När Pär Ericsson vinklar in 2-0 i 70:e minuten bryter festen ut på Stora Vallas läktare. Det är nu det vänder. Äntligen vinner Degerfors IF.
Så fan heller.
På fem minuter under de där sista tjugo går allt åt helvete. Ängelholm, som efter att ha blivit duktigt utspelade i första, har sakta men säkert arbetat sig in i matchen och lyckas peta in två bollar i nätet bakom Simon Nurme. Då blir det så där ödesmättat och uppgivet tyst som det ibland kan bli på Stora Valla.
Spelarna tar sig för huvudet. De tror inte att det är sant. Publiken har inte längre något att säga. Tomma blickar byts. Inte ens en uppgiven suck hörs. Ett och annat, muttrande. Någon kvävd svordom. Men inga utbrott. Bara uppgivenhet.
Det finns saker att ta med sig från den här matchen. Men till och med så här dagen efter känns det svårt att vara positiv.
Andra bloggar om: fotboll, Superettan, Degerfors IF, Ängleholm, Pär Ericsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar