Superettan 2013 ur ett rödvitt perspektiv

Vi tar väl en sista titt på tabellen? Den är rätt vacker ändå. Trots att vi inte nådde riktigt ända fram. Vacker eftersom alla experter tippade oss i botten. Vacker eftersom till och med obotliga optimister som undertecknad inte vågade hoppas på strax över gränsen för övre halvan. Vacker för att det är vår bästa placering i Superettan någonsin. 

Inför säsongen var den stora frågan: "vem ska göra målen?" Och det var fler än jag som ironiserade över Patrik Werners fäbless för att värva mittfältare. Men han skrattade bäst och sist. 

Jag älskade sättet han svarade Brandeborns uttalande om att han ville till en klubb som satsade uppåt med att presentera Johan Bertilsson. Berra blev en av de många som bidrog till målskörden i år. Vann han rent av den interna skytteligan? Det skulle inte förvåna mig. 

Och så börjar då äntligen Alexander "Nutt" Andersson växa in i rollen som anfallare av superettankaliber. Den så ofta hånade, men åtminstone av vissa älskade spelaren. Vi är ju några som verkligen inte kan få nog av hans sätt att använda alla tillbörliga medel för att få bollen över mållinjen. 

Sen har vi alla de andra. Det känns verkligen som om alla spelare bidragit till målskörden i år. Måste läsa statistiken nån dag. 

Det som framför allt fått mig att älska Degerfors IF 2013 är lugnet och tryggheten. Den där eviga känslan att allt kommer att gå åt helvete som varit en trogen vän sista kvarten av varje match så länge jag kan minnas har varit som bortblåst i år. Har läget varit oavgjort har jag alltid känt mig trygg i att vi vinner. Har vi legat under har oavgjort aldrig känts långt borta. Någon statistiker får gärna räkna på om det varit en bedräglig känsla. Jag nöjer mig ändå med den. 

Och som omväxling känns inte den stundande silly-säsongen så hotfull. 2013 har varit kollektivets. Visst finns någon eller några klart lysande juveler. Men få, om några, är oersättliga. Det skulle väl vara Bertilsson då. Som också känns som nyckeln till Jernberg. 

Just de båda är också de jag ser som viktigast att behålla ur den kvartett som det tisslas mest om. Det är klart att jag gärna behåller Rennie, men vi har ju både Astvald och Ayaz. Och visst behåller jag gärna CE, men antar att ryktet om BP visar sig vara sant relativt snart. Och vi har ju De Bruin. 

Prio ett är med andra ord att lyckas värva Bertilsson. Han har trots allt ett halvår kvar på kontraktet med Kalmar. Sen räddar vi Jernberg och skriver ett längre kontrakt med honom. Minst tre år. 

Sen gissar jag att vi ser att ett par av de som inte lyckats ta plats i startelvan lämnar. Robert Medvegy, Erik Nilsson och Andreas Haglund räknar jag bort inför nästa år. 

Många av de andra är fortfarande unga. De tål att stå på tillväxt en säsong till. Eller för all del blomma ut. Kul att Hjärpe fick starta i sista matchen till exempel. Och Jesper Karlsson är vi många som tror på. Emil Hedsén har redan fått hoppa in regelbundet och jag tror och hoppas att han kan blomma ut. 

*****

Sen måste jag väl nu när SK tog klivet upp spekulera runt de tre som gjorde det korkade draget att flytta österut. De tre som kört mer eller mindre fast i Mordor. 

Peter Samuelsson kommer knappast att följa svartvitt till Allsvenskan. Han får inga problem att riva kontraktet nu när säsongen är över. Jag är tveksam till om IF behöver honom. Å andra sidan verkar Werner ha ett gott öga till honom och vi vet ju vad han och Bertilsson kan åstadkomma. 

Sannolikhet att han spelar i rödvitt nästa år: 80%. 

Emil Berger hamnade i en duktig frysbox i SK i år. Den tog honom ända till Island. Han lär inte heller få en chans i svartvitt nästa år. Berger är nog den många fans har svårast att förlåta. Jag är inget undantag. Frågan är också om inte sportchef Werner kan ha svårt att svälja stoltheten där. Han upplevde väl trots allt Emil som klar för IF när han plötsligt gick över berget. Å andra sidan flyter det rödvita blodet tjockt i hans ådror. Det är svårt att förneka. 

Sannolikheten att han spelar i rödvitt nästa år är svår att bedöma. Jag skulle ändå säga att chansen finns: 40%. 

Christoffer Wiktorsson har väl trots allt fått spela en hel del i SK:s startelva. Samtidigt har han fått en hel del skit av sur-Peo. Jag gissar att herr Ljung letar efter en ersättare. Jag ska inte sticka under stol med att jag gillar Wiktorsson. Tror ändå att han blir kvar i Örebro, även om han lär få parkera på bänken oftare nästa år. 

Sannolikhet att han spelar i IF nästa år: 10%. 

Ännu en anledning att ogilla Landskrona

Två spelare misstänks för att ha riggat resultat i matcher mot bland annat Falkenberg och Örebro. Tack så jävla mycket.

28:e omgången är färdigspelad

Och vi har fortfarande chansen att ta en direktplats till Allsvenskan. Det var det ärligt talat inte många som trodde när säsongen började. Vi blir sämst fyra. Sämst.

Och jo, jag ser hur osannolikt det är att vi blir bättre än fyra. Men vi har chansen. Vi har fortfarande chansen. Helt sjukt. 

Jag håller fortfarande andan

Den här säsongen alltså. Vem hade anat? Vem hade vågat tro? Och så länge det sista hoppet inte är släckt fortsätter jag att hålla tyst. Mitt fotbollsbloggande föds av frustration och ångest, inget annat.

Två tredjedelar

Handen på hjärtat, trodde du att IF skulle ligga på en ganska säker fjärdeplats med en liten krympande chans att slåss om de tre platserna i topp med en tredjedel av matcherna kvar att spela? 

Jag gjorde det inte. Jag var fast övertygad om att vi skulle få slåss för överlevnad i höjd med det nedre strecket. 

Men årets Rödvitt är bra. Riktigt bra. Särskilt på hemmaplan. 

Lite kräftgång har det varit senaste tiden. Förlusten borta mot Jsödra var tung. Förlusten hemma mot GIF Sundsvall sved. Vi hade behövt minst fyra poäng i de båda matcherna. 

Men den fina matchen mot GAIS är inte så långt borta. Vi får inte glömma det. 

Det är lätt att börja hänga med huvudet och säga att det är kört nu. Det är det inte. 30 poäng återstår att spela om och alla de tre lagen i toppen har tuffa möten sinsemellan att se fram emot. Örebro och Falkenberg har resan till Stora Valla kvar. 

Nästa söndag är det upp till bevis. Då väntar det mest prestigetyngda mötet av dem alla, det med Örebro. Där måste alla hjärtan vara med. 

Men dessförinnan ska vi åka till Varberg och vända trenden. 

Vi ska upp i toppen ... och all den jazzen. 

Ynnesten

Jag har inte räknat med att se en enda match på plats på Stora Valla i år (bäbis i familjen). Men i lördags pekade alla klockor och stjärnor rätt. Möjligheten att se matchen mot GAIS dök upp. Jag är evigt tacksam.

För vilken match det blev! Den hade verkligen allt. Rödvit seger. En konstig kvittering som möjligen var offside. Stekhet sol och ösande regn. Mycket folk på läktarna (drygt 3600).

På förhand var jag övertygad om att GAIS skulle bli laget som avslöjade oss. Att de skulle dra ner brallorna på Rödvitt och väcka oss från den ljuva dröm som är Superettan 2013.

Så blev det nu inte. Det började bra. Degerfors öppnade starkt och jag var egentligen bara orolig en kort stund efter att Daniel Mendes petat in GAIS reducering till 2-2.

Men det är konstigt med den här upplagan av IF. Den gör mig aldrig orolig. Det är lugnt, tryggt och säkert. Igår spelade de långa stunder ut makrillarna. Det var en vacker syn.

Och det finns ingen egentlig anledning att peka ut enskilda spelare, det var kollektivet som vann. Men det är klart Kapten Solbergs 3-2 var sjukt viktigt. Och jag är mycket glad att Nutt fick göra 4-2.

Det var en ynnest att få vara på plats.

Fyra av sex

Trots den intensiva njutningen av att titta på tabellen går det inte att komma över den bestående känslan efter matchen mot Domare Daradic i Värnamo: WE WUZ ROBBED!

Nästa match: Brage hemma

Inför Värnamo sa Lindskog till lokalpressen att han och Werner aldrig förfogat över en så bred trupp tidigare. Jag håller med. Ingen kunde väl ana att den där bredden skulle sättas på prov så snart.

Efter den farsartade avslutningen som ledde till att både Sundgren den andre och Berra belönades med varsitt rött kommer vår ledarduo att få göra lite ommöbleringar i startelvan. Lägg till att Ayaz fick en smäll på en fot och möjligen kanske inte kan starta.

Ovan situation. Men så var det ju det där med bredden. Den sätts på prov i en match som vi ska vinna. Brage hemma. Det ska vara tre poäng. Jobbigt för psyket.

Gissar att vi ställer upp så här:

August Strömberg

De Bruin - Antonnen - Holmberg - Eriksson

Solberg - Jernberg
Rennie - Klingberg - Ayaz

Nutt

Och det ser ju faktiskt inte så illa ut. Påminner till och med om en typisk startelva.

Jag räknar med att det skiter sig. That's Life.

Sexpoängsvecka

Ta en titt på tabellen (text-tv sidan 345). Tänk sen på att vårt kära DIF möter Värnamo borta och Brage hemma den kommande vecka. Tacka f*n för att det blir svårt att sova.

Det är två matcher rödvitt normalt ska vinna, men som varje normalt funtad räknar med att vi förlorar. 

Kärlek och lidande och all den jazzen. 

*****

Marcus Astvald, ytter med en fin säsong i *SK 2010 på CV:t har anslutit till truppen för att täcka upp för Rennie som med all säkerhet lämnar efter säsongen. Som Bosman. 

Det sägs att Astvald har stor potential, men att han kört fast i laget bortom Kilsbergen, klubben som kan krascha vilken talang som helst. 

Även om jag känner en viss mättnad när det kommer till örebroare på dekis räknar jag med att Werner vet vad han gör. 

Välkommen till klubben Marcus. Det blir bättre här.

*****

På tal om att krascha talanger. *SK har skeppat Emil Berger till Island. Rasar Henke på Facebook?

*****

Astvald får förresten inte spela derbyt. Det var priset. 

Det ryktades att TV4 Sport ville flytta matchen till måndagen. Så blir det inte. Den ligger kvar. Ny starttid blir det däremot: 17:30. 

*****

Såg andra halvlek av Hammarbys premiär på Tele 2 Arena igår. Makalöst att de inte lyckades få in bollen. Magisk match av Abrahamsson i ÖIS-målet. 

Bra tryck i hallen. Men tak och konstgräs hoppas jag vi slipper på Stora Valla. 

*****

Gissar förresten att Adelstam snart spelar på Island han med. 

*****

Ser ut som om kommunen tar över driften av Valla. Det är mest formaliteter kvar om en ska tro lokalpressen. Och med en före detta IF-ordförande på andra sidan förhandlingsbordet är det väl svårt att tro annat. 

Jag hoppas att man tar tag i uppristningen omgående. 

Baksidan med det kommunala övertagandet är så klart att det blir svårare för IF att påverka utformningen. Men det är nog ändå ett marginellt problem. 

Jag hoppas på en tätare arena. Läktarna närmare planen. Skulle gärna se att det byggs om varvet runt och slutar med gamla kära trä (som jag helst skulle se K-märkt). 

*****

Nästa vecka: sex poäng. Tack. 

Snart halvvägs

Ta en titt på tabellen. IF har två matcher kvar innan det vänder, Värnamo och Brage borta. Jag ber för att Werner och Lindskog lyckas få laget att inte bli styva i korken efter den här fantastiska veckan. Bortasegern mot Falkenberg följdes upp av en nästan lika mäktig seger hemma mot Assyriska. Tungt. Samtidigt livsfarlig bäddning för bakslag mot lag vi normalt sett ska spela ut. Jag är livrädd för det n

Tabellen krossar också åtminstone en av mina egna myter om den här upplagan av Rödvitt. Den om att vi skulle ha svårt att göra mål. Den om att vi skulle sakna Samuelsson. 

Sanningen är ju att vi gör mål. Rätt många till och med. Vi saknar faktiskt inte Peter Samuelsson. Vårt anfallsspel har bara blivit mer mångfacetterat och liknar i år mer en hydra än en tjurskalle. 

Nutt är inte där för att göra samma sak som Samuelsson. Han gör något annat. Han river stora hål i motståndarnas mur och skapar öppningar för andra. Han spelar enormt självuppoffrande. Möjligen skulle jag önska att han lyckades peta in någon mer boll på egen hand, men sen Werner började ställa upp med 4-4-2 kommer hans arbete mer till sin rätt. 

Jag älskar det!

Innan jag lägger ner tar jag tillbaka allt jag någonsin skrivit om att Johan Bertilsson måste spela i mitten. Med Rennie där framme och Jernberg och Solberg i mitten funkar det. 

Det stora bekymret just nu är vad vi ska göra med Klingberg när han blir hel. 

Nu önskar jag en startelva

Dagens motstånd: Örgryte. 

Utgår från att vi spelar 4-2-3-1. 

Målvakt: August Strömberg

Backlinje: Christoffer Eriksson, Patrik Anttonen, Andreas Holmberg, Daniel Sundgren

Defensiv mitt: Tobias Solberg, Niklas Klingberg

Offensiv mitt: Amadaiya Rennie, Johan Bertilsson, Ferhad Ayaz

Anfall: Alexander Andersson

Hatar att inte få plats med Jernberg i startelvan, men Klingberg har för mycket hjärta för att sitta på bänken. 

Tycker att Erik Nilsson och Pontus Jakobsson gjort intressanta insatser, men att alternativen trots allt är vassare. 

Att få gå på hemmamatch

Igår såg jag Degerfors vinna mot Östersund med ett mål mot noll på Tingvalla IP i Karlstad. Konstigt att gå på hemmamatch borta (men hemma). Det funkade ändå oväntat bra.

Publiksiffran var helt ok, 2036 personer. Är inte alls säker på att ÖFK lockat fler till Stora Valla en onsdag i omgång åtta. Det var dessutom gott om gamla bekanta degerforsansikten i publiken. En del utflyttade som jag, andra som bor kvar. Där stod Ivan Djuric och gafflade, läktarförvisade Patrik Werner gick förbi och slängde några snabba kommentarer till tyckargubbarna bakom och Jan-Erik Bohm vandrade vidare mot sittplats. 

Det märktes att man efter matcherna på Burns Arena inte riktigt vågade hoppas på så stor publik. Från början var bara ett vändkors öppet för fullbetalande publik, korvbrödet i kiosken tog slut på en kvart och den övre halvan av läktaren var avspärrad.

Jag tror vi kan vara överens om att Värmlands fotbollsframtid aldrig blir någon annan än Degerfors IF nu. Rödvitt är klubben i värmlänningens hjärta. Det är viktigt och riktigt.

Matchen var kanske ingen höjdare. IF dominerade i första och borde ha satt nån boll då. Men eftersom våra båda anfallare började på bänken och Bertilsson fick spela på en obekväm ytterkant blev det väldigt uddlöst framåt.

Enormt skönt att det blev en vinst till slut. Nästan lika skönt att det var Nutt som gjorde målet. Jag unnar honom en fin säsong. Jag vill att han sätter alla surmagade tvivlare på plats. Hans målfacit räknat per spelad minut i Superettan måste vara riktigt bra. Hoppas han är redo att starta snart.

Rennie är ingen lösning på topp, han gör mer nytta på den kant Bertilsson fick ta.

Nöten att knäcka är hur Bertilsson, Klingberg, Jernberg och Solberg ska få plats i elvan och samtidigt utnyttjas på bästa sätt. Jag har inte svaret.

Försvaret funkade hur som helst finfint. Skönt att se Holmberg från start.

Och August längst bak känns redan som en mycket bra värvning. Mycket tryggare än Brian ifjol.

Precis som VF:s Johan Eriksson tror jag att det vore ett smart drag av IF att lägga ett par träningsmatcher runtom i Värmland (eller att bara ställa upp i DM). Om sen Tingvalla kunde bli ett skick som gjorde att den gick att ha som reservarena skulle valet vara lätt. Kanske skulle det till och med vara värt att inte ha Stora Valla redo någon av de första omgångarna.

Det är livsviktigt för Degerfors IF att behålla och stärka den värmländska identiteten.

Jag måste lära mig att titta i fodralen

Tog en tur förbi Solareturen idag. Plockade med mig åtta skivor. En av dem kändes lite extra spännande. Bandnamnet Wood Brass & Steel och omslaget, omslaget!




Sen kikade jag på baksidan. Såg att en viss Douglas Wimbish spelar bas, att det är inspelat 1976 och att första låten heter Funkanova.

Det räcker för att sälja en skiva till mig. Särskilt för tio spänn.




Men säg den glädje som vara för evigt, eller ens en kort stund. När jag kommer hem och ska lägga skivan på tallriken ser jag en Motown-etikett. Det borde jag inte ha gjort.




Albert Finney på Motown 1977. Jag vet inte om jag drog en vinst- eller nitlott än. Jag vet bara att jag inte fick vad jag väntade mig och att jag måste lära mig att titta i fodralen.

*****

Resten av högen bestod av Frank Valdor "Goes Western", Disney's Djungelboken, Astrid Lindgren läser Pippi 1, Tom Waits "Franks Wild Years", Lalo Schifrin and His Orchestra "Bossa Nova - A New Sound in Jazz", Krupps "Wahre arbeit-wahrer lohn" och Atlantic-samlingen "That's Soul".

Har inte kollat att rätt skivor ligger i fodralen än.

Tre poäng är tre poäng är tre poäng

Såg årets första match i torsdags. På TV4 Sport. Gör inte fler utflykter till Montgomery Burns Arena än nödvändigt. Lovar att plikta minst ett årskort som ersättning för min frånvaro. Det här blir en säsong med stor fysisk matchfrånvaro från min sida, men det ska inte behöva drabba IF ekonomiskt.

Matchen var en ångestladdad prövning, som kan delas in i tre akter.

Akt 1 - Första kvarten
Båda lagen spelar hyggligt förvirrat. Möjligen har Jsödra lite kontroll på bollen då och då. Det är hur som helst ganska usel fotboll.

Akt 2 - Rödvitt leker bara på skoj
Sista halvtimmen av andra halvlek är Degerfors. Bara Degerfors. Fint passningsspel och Ferhad Ayaz vackra mål som självklar höjdpunkt.

Akt 3 - Ångesten
Andra halvlek är ett långt mörker. En liten ljusglimt i Emil Hedséns luftpastej som serverar en framstörtande Marcus De Bruin ett fint läge som leder till ett mycket orättvist men skönt 2-0. Sen blir allt svart. Ska jag leta ljuspunkter är det att Sundgren får spela lite igen. Klingberg kommer också in och  gör en Leif Olsson. Det kunde ha slutat med rött, men stannar vid gult. Fint illustrerat av Göran Johanssons foto.

Men som Jonas Lindskog konstaterade på Twitter:
"Tre poäng är alltid tre poäng är alltid tre poäng. Bra så."

Tre höjdpunkter

1. Ferhad Ayaz. Nuff said.

2. Emil Hedsén fick starta och spela 90 minuter. Bra där Werner.

3. Daniel Sundgren är tillbaka från skadan och går in i andra. Otroligt skönt.

The Knife och kritikerna

Ja jag blev sugen på att lyssna på The Knife efter texten i bloggen på kritiker.se som spreds igår (f.ö. den enda text jag läst om The Knifes nya).

Skribenten på Kritiker.se kunde ha analyserat sitt eget metadata bättre. Betygen sträcker sig trots allt från 1/5 till 10/10. Slutsatsen om flockmentalitet bland recensenterna haltar därför betänkligt.

Mitt eget förhållande till The Knife är sporadiskt. Har gillat en del av det de gjort. Lite som till Håkan Hellström. Inget hänger på lyssningslåset för.

Men den där bloggtexten verkade funka för delar av mitt flöde i alla fall.

Är skivan bra?
Vet inte. Har inte lyssnat än.
Återkommer.

Lyssna kan man göra med Spotify

Läs bloggtexten hos kritiker.se:

http://blogg.kritiker.se/the-knife-kunde-slappt-en-skiva-om-tacopajer-och-anda-fatt-hogsta-betyg/

Dagen efter premiären

Det är så klart svårt att hitta anledningar att vara nöjd med nåt efter en förlust borta mot BOIS. Spelar ingen roll att de är topptippade i år. Det är de alltid. Det brukar aldrig hålla.

Jag är aldrig nöjd med förlust. Vill alltid att Rödvitt ska vinna och alla andra spela oavgjort. *SK kan få förlora. Det är ok.

Men eftersom jag är en obotlig optimist hittar jag ändå tre anledningar att glädjas.

3. Ferhad Ayaz. Mycket kul att han får förtroende från start. Här har vi en ung spelare som har potential att leverera redan i år. Läge att förhandla om kontraktet redan i sommar.

2. August Strömberg. Alla som såg matchen verkade vara överens om att han gjorde en riktigt vass insats mellan stolparna. Det känns redan riktigt bra att ha honom där.

1. URB. De är tillbaka på läktaren efter förra årets segdragna bojkott. Skönt. De har saknats. Vackert att de åker till just Landskrona med en svensk flagga med ordet kuken prydligt placerat mitt på. En gillar ju det.

Min startelva

Jag har knappt rört den här bloggen under försäsongen. Inte bara för att jag hatar försäsongen. För det gör jag. Delvis handlar det så klart om de där 100 jazzskivorna jag försöker skriva om på jazzen.se.

Men det är klart att jag läst allt som skrivits om den rödvita försäsongen. Allt.

Så jag tänker ge mig på att sätta en startelva för bortamötet mot BOIS. Jag tänker så här.

Målvakt: August Strömberg
Backlinje: Christiffer Eriksson, Patrik Anttonen, Pontus Jakobsson, Marcus De Bruin
Defensivt mittfält: Tobias Solberg, Erik Jernberg
Offensivt mittfält: Amadaiya Rennie, Johan Bertilsson, Ferhad Ayaz
Anfall: Niklas Klingberg

Det finns ett par utrymmen för Werner och Lindskog att överraska mig.

Det är möjligt att Erik Nilsson spelar istället för Jernberg. Jernberg har trots allt inte hunnit spela så mycket sen sin skada. Men jag väljer alltid Jernberg. Alltid.

Det finns en liten chans att Emil Hedsén får ta hand om anfallet, men det känns troligare att han får en halvtimme i andra.

Om Hedsén startar tar Klingberg platsen bredvid kapten Solberg.

Frågor på det?

Gåshud D'Amour

Den mest klassiska uppsättningen av The Dogs D'Amour (Tyla, Bam, Jo Dog och Steve James) gjorde tydligen två återföreningsspelningar på Borderline i London förra veckan. En del klipp har ramlat ut på YouTube och jag blir alldeles varm inombords.

De har en spelning till bokad, i Wolverhampton 3 mars. Kommer de till Sverige måste jag se dem. Gaaaah, det är nästan så att jag vill boka en resa till Wolverhampton.

De har till och med en ny EP på gång och den första låten låter inte helt oäven. Ett rejält kliv upp från mycket av det Tyla släppt ifrån sig i eget namn de senaste åren. Klassisk sleazig brittisk pubrock i mitt hjärta.

G-funk Classics

Det var en fråga på Twitter som gjorde det. Att jag smällde ihop en spotifylista med mer eller mindre klassiska mästerverk ur genren vi kan kalla g-funk. Det mesta är från de gyllene åren under den första halvan av 90-talet, men någon är så ny som 2011. Hade gärna lagt med Sex, Money & Gunz magnifika "Radio Play" eller Boo Yaa Tribe "Bang On", men de fanns inte på Spotify.

Degerfors | Värmland

Den värmländska örnen vore så klart ett självklart alternativ för lite rödvit fulmerch. Så det fick förstås testas. Det blev ju lite superhjätevibb med järnpilen mitt på bröstet.

eller den cleanare

Rödvit ful-merch

Det var grupperingen Östblocket som var först ut i år. Först med inofficiell rödvit merch. Jag la en halvtimme under en lunch på några snabba skisser. (Hade gjort ett ganska bedrövligt försök att kombinera IF med karlstadsolen någon vecka tidigare och kände att jag var tvungen att rena själen efter det resultatet.)

Snabbt jobb. Sjukt ovant. Har bara ritat fyrkanter och skrivit text på dem i flera års tid nu. Alldeles för längesen jag försökte vara visuell på riktigt. Nyttig övning. Oklart resultat.

Hur som helst. Så här blev det.

Ge mig en festival med lite själ

Jag börjar misströsta och anta att jag har världens mest aparta musiksmak. Jag läser de stora svenska festivalernas bokningar och vill inte åka till nån. Kollar hastigt internationellt och hittar en som passar mig som handen i handsken. The 6th Annual Roots Picnic. Men jag kan av olika skäl inte åka till Philadelphia 1 juni. Det går bara inte.

Så om jag fick sätta ihop en svensk motsvarighet då? Så där lite på skoj. En endagsfestival med max 20 akter. Hur skulle det se ut? Gör den så realistisk jag mäktar med. Lite folkligt på toppen, så går medicinen ner. Det är så jag tänker. Min festival skulle se ut ungefär så här:

Robyn
Timbuktu & Damn!
Sharon Jones & The Dap-Kings (eller likvärdigt internationellt finsmakargodis*)
Neneh Cherry & The Thing
Mariam The Believer
Svenska Kaputt
Damn!
Grillat & Grändy
Chords
Goran Kajfes Subtropic Arkestra
Gnucci
Mariam Aïda
Mrock
Bloody Mess
Yarah Bravo
Ved
El Rojo Adios
Anagram

Är det för mycket begärt? Skulle det sälja för få biljetter? Malmö Folkets Park?

Uppdatering
*Jag kan så klart tänka mig fler utländska namn, men nöjer mig ett eller ett par. Andra exempel skulle kunna vara Mayer Hawthorne, Aloe Blacc, Leela James, Nicole Willis, Jamie Lidell, Alice Russell eller liknande. Ni fattar.

En försäsong är en försäsong är en försäsong

Det gäller att komma ihåg att matcher på försäsongen inte är riktigt på riktigt när IF förlorar med 6-1 mot Sirius ena veckan och vinner mot Syrianska med 1-2 nästa.

Men visst är det ganska härligt att det rullar igång.

Kul att Ferhad Ayaz fick göra ett av målen mot Syrianska. Kan han bli ett litet utropstecken i år? Hoppas får man väl?

Också fint att Jernberg, Sundgren och August Strömberg (trots sex (6!) insläppta i första) verkar ha öppnat året bra.

Känns som om vi har en del att jobba med när det gäller mittbacksparet. Intressant att det var Medvegy och Hjärpe som spelade mot Syrianska. Antar att det är långtifrån självklart vem som tar platsen bredvid Holmberg när säsongen börjar på riktigt.

Män

Ni har väl sett det? Klippet från Uppdrag Granskning om näthatet.

Jag blir ledsen, arg och uppgiven av det. Ändå inte förvånad.

Under åren med dagensskiva.com fanns tendenserna där. Så fort det var en hon som signerade en recension var kritiken hårdare och mer personlig än när det var en han.

Visst kunde jag och mina manliga kollegor få vår beskärda del av trollsleven, men tonen var aldrig densamma. Aldrig lika låg och förminskande.

Tack och lov drabbades vi, vad jag vet, aldrig av lika rå och brutal kritik som den i det där klippet.

Vi testade greppet att vara närvarande i diskussionerna. Det gjorde det bättre, men aldrig riktigt bra. Jag kan se det i efterhand. Vi var för generösa med utrymme till hatet. Vi borde ha raderat mer. Men vi ville så gärna tro på de goda krafterna och den öppna diskussionen.

Vi la ner vårt forum när vi själva inte var intresserade av det. Vi hade slutat läsa det för att stämningen blev för unken. Vi mäktade inte med att göra den bättre.

Då var forumet ändå en av de bästa platserna på internet för att diskutera musik på svenska under flera års tid. En fin plats där människor som aldrig mött varandra delade med sig av både det ena och det andra. Jag tror att en del faktiskt hittade riktiga vänner där.

Jag har kritiserat VF för att de stängde av kommentarerna, men kanske måste jag krypa till korset och säga att det var rätt.

Låt trollen sprida sitt hat i sina egna hålor

Samtidigt. Jag älskar ju kommenterandet. Det är ju de som gör att jag älskar internet. Jag är svårt kluven i det här.

Ostrukturerat svammel. Jag har inga svar. Jag har några erfarenheter och det där klippet satte fart på tankarna.

Kanske landar något. En annan dag.

Tillägg
Rekommenderad vidare läsning:
Fredrik Wass (bisonblog) Dags att visa digitalt civilkurage

De tio populäraste recensionerna på dagensskiva.com januari 2013

Den där sajten vi la ner 13 maj 2013, dagensskiva.com alltså, fortsätter att locka ganska många besökare. 7324 unika besökare under januari 2013 närmare bestämt.

Det här är de tio populäraste recensionerna under samma månad:

1. Soundtrack "Festival"
2. Georg Riedel, Sarah Riedel & Nicolai Dunger "Cornelis vs Riedel"
3. Ola & Gorillan "Ola & Gorillan"
4. Bruce Springsteen "Nebraska"
5. Kiss "Music from the Elder"
6. Sällskapet "Sällskapet"
7. Bröderna Lindgren "Vuxen barnmusik"
8. Steget "Förändrar allting"
9. Samling "Kvart i 2-dansen"
10. Jan Johansson "Jazz på svenska"

Annat populärt:

1. Etiketten indiepop
2. Intervju med First Aid Kit: "EP:n var ett experiment"
3. Artikel: "Varför vi dödade forumet"
4. Lördag: "Kiss tio allra bästa"
5. Lördag: "The Hellacopters 1994-2008"

11 låtar med EPMD

Härom dagen publicerade The Smoking Session en lista med tio låtar av och med EPMD som alla borde känna till. Jag lyssnade aldrig särskilt noga på EPMD när det begav sig. Deras skivor kom aldrig till Degerfors/Karlskoga i någon större omfattning och det skrevs inte särskilt mycket om dem i de tidningar jag läste. (Det här var alltså långt före internetz, kidz.)

Så jag tar chansen att reparera skadan och göra läxan. Samlade låtarna i en spotifylista. Alla utom en (Rampage) + två hits jag minns (de ligger sist i listan).

Varsågod att lyssna.

Min #blogg100 är #jazz100

På jazzen.se deltar jag i bloggutmaningen #blogg100. Jag valde att tematisera det och ska försöka skriva om 100 jazzskivor på 100 dagar. Börjar med ett par texter som handlar om skivor som ledde mig fram till att aktivt lyssna på jazz. Gissar att den delen stannar på under tio inlägg.

Längre fram blir det spretigare, men jag kommer bara att skriva om skivor jag har i min egen fysiska skivsamling.

Superettan 2013

Årets upplaga av Superettan känns mycket tuffare än förra årets. Den kan faktiskt sluta precis hur som helst.

Hammarby har kanske lärt sig och skärpt sig. *SK går inte att lita på (hur mycket jag än hoppas att de gör en Trelleborg). GAIS blir tuffa. Örgryte är den tuffaste nykomlingen underifrån sen vi gick upp. BOIS? Jsödra? Assyriska? Listan fortsätter.

Säsongstarten kommer att bli enormt viktig. Hoppas hoppas vi slipper uppleva en evig kamp för överlevnad likt fjolårets.

Äh. Nu mår jag redan illa. Och då har inte ens försäsongsmatcherna dragit igång än.

Läst: The Clash & Kee Marcello

För ordningens skull borde jag väl redovisa de två sista böckerna jag läste förra året också?
Återigen. Inget stort bokår. Har mest läst internetz igen.

Anywho.

Två rockbiografier hann jag med i november/december 2012. Båda hade sina poänger, båda hade sina svagheter. Båda kommer, om uttrycket tillåts, från hästens mun.

I fallet The Clash betyder det att historien blir onödigt tillrättalagd. Den handlar om de perioder bandet själva tycker är värda att minnas och inte om något de själva vill glömma. Jag har aldrig nördat in mig på The Clash, så visst fick jag med mig en hel del "nytt". Samtidigt var det svårt att skaka av sig känslan av att det finns mer att berätta.

Kee Marcellos historia i "Rockstjärnan som Gud glömde" lider snarare av en rejäl dos påfrestande självgodhet. Kee framställs som Guds gåva till mänskligheten. Samtidigt hymlar han inte med hur mycket han knarkade under åren i Europe. Kanske finns någon förklaring till det mentala tillståndet där?

Gillade ändå att läsa om Kee. Trots att det emellanåt blev rätt surrealistiskt.

Ska väl passa på att erkänna att jag svor när Norum hoppade av Europe och att jag har en rejäl samling Easy Action i hyllorna. Intressekonflikt.