För några dagar sedan såg jag en miljöpartist i talarstolen under en riksdagsdebatt. Så fort han talade om regeringspartierna a.k.a. alliansen valde han att använda ordet maktkartellen. Det fick mig att fundera över vad motsatsen till eufemism heter. Svaret verkar vara dysfemism.
För övrigt var det ett prov på extremt slapp debatteknik den gode miljöpartisten visade upp.
Är det så där debatterna ser ut i våra folkvalda församlingar? Fyllda av töntiga verbala tjyvnyp.
För den som undrar röstade jag på MP till riksdag och kommun i senaste valet efter att ha röstat folkpartistiskt i åtminstone de tre senaste valen (EU-val inräknade). Efter en hel del övervägande såg de ut som om MP i praktiken var det sista socialliberala alternativet med ett miljösamvete. Även om jag inte är säker på att MP själva skulle se sig så.
Leijonborg & Björklund sålde egentligen ut hela själen redan i samband med förra riksdagsvalet och när de under en stämma gjorde om kärnkraften till miljövänlig energi ville jag bara dö eller sucka lika högt som Staffan Werme gjorde i talarstolen (tack för den stunden SVT24).
En regering med Reinfledt som chef och Hägglund som socialminister kändes som ett hån mot allt jag tror på. Mina röster på FP har alltid varit, en måhända naiv, förhoppning om en blocköverskridande mittenregering. Den förhoppningen fanns inte den här gången och diskvalificerade även C från valbar plats. S med världens tröttaste och självgodaste ledare var så klart aldrig ett alternativ. Och eftersom jag tror på småföretagandet och marknadsekonomin finns inte V ens på kartan.
Kvar fanns bara MP.
Sen kan man väl säga att jag är en sucker för kämpar i motvind också.
Andra bloggar om: Politik, Miljöpartiet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar