Moneybrother – Nöjesfabriken, Karlstad 2018-02--23

Skrev en recension för VF.se (går i papperstidningen måndag 26/2). Det här är anteckningarna jag tog under konserten. Kändes onödigt att bara kasta bort dom. Helt oredigerat.

I'm Not Ready For It, Jo

Sänkt tempo? Känslorna på utsidan från början. Kan verka som stillsam öppning, men...

Välarrangerat. Fiolen!

6 am

Lätt tempohöjning. Stora körer. Crescendofest. Viktor Brobacke. 

Tjena Karlstad!

Storytellern rullar igång. 

Tro på varann

Jubel före refängen. SMB. Överlever den till nästa turné? Nja. Pliktskyldig. 

Stormy Weather

Större engagemang. Lyxigt att blåsa av så tidigt. Tempohöjning. Stora körer. Urladdning. Publiken får välförtjänt applåd. Jubel!

Lerins lärlingar. Magnus mamma är med. 

Min kompis farsa betalade svart

Den här har vi inte spelat förut på den här turnén. Vinglig crescendostämning. 

Publikfriande mellansnack. 

1952

Publiken är med på noterna. Rejäl respons. Viktor Brobacke på munspel. Anders röst hela tiden i centrum. 

Varannan veckas-pappa och turnérande musiker. Mamma: jag tar alla dina helger. Den här låten är till dig mamma:

Snart kommer det en båt

Fin fin. 

Bröllopssång till Lili

Borde bli en framtida bröllopsklassiker, men kräver Anders leverans. 

Blow Him Back Into My Arms

Stökigt och larmigt. Kärnan i det som varit MB sen starten, konsten att gå från försiktigt till total urladdning. 

They're Building Walls Around Us

Alltid varit en danshit. Call and response-körer. Nytt liv? Rockdiscorökare. Går på kraft. 

Jubel! 

Stadigt handklapp övergång till:

Dom vet ingenting om oss

Nu är det fredag. Hög standard. God stämning. 

Det tvättäkta geniet som bor uppe i Sunne. Magnus Stinnerbom. Moppeturnén. 

Anita

Gåshud och jubel. Väldigt fin version. Går säkert att hitta hundra upptagningar i some. 

Varm applåd. 

It might as well be now (med Alexandra Jardwall)

Omfamnar musikalvibben. 

Det börjar bli sent: är det nån som vill att vi ska sluta än? NEJ!

Det verkar vara lite fifty-fifty. 

Downtown Train (Tåget som går in till stan)

Hela bandet delar mikrofonen. Utom Magnus då. Springsteen-moment. 

Mötet med Viktor. Kebab-kungen. 

Sabina säger

Här har han redan vunnit publiken för längesen. Dexy’s. Ain’t Going Nowhere-Monster. Hatt & blås. Litet trumsolo. 

Reconsider Me

All out! Håller än. Delight. Stannar upp, drar ut, håller ner. Ett sista braka loss. 

Encore:

Ny låt? 

Klart jag stannar om du ber mig

Vem bryr sig om hur vägen går så länge jag får ha dig tätt intill mig

Anders på egen hand med bara gitarr. Ny låt väl?

It's Been Hurting All The Way With You Joanna

Galet fin version. Stora känslokörer. 

Down at the R

ABBA-disco möter hatt & blås. Svänger. Mer körer. 

Läst: Vem är rädd för Anniv Klammag?

Det här var ju en... rätt mustig historia. Anniv växer upp i en fattig fiskarfamilj, börjar tala sent och trillar från den ena märkliga livssituationen efter den andra. Hon stannar där hon kan, ofta på botten. Blir illa behandlad, men hankar sig fram. Stannar i situationer där hon känner sig trygg.

Kati Kovács tecknar Anniv Klammags livsöde med rejält tryck i pennan och starka färger. Det är svart, skitigt och ofta överjävligt.

Lager av misshandel och utnyttjande. Ändå finns där någon sorts hopp, någon strimma av ljus och massor av starka färger. Mycket går i gult, en passning till leversjukdomen yellow atrophy som på något vis skulle kunna ses som basen för hela berättelsen.

Det är en besynnerlig historia som ofta tar tvära vändningar. Det är inte alltid helt lätt att hänga med i svängarna. Om någon dag kanske jag lyckas landa scenerna med den gula ubåten också.

Läst: Just nu är jag här

Att Isabelle Ståhl skriver bra är sen gammalt (eller åtminstone en tioårig vetskap, sen vi delade dagensskiva.com-redaktion tillsammans). Språket och berättandet är verkligen inte problemet här.

Däremot har jag fantastiskt svårt att engagera mig i huvudpersonen Elise. Hon påminner mer om ett tomt skal än en människa av kött och blod. Det är förmodligen högst avsiktligt, men det hjälper ju inte mig.

Historien om livet runt 30 i Stockholm känns avlägsen och främmande. Det finns inget som lockar mig i den världen, blir mest glad att jag aldrig riktigt hamnade där. Eller var jag där? Inte i Stockholm då, men osäker runt 30. Det kanske jag var. Hur som helst inget jag i så fall saknar 15 år senare. Det verkar så tomt och dystert.

Elise är en trasa som fladdrar osäkert och utan fokus genom livet. Inte längre ung, men inte heller redo för något annat än. Tom och osäker. Sällan närvarande ens i stunden.