Semestern har börjat. Jag spelar Burnout Dominator trots att solen skiner ute. Jag njuter.För någon som aldrig fattat poängen med att släppa gasen i racingspel är det här perfekt underhållning. Nog för att det tog ett tag innan jag fattade hur man skulle knäcka ens den enklaste banorna.
Läsa instruktioner? Nääää.
Jag har inte spelat någon av de tidigare delarna i serien, så jag kan inte jämföra. Men det är sjukt roligt att spränga bilen, strax efter att man redan smashat den mot en vägg, och på så sätt ta med sig en motståndare i fallet. Jag svär ibland högt när jag missar en nödvändig pallplats efter att ha smällt rakt in i en stolpe strax före målrakan efter ett våldsamt race på smala italienska stadsvägar.
Det finns lite olika bilkar och så där, men ärligt talat har jag inte kännt någon större skillnad mellan dem. Det går att byta lack på dem, men det är inte där glädjen finns i det här spelt. Allt handlar om att köra våldsamt och livsfarligt.
Burnout Dominator har en extremt hög bara-en-gång-till-faktor och första dagen med spelet slutade först efter åtskilliga timmars spelande och värkande högerhandsfingrar.
Det mest störiga är väl egentligen ljudspåret. Nu känns det som om jag varit på både Metaltown och kanske framför allt Pier Pressure hela helgen trots att jag inte lämnat vardagsrummet mer än korta stunder. Tack och lov går det att slå av och låta motorljudet surra till min egen iTunes-blandning.
Andra bloggar om: spel, Playstation 2, Burnout Dominator
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar