Årets skiva så här långt

Ända sen Neneh Cherry ropade "DJ!" och öppnade Buffalo Stance med raden "Who's that gigolo on the street / with his hands in his pocket and his crococile feet / hanging off the curb, looking all disturbed" har hon varit den koolaste. Visst, hon gick bort sig under ett par år och det har väl inte alltid varit lika självklart att spetsa öronen när hon släppt nytt.

Men nu när hon gör gemensam sak med svorska brötjazztrion The Thing med bästa Mats Gustafsson på saxofoner och stenhårda rytmsektionen Ingebrigt Håker Flaten (bas) och Paal Nilssen-Love (trummor) borde allas öron stå i givakt och på helspänn. Mina gör det.

Tillsammans bjuder de på två egna kompositioner (Cashback och Sudden Moment) och sex saker som skulle kunna kallas standards i en modern sångbok:

• Suicide Dream Baby Dream
• Martina Topley-Bird Too Tough To Die 
• Madvillain Accordion
• Don Cherry Golden Heart 
• The Stooges Dirt
• Ornette Coleman What Reason Could I Give 

Covervalen säger en hel del om hur det låter. Som en blandning av sina influenser och de egna arven.  The Things fria jazz och Neneh Cherrys sång med rötter i triphopen är ett vackert skavande äktenskap. The Things ömsom bångstyriga brötande, ömsom väna smekande.  Neneh Cherrys förtrollande och självsäkra röst, det är inte alla som med hedern i behåll klarar att sjunga MF Doom-rim. det blir ren och skär magi och en alldeles utmärkt sammanfattning av vart mitt musiklyssnande tagit vägen.

Full pott! Bomber och granater! Alla måste lyssna! Och all den jazzen.

Snart är det festival! #pip2012

Jag ska väl med en gång erkänna att årets program på Putte i Parken inte direkt träffar mig. Det är å andra sidan ingen nyhet. Jag verkar aldrig ha varit målgruppen, så det är helt ok.

Tycker ändå att de gjort ett hyggligt bokningsjobb i år igen, även om jag har mycket svårt att se vitsen med att boka Chris Cornell. Det måste kosta mer än det smakar. Saknar kanske ett par sådana där riktigt oväntat konstiga bokningar som Ke$ha, Far East Movement och Paramore. Eller, det kanske är Tinie Tempah och Gavin DeGraw i år då. Jo. Så är det nog.

Lite oväntat är det väl att hårdrocken helt lyser med sin frånvaro. Men det är väl krocken med Getaway Rock som är anledningen till det?

Samtidigt lite kul och trendkänsligt att ägna en hel scen, Holken, åt dansmusiken. Lika trist är det att stora delar av den intressantare delen av startfältet hamnat på de så kallade klubbscenerna. Att importera det sämsta med Way Out West (dvs Stay Out West) imponerar inte.

Min egen "måste se"-lista är mycket kort. Eli "Paperboy" Reed, Kriget, Gnucci och som vanligt Timbuktu & Damn! (men frågan är om det kan räknas som ett verkligt måste längre).

Men festival är festival och det är ett bra tillfälle att återse en del gamla bekantskaper jag kanske inte bryr mig så mycket om längre (Thåström, Freddie Wadling, TSOOL), att se artister vänner tjatat om (Vånna Inget, Simian Ghost, Factory Brains, Side Effects) eller att se sånt jag aldrig sett live förr (Familjen, Hank 3).

Att jag skulle komma att ringa in Lars Winnerbäck i programmet var väl inget jag räknade med, men med ex-hellacoptrarna Nicke Andersson, Boba Fett och Robert Eriksson i bandet säkrade han mig för första gången någonsin. Tänker ändå inte lyssna på någon låt innan, så Winnerbäck finns inte med i den spotifylista med artister jag överväger att se.

Har jag missat nåt viktigt?

Dagens pannkaksrecept

1 dl vetemjöl
1 dl rågmjöl
En nypa salt
4 dl gammaldags mjölk
2 ägg

Återstår att se om det funkar.

Facit
Det funkade. Fyraåringen gillade dem.
De blev aningen "smuligare" än pannkakor på bara vetemjöl.

Ingen vill veta av din tröja

Det gjorde ont att se Degerfors förlora mot Hammarby i lördags. Jag tyckte egentligen att det såg rätt ok ut långa stunder. Degerfors var med i matchen minst lika bra som Bajen och den kunde egentligen ha slutat hur som helst.

Men det var väl egentligen inte för att Degerfors spelade bra. Det berodde mer på att Hammarby gjorde en ganska kass match och att Rödvitt ännu en gång fick chansen att spela elva man mot tio.

Det är ledsamt att se vårt innermittfält vara så svagt defensivt. Solberg är långtifrån fjolårets form och Klingberg är fortfarande lika långsam.

Vänsterkanten funkar inte heller riktigt. Det saknas fart. Jag tycker i och för sig att Sundgren gör en hygglig insats på backplatsen (trots att han nog får ta på sig ett mål).

Jag tycker inte, som en del andra, att våra problem ligger i mitten av backlinjen. Adde agerar med pondus och Medvegy växer.

Framåt hoppas jag bara att Nutt ska kunna komma tillbaka snart. Karikari i all ära, men jag tar hellre Nutt varje dag i veckan.

Enda verkliga glädjeämnena var Rennie (som äntligen var tillbaka i en form som påminde om fjolårets) och Jonas Olsson som fortsätter att imponera.

*****

Inramningen var magisk. Stort tack till Bajen Fans för det. 5603 personer på Stora Valla är alldeles lagom många. Särskilt när 1500-2000 av dem sjunger.

Vulkanerna sans URB försökte, men drunknade helt i den vägg av ljud BF skapade.

*****

Men nu skulle det ju handla om den där t-shirten på bilden.

Först: grundidén att dela ut 3000 rödvita t-shirts = geni.

Utförandet = katastrof.

För även om jag bortser från att den ser för bedrövlig ut är det helt bortkastat att märka en tröja med en specifik match på det viset.

Kommer någon att vilja bära den offentligt igen? Oavsett det katastrofala resultatet? Oavsett den usla formen?

I think not.

Jag vill inte göra reklam för Hammarby. Jag vill inte minnas att vi förlorade.

Däremot hade jag gärna burit en t-shirt på temat "Degerfors IF - hela Värmlands lag" (om den bara sett aningen bättre ut). Nu slängde IF effektivt 3000 (någon handfull nöjda bajare undantagna) vandrande reklampelare i sjön.

Det är synd på en i grund och botten god idé. Men det får inte stanna vid den där första tanken. Det måste tas hela vägen. Det måste andas kvalitet från början till slut.

På tal om det skulle jag bli en lycklig man om någon ville ta sig an och uppdatera det rödvita supportersortimentet. Det stinker av tidigt 90-tal. Finns det ingen hyfsad t-shirtdesigner som brinner för Degerfors IF?

Stina Wirséns Vem-serie har blivit app

Upptäckte precis att en av Claras favoritbokserier blivit app. Stina Wirséns makalöst fina Vem-serie. Senast härom dagen, 4 år och 9 månader gammal, plockade hon fram Vem är borta? och bad mig läsa den. Målgruppen är väl egentligen 2-3 år, men en favorit är en favorit.

Så jag tvekade inte att ladda ner appen. En bok i serien, Vem bestämmer?, följer dessutom med utan kostnad. Resten får man slanta upp 15 kr/st för. Billigt. Tyvärr verkar några titlar saknas, Vem städar inte? till exempel. Det känns ju lite onödigt.

Tyvärr finns det inte heller någon filmbutik i appen. Flera av historierna blev fina små kortfilmer för ett tag sen. Det vore fint om det gick att köpa dem också i appen. Till samma pris? Gissar att det är delade rättigheter till filmerna som krånglat till det. Hoppas att de dyker upp i en framtida uppdatering.

Anywho. En enkel liten app som levererar i stort sett vad jag hade väntat mig. Fin bonus med uppläsningen.

Jag hatar att vara en hater

Miss World kallar sig en ny tidning som i sitt manifest skriver att man vill vara "ett magasin som ska bryta det likriktade utbudet".

På omslaget sätter man därför, förvisso svårflörtade, Lars Winnerbäck och toppar sen med bland annat Bob Marley, Veronica Maggio, Magnus Betnér och Lena Philipsson. Jo man tackar.

Å andra sidan. Nina Hemmingsson, Lina Thomsgård och ett reportage om transvestiter i Buenos Aires är kanske tillräckligt för att jag ska ge det en chans.

Jag är trots allt tidskriftsjunkie.

Läst: Frank Miller & Simon Bisley "Bad Boy"

Min inre 20-nånting gråter av lycka när han ser namnen Miller och Bisley på samma omslag. Snart 40-åringen tvekar inte att ladda ner "Bad Boy" som första inköp i Comixology-appen (den fanns inte i iBooks). (Han förresten med en del New Avengers till.)

Om mitt serieläsande skulle kunna sammanfattas med ett namn vore det förmodligen Frank Miller. Under 90-talet och förmodligen en bit in på 00-talet (jag skulle behöva kolla Wikipedia för att bli säker, men orka) läste jag allt jag visste att han släppte. Simon Bisley penna har jag dyrkat sen jag var ung rollspelare på 80-talet.

Miller och Bisley samtidigt! Luv!

På något vis har jag alltså lyckats missa den här. Obegripligt.

Historien inleds med att unge Jason (max tio år va?) vaknar sönderslagen i en sjukhussäng. Han minns inget av sitt tidigare liv och han har en gnagande känsla av att kvinnan och mannen som finns vid hans sida inte är hans riktiga föräldrar. Och han är jädrigt sugen på en cigg.

Avslöjar inte mer än så. Det är en juste Millersk resa och Bisley som tecknar med grova, spretiga, streck bjuder på fin underhållning. Kanske ingen av herrarnas allra bästa stubder, men dum att missa.

Vad ska jag skriva om Degerfors IF?

Vilken jädra berg- och dalbana den här säsongen är. Mycket förtvivlan och små smulor av hopp.

Efter den katastrofala öppningen började rödvitt plötsligt leverera poäng som om det vore säsongen 2011 igen.

Lika snart som det började kännas, om inte säkert så åtminstone, hoppfullt - ja då rasade allt igen. Dagens bakslag i Falkenberg glömmer jag helst.

Annars har det rasslat in mer eller mindre väntade nyheter i veckan. Werner & Lindskog har skrivit på för 3+1 år till (mycket bra!). Träläktaren står kvar länge till (bra). Vi får kanske behålla Karikari säsongen ut (kluven, tycker egentligen att det är bättre att spela Nutt). Kassenu hoppas jag att vi släpper. Det var en chansning som inte höll.

Nästa vecka möter vi ett Bajen som är i lika desperat behov av en trea som vi, men av helt andra skäl.

Det är också nästa vecka den negativa publiktrenden måste vändas. Vågar man hoppas på att IF tar det tillfället att köra en drive med säsongskort för, säg, en tusenlapp? Och att det går att lösa det på Valla?

Handeln med årskort måste skärpas.