Läst: 9½ månad

Annika Lantz "9½ månad"
ISBN-13: 978-91-85505-06-7
Normal förlag

Det här var min julklappsbok till AK. Hon gav mig Dick Sundevalls "Du är pappa" (som jag fortfarande inte läst ut eftersom den mest handlar om uppfostran och sånt som händer om några år). När AK var klar med "9½ månad" tog jag över den som pendlingsläsning.

Boken är skriven i dagboksform och tar sin början ungefär tre månader innan förlossningen och slutar dagen innan Annika Lantz återvänder till jobbet på SR. Allt som allt 9½ månad.

Det är närgånget, uppriktigt och ärligt berättat. Det bjuds ångest, nojor, frustration och varma stunder - allt i en osalig blandning. Det är en bok som på något vis lyckas förklara beteenden jag sett i min närhet och kanske häpnat över (som det extrema sötsuget och olika typer av mentala skräckresor).

AK tyckte att det var bra för mig att läsa den här boken så att jag fick förståelse för hennes beteenden (eller kanske framför allt hennes ökade behov av glass). Under större delen av läsningen tyckte jag att det kändes ganska dumt att jag satt den i händerna på någon som redan innan oroade sig för hur allt ska gå. Särskilt som bokens T lider av kolik i ungefär fem månader av historien. I slutändan kändes det ändå bra. På ett värmländskt "dä årner sä allti"-vis. Förhoppningsvis fick den mig att tänka efter lite före också. Jag tror det.

Jag har lite problem med att en hel del felskrivningar (på stavfelsnivå) har fått slinka med in i den färdiga boken. Jag antar att det ska förstärka känslan av dagbok, men jag tycker mest att det ger intryck av slappt redaktörsskap. Felstavningar är inget bra stilistiskt grepp.

Som en passus och ett litet sidospår måste jag lyfta ut disksussionen om "lite vs litet". Jag har trots allt väntat på en anledning att ta upp den. Annika Lantz hör till gruppen skribenter som håller fast vid att använda litet. Jag tror att det är ett utslag av TT-språket eller journalistutbildningen. Mig ger det utslag. Det är gammalmodigt bruk som dessutom kan leda till direkta feltolkningar och missförstånd (som i fallet när Metro för ett tag sen citerade Lars-Roland inför landskampen mot Nordirland med orden: "det är ett litet lurigt land Nordirland"). Men som sagt det var ett sidospår.

Ofta är däremot formuleringarna riktigt knivskarpa och underhållande. Som när Annika Lantz gått över tiden och mest går och väntar på att få föda. Som i det här citatet från 17/4:

Det gör ont en stund om natten men inget på dan. Jag är osäker på om det är riktigt värdigt att min grossess skulle sluta som en schlager. Även om jag önskar att ungen skulle ha lika lätt att komma ut som Christer Björkman.

Boken lyckas dessutom vara riktigt underhållande mitt i eländet med långa perioder som handlar om sömnlöshet och frustration på gränsen till sammanbrott. Även om jag inte direkt sitter och fnissar för mig själv just då. Den öppnade åtminstone mina ögon en aning. Jag som så här i vecka 27 fortfarande tycker att allt fortfarande känns ganska overkligt.

Andra bloggar om: Böcker, Annika Lantz