20080814

Läst: I skuggan av San Siro - Från proffsdröm till mardröm

Martin Bengtsson I skuggan av San Siro - Från proffsdröm till mardröm
ISBN: 978-91-7263-886-0
Norstedts
/.../ När jag vandrade hemåt till min lägenhet efter sista träningen, och med träningsbagen över ena axeln kände jag ingen sorg alls. Bara en oerhörd lättnad. Jag vände mig om en sista gång mot arenan, sedan pekade jag finger i riktning mot den och fortsatte hemåt. (s 99-100)
Så beskriver Martin Bengtsson känslan av att lämna Örebro SK och det som då hette Eyravallen. Det är klart att det är svårt att inte le lite just då. Annars finns det inte så mycket att le åt i Martin Bengtsson bok om sitt liv som fotbollsspelare. Det är en historia som börjar med en liten pusselkille som får en fix idé om att bli fotbollsstjärna och som slutar med ett näst intill bortkastat liv.

Jag minns Martin Bengtsson från artiklarna i min dåvarande lokaltidning. Han beskrevs som talangen som aldrig riktigt ville blomma ut i ÖSK. Inte för att han någonsin fick chansen på allvar. Stefan Lundin var väl lite som svenska tränare är mest, skitskraj för att ge en ung spelare chansen. I pojklandslaget gick det desto bättre och Bengtsson plockades snart upp av italienska Inter som gav honom ett kontrakt med primaveralaget (b-/utvecklingslaget).

I skuggan av San Siro handlar mycket om tiden i Inter och om livet som fotbollsproffs, om monotonin. Framför allt handlar den om hur en besatt kille upptäcker att den dröm han jagat hela sitt liv visar sig vara helt ointressant. Att allt han någonsin strävat efter i själva verket inte alls är det liv han vill leva. Historien handlar om hur åt helvete det kan gå när någon når en insikt han inte riktigt kan hantera. Det är väldigt nära att gå riktigt illa. Många av er vet säkert redan hur illa.

Jag gillade att läsa I skuggan... trots att det knappast är något litterärt mästerverk. Visst förstår jag att man vill behålla Martin Bengtssons röst, men nog hade hans redaktör kunnat gå lite hårdare fram med rödpennan på ett par ställen. Det är bra driv i historien och på slutet mår jag dåligt av att läsa vidare. Martin Bengtssons historia träffar rakt i mellangärdet.

Att han sen inte riktigt klarar av att analysera sig själv och sitt beteende kan jag ta (jag försöker inte säga att jag kan det). Han berättar så öppet och ärligt han mäktar med om sina upplevelser. Ofta är det plågsamt. Sällan drar han sig för att namnge de personer det faktiskt handlar om. Stefan Lundin får rejält av sleven och beskrivningen av mötet med Patrick Walker får mig att tappa hakan.
Och Stefan Lundin var för mig en symbol för all den skit som min ilska handlade om. (s 85)
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
Skicka en kommentar