i dess närhet, trots att den nog redan hade en ganska självklar plats i mitt hjärta.

Fireside "Do Not Tailgate"

Den här skivan får bära ansvaret för att ha öppnat norrlandsfönstret. Den får symbolisera svensk indie, punk och hardcore. En skiva jag verkligen spelade sönder och samman. Den får symbolisera allt från Brainpool och Popsicle till Refused och Teddybears (de två första albumen). Dessutom ledde den mig till Fugazi och Quicksand (duh!).

Nils Landgren Funk Unit "Paint It Blue"

På andra sidan jordklotet upptäckte jag jazzen via en trombonist från hemma. Märkligt ändå. Jag bodde i Honolulu pch såg en skiva med Nils Landgren på Tower Records. Om det var hemlängtan i kombination med lokalpatriotisk stolthet som gjorde att jag plockade upp den vet jag inte. Hade länge gått som katten runt het jazzgröt. "Paint It Blue" var en perfekt brygga mellan funk och jazz för mig.

Frågor på det?

Läst: Paul Stanley "Under stjärnan • Självbiografin"

Följer upp med ännu en bok om Kiss. Den här gången av, med och om Paul Stanley (han har tagit hjälp av Tim Mohr för att skriva den). Det är kanske ingen överraskning att det är den bästa.

Boken är överraskande ärlig och närgången. Paul har alltid varit privat, kanske är det därför han har saker att avslöja? Han berättar ärligt om sina egna brister, demoner och misslyckanden. Han är ärlig med vad han tyckt och tycker om alla medlemmar som passerat Kiss. Kanske mest oväntat att han lägger korten på bordet om skillnaderna mellan honom och Gene och hur de på många vis är varandras motsatser. 

Jag lär mig saker om Paul (jag visste inte att han var döv på ena örat) och bandet jag inte kände till tidigare. Det hör verkligen inte till vanligheterna i det här ämnet. 

Det här är nog den enda av de tre jag läst (har inte hunnit med Peter Criss än) jag skulle kunna rekommendera någon utanför Kiss-vännerna att läsa. 

Tyvärr är den svenska översättningen bitvis ganska slarvig. Carl Linnaeus kan så klart ämnet, men som översättare har han en bit kvar. Snart sagt varje kapitel innehåller ord som inte finns i svenska språket eller meningsbyggnader som är helt uppåt väggarna. En extra genomläsning av en språkgranskare hade gjort gott. 

#100tshirts - en enkel utmaning?

Uppdraget är enkelt: använd 100 olika t-shirts under lika många dagar och hashtagga med #100tshirts. 

Har jag 100 t-shirts? Vet inte. Men en kollega hävdade att jag hade en för årets alla dagar. Det kan omöjligt stämma. 

Själv tänkte jag passa på att sortera bort sådana som är för små, slitna eller av andra skäl onödiga att spara på. 

Först ut blev en gammal röd klassiker med ständigt aktuella The Hives. Den är från tiden runt Veni, Vidi, Vicious. Som jag minns det bar alla i Örebro den här.

 

Läst: Carl Linnaeus "Kiss - Den osminkade sanningen"

Ännu en i raden av böcker om Kiss? Carl Linnaeus bok är hur som helst en av få svenska böcker i ämnet, en anledning så god som någon att läsa den. Jag gillar också ansatsen att berätta historien om de fyra sminkade ikonerna och deras vänner och ovänner utan att försköna. Att försöka berätta sagan så sanningsenligt som möjligt. I den mån det nu går.

Boken lyckas ganska bra med det. Har du redan läst någon eller några av de ursprungliga medlemmarnas biografier och en eller ett ar böcker om bandet möter du kanske inga större överraskningar. Att de är oense om några mindre detaljer är ingen nyhet. Linnaeus försöker ge svar på vad som egentligen hände genom intervjuer med folk i bandets omgivning (turnésällskap, managers, gamla flickvänner, fruar och producenter). Det ger så klart en mer nyanserad bild än säg Ace Frehleys dimmiga minnen.

Intressantast är de godbitar Linnaeus fått från turnésällskapet under de tidiga åren. De ska ha jobbat på en egen bok som aldrig blev av och från de källorna får han en hel del godis. En del jag inte nödvändigtvis läst om tidigare. Roliga detaljer.

Jag gillar att han ägnar de tidiga sminkade åren ungefär lika mycket utrymme som de osminkade. Lite mindre åt de påsminkade. Tyvärr berättas perioden efter avsminkingen ändå inte riktigt med samma glöd som de inledande åren. Kanske för att han inte kommit åt lika intressant material där. Kanske för att Kiss själva inte var lika engagerade och engagerande då?

Säga vad man vill om de osminkade åren, det var då jag upptäckte bandet och ett par av skivorna har jag lyssnat extremt mycket på.

Parallellt med läsningen lyssnade jag igenom Kiss Box Set på Spotify. Det var gött att få sätta in demolåtarna i sitt historiska sammanhang. Undvek faktiskt att lyssna snabbare än jag läste. Återvände dessutom till MTV Unplugged för första gången på länge och gav till och med Paul Stanleys soloalbum Live To Win en andra chans (det är fortfarande lika uselt, trots att Andreas Carlsson bedyrar att det finns låtar som "låter väldigt mycket som hans soloplatta från 1978"). Återstår att se om jag lyssnar på Asshole för första gången.

Nicke Andersson har förresten skrivit ett förord exklusivt för pocketutgåvan. Bara en sån sak.

Säsongspremiär!

För egen del på Stora Valla, alltså. Har sällan sett så många matcher som i år. Någon vecka har jag sett tre matcher i Superettan. Tackar TV4 Play för överflödet. 

Anywho. Dagens match var i ärlighetens namn så där. Temposvagt och för det mesta händelselöst. Men det fanns ljuspunkter och en och annan vantasvart fläck. 

På plussidan.

1. Den nye där bak, Robertino, höll nollan. 

2. Samuelsson gjorde sitt första mål för säsongen på Stora Valla. 

3. Emil Hedsén fick äntligen näta i A-laget. 

4. Sista kvarten! När dominerade IF matchen från 80:e minuten och framåt? Har det någonsin hänt?

5. Ferhad Ayaz! Han är inte för bra för oss. Han är allt vi behöver. Allt jag önskar av varje spelare i IF. Hatten av. Kunglig idag igen. 

Och så några saker som gör hjärtat vantasvart. 

1. Första halvtimmen i andra. 

2. Robertino gjorde en del... märkliga ingripanden. 

3. Astvald gick sönder. 

4. Samuelsson gick sönder. 

5. Publiksiffran. 1900 personer är löjligt dåligt. 

Men vi vann med 2-0, tog tre poäng och jag var där and that ain't bad. 

Tillbaka till Husqvarna

Låt mig återvända till den ljuva 0-3-segern i Husqvarna en stund. Låt mig framför allt återvända till scenen strax efter 0-2. Peter Samuelsson som intensivt skakar sina knutna nävar i en segergest som är svår att misstolka.

Att han fick sätta ett skott i mål efter att ha bränt två mer eller mindre vidöppna lägen på kort tid var en lättnad. Inte bara för Samuelsson. Det var en stund som gav hopp om en fin höst för Rödvitt och en andra vår för den gamle skyttekungen. Som jag hoppas att han hittar självförtroendet nu.

För övrigt fint att se Astvald göra en bra match. De har inte duggat tätt i år.

Också skönt att se Castro fortsätta leverera. Bäst på plan? Jo jag tror det. Äter därmed villigt upp mitt sura tvivel under inledningen av säsongen. Castro-Tello har mer att ge. Tack för honom Bajen.

Segern ger lite andrum i kampen om att slippa kval. Bara att hoppas att vårat röda vita gäng kan fortsätta att leverera. Det går bra nu, men varje match kräver samma kamp.

Superettan omgång 12, 2014

Det får ju sägas att det känns rätt skönt att vi lämnat det absoluta bottenträsket i och med segern mot Jsödra hemma på Stora Valla.

Och vilken seger sen! 3-0 och ett spel som på många vis påminde om fjolårets. Lugnt, tryggt och hyggligt effektivt.

Visst kändes det lite som om det där generationsskiftet jag skrev om senast påbörjades när Solberg gick av och Jernberg klev in? Jernberg är den spelare jag helst av allt vill se starta på det defensiva mittfältet. Ska jag då välja mellan Klingberg och Solberg är tyvärr valet lika enkelt. Tyvärr eftersom jag verkligen gillar Solberg. Klingan är mitt givna andranamn.

Som vanligt glad över att slippa välja. Lika glad som jag är över att titta på tabellen. Så vi gör väl det?

Vad är väl en fotbollssäsong

Den här jäkla säsongen alltså. Den går ju lite... trögt. Jag kan inte sätta fingret på vad som är fel, men att mycket sitter i huvudena hos spelarna just nu är det väl ingen tvekan om?

Jag var också en av dem som sågade Castro-Tellos möjligheter att ersätta Bertilsson efter de inledande fem-sex omgångarna. Men så påpekade någon att Berra inledde lika svagt ifjol. Och det stämmer ju.

Sen är det så klart lätt att kritisera experimentet med Samuelsson i backlinjen. Just det begriper jag fortfarande inte. Det luktar mest som om PS är omöjlig att peta för Werner. Någonstans måste Peter få plats. Och när Nutt var så uppenbart mycket starkare fick det bli som "räddare" i backlinjen.

Samtidigt förstår jag att Werner satsar allt på ett kort. Om han kan vända Samuelsson på samma sätt som han vände Bertilsson, ja då kan det här fortfarande sluta lyckligt.

Och Castro har onekligen kommit in i rollen som rödvit tia nu. Han har varit topp tre i IF ett par-tre matcher i rad nu. Jag har ätit upp min hatt.

Werner är en man som ger andra chanser till sina tänkta startspelare. På gott och ont.

För jag lider verkligen med Nutt som aldrig riktigt får chansen han förtjänar. Jag lider lite med Hedsén som levererar i U21 match efter match efter match, men som av många helt räknats bort i A-laget. Inte för att vi vet vad han har att ge utan för att det känns så avlägset att han skulle få chansen.

Jag gissar att det är svårare att leva på hoppet en säsong som den här. Lättare när rödvitt lekte bara på skoj. Som ifjol.

Men det här laget har egentligen det som krävs för att spela på övre halvan i Superettan. Det gäller bara att få spelarna att minnas det och tro på det.

Sen tror jag att det kanske är dags för ett tronskifte i vissa lagdelar, men den diskussionen kan vi ta en annan dag.

På lördag är det jakt efter tre poäng igen. Jsödra hemma.

Vår Partner

Vi har en hyggligt stor tomt, ca 5k kvm. Stor nog för att kräva en liten trädgårdstraktor. En Partner. Den här modellen:




Ungefär en gång varje år behöver vi köpa en ny drivrem till klippardelen. De ska hålla längre än så, men vi använder traktorn för att jämna till en fd hage och kör mao ganska vårdslöst.

Gummiremmen går med största sannolikhet att beställa på internetz och jag borde alltid ha en i reserv hemma. Glömmer alltid ordna pga att det är så jäkla jobbigt att räkna ut vad den heter.

Men den här gången kom jag ihåg att fotografera numret. Det här är en jag behöver:

Läst: Simon Gärdenfors - Död kompis

Maj månad är snart slut och jag som lovade att försöka läsa en bok i månaden i år. Om någon hållit räkning är det lätt att tro att jag ligger rejält efter. Men jag läst faktiskt en bok i april (årets fjärde bok och fjärde månad) som jag inte hunnit redovisa.

Jag läste Simon Gärdenfors seriebok Död kompis. Som handlar om just det, en död kompis och hur kompisen och hans död påverkat Simon genom livet. Det är en fin historia som jag tyckte mycket om. Larvig, eftertänksam, glad, deppig, ljus och sorgsen om vartannat. Sån som sorgen är.

Jag läste den bara några dagar efter att min pappa gick bort och den träffade så klart extra hårt just då. Det var lätt att känna igen egna tankar och funderingar. Att minnas, sörja och fälla en och annan tår.

Gillade Gärdenfors grafiska grepp. Hårt stiliserat men ändå sprudlande och busigt.

Äh. Orkar inte skriva så mycket mer. Den var bra. Läs den.

Walter Mosley - Little Green

Det har hunnit gå ett par veckor sen jag läste ut boken om Easy Rawlins återuppståndelse. Det var ju hyggligt oväntat att det skulle landa en ny bok med den gamle hjälten. Nu gör han väl inte direkt en Bobby Ewing, men väl ett uppvaknande ur koma. 

Mosley är i gammal god form och bjuder på en fin resa bland hippies och voodookvinnor. Easy brottas med en trasig kropp och det eviga besvärade samvetet. Det känns fint att få gå vid hans sida igen. Jag har saknat Easy och Mosley. Kanske borde ge mig i kast med nån av de böcker jag missat. Mosley har väl lanserat ett par nya hjältar jag inte bekantar mig med än?

Och vad händer med den där filmen (eller var det en tv-serie?) egentligen? Det jobbades ju på nåt nytt med Easy. Den vill jag fortfarande se hända. 

Kiss bästa minst spelade låt

Kiss spelade enligt boken Kiss Alive Forever bara Love Her All I Can live två gånger under hela 70-talet (i första och andra setet under sin första konsert någonsin).

Det är en av de låtar Gene och Paul tog med sig till Kiss från sitt föregående band Wicked Lester.

Under andra halvan av 00-talet dök plötsligt en av deras tio bästa låtar upp i livesammanhang. Kanske som ett resultat av Anthrax-covern som Gene och Paul gästade 1993? Det här behöver jag googla eller få teorier runt.

Ace Frehley körde låten live under sina solokonserter under mitten av 90-talet. Finns ett par klipp på YouTube från 1995.

Helt orimligt att den inte spelades oftare när man tänker på det.

Läst: Mats Jonsson - Mats kamp

Jag fick den här boken på köpet när jag tecknade en prenumeration i någon av Galagos julkampanjer. En prenumeration jag aldrig förlängde eftersom det aldrig damp ner något erbjudande om det. Jag slentrianförlänger annars de flesta av mina prenumerationer eftersom jag har så svårt att säga adjö till tidningar. En rutin att se över?

Men nu var det väl inte det den här texten borde handla om.

Jag har av någon anledning aldrig läst någon av Mats Jonssons tidigare serieböcker. Trots att jag var mitt i målgruppen för Hey Princess.

Mats kamp är en ärlig skildring av hur det är att bli pappa. Jag är lika mycket i målgruppen för den och känner igen mig själv i mycket av det Jonsson beskriver. Jag känner igen känslor inför, under och efter barnafödseln. Jag är kanske inte lika nojig som Jonsson (inte i närheten faktiskt) och det var jag som var borta mycket under första barnets första år (ca 12 timmars arbetsdygn på grund av restiden mellan hemmet i Karlstad och dåvarande jobbet i Karlskoga). Ett ständigt dåligt samvete för att inte finnas där.

Det gör jag inte om den här andra gången jag fått chansen att vara pappa till ett barn. Den här gången är jag hemma en dag i veckan från månad tre och när han hunnit bli 15 månader tar jag över på mer eller mindre egen hand på heltid i 13 månader (det hinner väl bli ett nytt sommarlov på slutet, ja min fru är precis som Victoria i boken lärare).

Om målet var att leverera en pappaguide, som en intervju som återges som faksimil i boken antyder, lyckas Jonsson utmärkt. Den kanske inte passar alla blivande pappor, men säg att den blivande pappan går att klassa som någon form av kulturvänster är det här ett givet köp. Inte lika säker på att den landar perfekt hos alla blivande pappor.

Som bonus får du dessutom ett par välgrundade brandtal om bland annat Den Svenska Skolan och sex timmars arbetsdag. Det kan ju passa ett valår som det här.

Anders Tengner - Access All Areas

Det fanns ingen jag hellre ville byta plats med under mina tonårs 80-tal än Anders Tengner. Ingen annan svensk journalist har präglat mitt musiklyssnande lika hårt som han. Åtminstone då.

I Access All Areas berättar Tengner historierna bakom reportagen som dök upp i framför allt OKEJ, tidningen som styrde mitt och många andras liv. OKEJ var den länge den enda tidningen att välja på för den som ville läsa om musik. Jag gillade mest Kiss och annan hårdrock då, då det passade mig bra.

Att läsa boken blir därför en rätt tung nostalgitripp. Jag har kanske inte en djup musikalisk relation till alla banden, men det spelar mindre roll.

Jag gillar upplägget att samla alla artiklar om ett band i egna kapitel. Det funkar bra. Förmodligen bättre än en strikt kronologisk tidsresa gjort. Det gör också att det går ganska bra att bara läsa enstaka kapitel i boken (om du skulle föredra det).

Tengner är kanske inte svensk journalistiks skarpaste stilist. Hans gärning bygger mer på hängivenhet och en förmåga att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Access All Areas skulle också ha mått bra av ett extra varv genom korrekturen. Boken är med andra ord ingen fantastisk läsupplevelse. Det hade jag kanske inte heller väntat mig.

Men om du som jag var en hängiven OKEJ-läsare och gillar/gillade Kiss, Whitesnake, Mötley Crüe, Europe eller något av de andra banden Tengner valt att porträttera i boken är det ändå väl spenderad tid.

Lilla kaffetestet

I julklapp från min syster fick jag en massa olika bryggkaffesorter som finns i de flesta butiker. Löfbergs Harmoni är det vi brukar köpa. Lokalproducerat ...och all den jazzen.

I julkappen fanns:

• Löfbergs Harmoni
• ICA Eco
• Gevalia Ekologiskt mellanrost
• Arvid Nordquist Classic Eco
• Cafe Organico
• Zoégas Hazienda

Det sistnämnda var enda mörkrosten i samlingen. Det gör inte så mycket eftersom jag är en mellanrost kind of guy. Alla sorterna är KRAV-märkta. Alla utom ICAs och Gevalias är Fairtrade-märkta.

Nu har vi druckit oss igenom alla och jag får nog krypa till korset och erkänna att det lokalproducerade inte är det godaste.

Godast var Arvid Nordquist Classic Eco och Cafe Organico. Jag behöver testa båda igen för att bestämma mig för vilket som är godast. På god tredjeplats Zoégas Hazienda. Det hade jag inte gissat.

ICA:s kaffe slipper jag gärna dricka igen. Det var riktigt surt.

Slut på konsumentupplysning.

Synpunkter på det?