20140815

Läst: Carl Linnaeus "Kiss - Den osminkade sanningen"



Ännu en i raden av böcker om Kiss? Carl Linnaeus bok är hur som helst en av få svenska böcker i ämnet, en anledning så god som någon att läsa den. Jag gillar också ansatsen att berätta historien om de fyra sminkade ikonerna och deras vänner och ovänner utan att försköna. Att försöka berätta sagan så sanningsenligt som möjligt. I den mån det nu går.

Boken lyckas ganska bra med det. Har du redan läst någon eller några av de ursprungliga medlemmarnas biografier och en eller ett ar böcker om bandet möter du kanske inga större överraskningar. Att de är oense om några mindre detaljer är ingen nyhet. Linnaeus försöker ge svar på vad som egentligen hände genom intervjuer med folk i bandets omgivning (turnésällskap, managers, gamla flickvänner, fruar och producenter). Det ger så klart en mer nyanserad bild än säg Ace Frehleys dimmiga minnen.

Intressantast är de godbitar Linnaeus fått från turnésällskapet under de tidiga åren. De ska ha jobbat på en egen bok som aldrig blev av och från de källorna får han en hel del godis. En del jag inte nödvändigtvis läst om tidigare. Roliga detaljer.

Jag gillar att han ägnar de tidiga sminkade åren ungefär lika mycket utrymme som de osminkade. Lite mindre åt de påsminkade. Tyvärr berättas perioden efter avsminkingen ändå inte riktigt med samma glöd som de inledande åren. Kanske för att han inte kommit åt lika intressant material där. Kanske för att Kiss själva inte var lika engagerade och engagerande då?

Säga vad man vill om de osminkade åren, det var då jag upptäckte bandet och ett par av skivorna har jag lyssnat extremt mycket på.

Parallellt med läsningen lyssnade jag igenom Kiss Box Set på Spotify. Det var gött att få sätta in demolåtarna i sitt historiska sammanhang. Undvek faktiskt att lyssna snabbare än jag läste. Återvände dessutom till MTV Unplugged för första gången på länge och gav till och med Paul Stanleys soloalbum Live To Win en andra chans (det är fortfarande lika uselt, trots att Andreas Carlsson bedyrar att det finns låtar som "låter väldigt mycket som hans soloplatta från 1978"). Återstår att se om jag lyssnar på Asshole för första gången.

Nicke Andersson har förresten skrivit ett förord exklusivt för pocketutgåvan. Bara en sån sak.
Skicka en kommentar