20070730

Hej då Ingmar

Svensk films störste har lämnat in. Ingmar Bergman blev 89 år. Det finns fortfarande så mycket jag inte sett ur hans produktion. Samtidigt så mycket omistligt. När jag läste filmvetenskap i Örebro passerade hans verk trots allt lite obemärkt förbi. Han var fortfarande på något sätt inte självklart stor på samma sätt som säg Hitchcock eller Welles.

För att mina ögon verkligen skulle öppnas krävdes en flytt till Honolulu och USA. Där på andra sidan jorden med Frank Tillman som ciceron hittade jag fram på riktigt (undrar hur det gått för Tillman, han var rosslig redan då). Under Tillmans filmhistoriska exposé med utgångspunkt i filmmediets förändring riktades strålkastaren två gånger mot Sverige. Dels mot Bergman och Persona dels mot Widerberg och Elvira Madigan - två filmer som kom med nya uttryck till filmspråket. Persona med den sönderslitna filmremsan och Elvira Madigan med den frysta bilden. Klart jag blev lite patriotiskt stolt då.

Widerberg gick bort under min andra termin på HPU. Nu lite drygt tio år senare var det Bergmans tur. Trist.

Så. Tre filmer som man åtminstone bör se. Tre sidor av Bergman. I någon sorts tillgänglighetsordning. Kanske.

Sommarnattens leende (1955)
För den fantastiska och vassa dialogen.

Det sjunde inseglet (1957)
Den mest klassiska i katalogen. Se den för att den är varm och humoristisk mitt i allt det svarta.

Persona (1966)
För att den på något sätt visar myten om Bergman som svår från den allra bästa becksvarta sidan. Sven Nykvists foto är så klart strålande.

Twingly-beten:
DN: "Bergman välkomnade döden"
SvD: "Ingmar Bergman död"

Andra bloggar om: , , , , , ,
Skicka en kommentar