20070208

Jazzen får svensk kanon

I efterdyningarna av debatten runt en svensk litteraturkanon levererar Svenska Jazzriksförbundet en jazzkanon för att fira Jazzens år 2007.

Det är en på sätt och vis märklig historia.

Listan är indelad i fyra kategorier:
Lättlyssnade amerikanska klassiker
Några lättlyssnade svenska klassiker
Mer nutida och elektriskt amerikanskt, s.k. fusion och liknande
Nutida svensk jazz av några olika sorter

Den sista är väl den jag känner mig mest hemma i och bekant med. Det är med viss häpnad jag noterar att Nils Landgren representeras med skivan "Funky Abba" som i mina öron mest är en kul parentes och långtifrån vare sig mest lättlyssnad eller representativ. Att försöka sälja in Landgren och jazzen med Abba känns som att göra både musikern och genren en björntjänst. Varför inte välja "Sentimental Journey - Ballads II" som lär vända upp och ner på även den mest motsträviges förutfattade meningar om Landgren och jazz? Varför inte grymma och mer typiska "Paint It Blue" som dessutom öppnar dörren till Cannonball Adderley och uppmuntrar till vidare resor i jazzens värld?

Jag har över huvud taget lite svårt att gilla tanken att sälja in en genre med det som inte är det hetaste den har att erbjuda. Vilken är poängen? Lättlyssnade borde vara ett skällsord Frågan är om det ens behövs här?

Spelar det någon roll att man kallar Miles Davis "Sketches of Spain", Jan Johanssons "Jazz på svenska" eller Billie Holidays "The Billie Holiday Songbook" för lättlyssnade klassiker? Är inte det viktigaste att det är övergrymma skivor? Kommer ordet lättlyssnade att få fler att våga sig på dem?

Att de sen listar en skiva med Fabian Kallerdahl döpt till "Musicmusicmusic" lär inte hjälpa någon att hitta rätt. Antingen syftar man på Kallerdahls prisskiva "Maxi Music" eller så syftar man på någon av MusicMusicMusics skivor I det senare fallet hoppas jag att skivan man vill tipsa om är glimmrande och lekfulla "What's a Good Boss Anyway?". Jo, det handlar säkert mest om slarv men svaret är inte helt självklart.

Annars är det moderna svenska urvalet i stort sett klockrent. Några av skivorna har jag inte hört. Några saknar jag i listan (som första Kullrusk och Goran Kajfes "Headspin" till exempel). Men i det stora hela ger jag ändå väl godkänt.

Andra bloggar om: ,

Inga kommentarer: