Nick Hornby
31 Songs
ISBN: 0-141-01386-9
Penguin
Jag slukade och läste både "Fever Pitch" och "High Fidelity" när de kom. "About a Boy" slank med av bara farten och den där novellsamlingen han sammanställde till förmån för sonens skola (var det väl?) har jag också klarat av. Sen vet jag ärligt talat inte vad som hände. Jag tror att han skrivit mer, men jag vet inte. Utöver 31 Songs då. Den köpte jag sent i pocket och stoppade in i bokhyllan.
Jag hade väl fått nog antar jag.
Eller så var det bara för att låtlistan, de 31 sångerna, inte kändes särskilt spännande. Som ett valfritt nummer av Mojo. Ganska mossigt och förutsägbar rockhistoria alltså. Springsteen, Dylan, Beatles och så någon modern utstickare som motvikt.
Men Hornby är inte Mojo. Han är poplyssnare, inte rockhistorieutforskare (med det menar jag lite grovt att det finns en skillnad mellan dem som lyssnar på i första hand låtar å ena sidan och album/artister å den andra, om man nu kan göra en sådan distinktion).
Han skriver tidigt i textsamlingen (en del har publicerats på andra håll tidigare) att han inte är ute efter att recensera låtarna. Istället är det små texter som ibland handlar om artisten, ibland om låten, ibland om situationen när Hornby mötte låten och ibland om vad den betyder för honom och varför. Det blir en sorts låtstyrd självbiografi. Fast ändå inte.
Ja det är faktiskt lite otydligt vad Hornby vill med boken. Mer än att tipsa om 31 låtar, vilket bara det är en sanning med gott om utrymme för modifikation. Flera av texterna handlar på rubriknivå om två låtar. Många handlar när man läser närmare om en artist och flera närliggande exempel. Spretigt är ordet. Eller ofokuserat.
Ibland är det bra läsning. Ibland ganska tradig. Och egentligen var väl "High Fidelity" en långt mer underhållande guide till fin musik än den här samlingen texter.
Men visst, jag har skrivit noterat två album med Rod Stewart på min mentala inköpslista som jag kommer att titta efter nästa gång jag hamnar vid en back med begagnade vinylskivor. Vilka? "Never a Dull Moment" och "Every Picture..." (som väl har förlängingen "... Tells a Story" om jag inte minns galet).
Och kanske kommer jag att ge Badly Drawn Boy den chans han aldrig fått.
Så något rätt gjorde han väl ändå.
Andra bloggar om:
Nick Hornby,
böcker