Läst: Sanningen bakom Tambourinehärvan & I afton Landgrens

Förra året blev ett lika uselt bokår som vanligt. Hade en låg ambitionsnivå och siktade på tolv lästa böcker. Lyckades inte klara av fler än sex (och då var två av dem tecknade). Lägger ribban lika högt i år. Mål: tolv lästa. Har klarat av två hittills: Sanningen bakom Tambourinehärvan och I afton Landgrens.

Eskil Fagerströms Sanningen bakom Tambourinehärvan är ett långt och djupt nördigt reportage om turerna under den rättsprocess som kallats Tambourinehärvan eller Tambourineskandalen. Historien om hur svenska musiker stämt skiten ur varandra som ett resultat av... tja, bitvis moraliskt tveksamt hanterande av deras respektive pengar.

Jag valde att läsa den digitalt. Lånade den som elib hos mitt lokala bibliotekvarmland.se. Det var en läsupplevelse som var så där. Appen Bluefire Reader tror jag är boven i dramat. Den är långtifrån skön.

Historien i sig är stökig och rörig. Fagerström gör sitt bästa för att reda ut den. Utifrån boken kan jag inte dra någon annan slutsats än att The Hives är lika usla som företagare som de är fantastiska som rockmusiker. Att Tambourine inte gjort något fel i juridisk mening, men agerat svagt i sin relation till banden och agerat moraliskt tveksamt mer än en gång. Tyvärr för The Hives del tar inte juridiken särskilt stor hänsyn till etik och moral.

Kort sagt, Tambourine tog sig vatten över huvudet. The Hives hade episkt usel koll på sina bolag.

Lisbeth Axelssons och Rolf Janssons I afton Landgrens är en bok som handlar lika mycket om bruksorten Degerfors som om familjen Landgren. Jag skrev lite mer om den på annan plats.

Tio album som format mig som person och musiklyssnare

Verkar ju onödigt att låsa in den här listan på Facebook. Så här kommer den, exakt som den såg ut 13 oktober 2014.

ABBA "Greatest Hits vol. 2"

Det här är lågstadiet och mitt första minne av musik. En originalkassett jag spelade sönder och samman medan alla andra lyssnade på Gyllene Tider och Noice. "Summer Night City" är ABBAs bästa låt.

Secret Service "Greatest Hits"

Jag såg Secret Service i någon musikgala på TV. Letade upp den här skivan på Wijks i Karlskoga. Min första egna. Låten som fångade mig var "Dancing in Madness". Omslaget var sjukt coolt och påminde om Tron. Några veckor senare hörde jag "Heaven's On Fire" och allt förändrades. Det är i alla fall så jag minns det. Det går att dra ganska många linjer från den här skivan, både bakåt och framåt, genom den svenska musikhistorien.

Kiss "Double Platinum" 

Jag upptäckte, som sagt, Kiss med "Heaven’s On Fire". Det första nyutkomna albumet jag köpte blev trots det "Asylum". Jag och mina bästa kompisar samlade nämligen på oss Kiss diskografi tillsammans, köpte en skiva var och undvek dubletter. Jag valde bland annat den här samlingen. Den är bäst. Kiss var starten på några år av intensivt hårdrockslyssnande. Jag lämnade popen med ABBA och Secret Service i minnesbanken och ägnade mig helhjärtat åt allt storslaget och fluffigt som hörde 80-talet till.

Beastie Boys "Licensed to Ill"

Det finns nog ingen enskild skiva jag lyssnat på fler gånger än den här. Beastie Boys sparkade upp dörren till hiphopen och i förlängningen funken och soulen. Det var så klart hårdrockskopplingen som gjorde det och parallellt med den här lyssnade jag mycket på Run DMC och Public Enemy. Men det var med den här det började.

Lyn Collins "Female Preacher"

Jag gissar att det var Mats Nileskär som såg till att jag fick höra "Think (About It)", förmodligen via något av hans radioprogram. Den här bootleggen hittade jag under någon av mina tidiga resor till London. Inte för att jag visste att det var en bootleg. Det var ju innan internet. Det här är grunden för min relation till funken och James Brown.

The Dogs D’Amour "In The Dynamite Jet Saloon"

På ett hotellrum i London snurrade en samling musikvideor från någon sunkig brittisk musikvideokanal. Det var ett gäng med Tin Machine, nåt med Dio, "The Headless Cross" med Black Sabbath och så någon eller några med The Dogs D’Amour. Jag åkte hem från London med den här LP:n, en sjua och en tia. Resten av världen lyssnade på Guns ’n Roses. För mig var The Dogs D’Amour måttstocken för all smutsig hårdrock och rock’n’roll.

Stina Nordenstam "Memories of a Color"

En skiva som knappt hörs. Jag hade aldrig lyssnat på något liknande när vi fiskade upp den här kassetten ur en rea-låda på Åhléns i Örebro. Spelade den oftast parallellt med Jesus & Mary Chains "Automatic" som kom från samma låda. Året var 1993. Platsen en liten spelbutik på Kungsgatan 7.

Aaliyah "Age Ain’t Nothing But A Number"

Jag brukar säga att "Try Again" är världens bästa låt. Frågan är ändå om inte "Back & Forth" är Aaliyahs bästa? Det här R. Kelly-producerade mästerverket köpte jag i London (hur ofta var jag i London under 80- och 90-talet egentligen?). Det får symbolisera ingången till r'n'b och hiphopen i dess närhet, trots att den nog redan hade en ganska självklar plats i mitt hjärta.

Fireside "Do Not Tailgate"

Den här skivan får bära ansvaret för att ha öppnat norrlandsfönstret. Den får symbolisera svensk indie, punk och hardcore. En skiva jag verkligen spelade sönder och samman. Den får symbolisera allt från Brainpool och Popsicle till Refused och Teddybears (de två första albumen). Dessutom ledde den mig till Fugazi och Quicksand (duh!).

Nils Landgren Funk Unit "Paint It Blue"

På andra sidan jordklotet upptäckte jag jazzen via en trombonist från hemma. Märkligt ändå. Jag bodde i Honolulu pch såg en skiva med Nils Landgren på Tower Records. Om det var hemlängtan i kombination med lokalpatriotisk stolthet som gjorde att jag plockade upp den vet jag inte. Hade länge gått som katten runt het jazzgröt. "Paint It Blue" var en perfekt brygga mellan funk och jazz för mig.

Frågor på det?

Läst: Paul Stanley "Under stjärnan • Självbiografin"

Följer upp med ännu en bok om Kiss. Den här gången av, med och om Paul Stanley (han har tagit hjälp av Tim Mohr för att skriva den). Det är kanske ingen överraskning att det är den bästa.

Boken är överraskande ärlig och närgången. Paul har alltid varit privat, kanske är det därför han har saker att avslöja? Han berättar ärligt om sina egna brister, demoner och misslyckanden. Han är ärlig med vad han tyckt och tycker om alla medlemmar som passerat Kiss. Kanske mest oväntat att han lägger korten på bordet om skillnaderna mellan honom och Gene och hur de på många vis är varandras motsatser. 

Jag lär mig saker om Paul (jag visste inte att han var döv på ena örat) och bandet jag inte kände till tidigare. Det hör verkligen inte till vanligheterna i det här ämnet. 

Det här är nog den enda av de tre jag läst (har inte hunnit med Peter Criss än) jag skulle kunna rekommendera någon utanför Kiss-vännerna att läsa. 

Tyvärr är den svenska översättningen bitvis ganska slarvig. Carl Linnaeus kan så klart ämnet, men som översättare har han en bit kvar. Snart sagt varje kapitel innehåller ord som inte finns i svenska språket eller meningsbyggnader som är helt uppåt väggarna. En extra genomläsning av en språkgranskare hade gjort gott. 

#100tshirts - en enkel utmaning?

Uppdraget är enkelt: använd 100 olika t-shirts under lika många dagar och hashtagga med #100tshirts. 

Har jag 100 t-shirts? Vet inte. Men en kollega hävdade att jag hade en för årets alla dagar. Det kan omöjligt stämma. 

Själv tänkte jag passa på att sortera bort sådana som är för små, slitna eller av andra skäl onödiga att spara på. 

Först ut blev en gammal röd klassiker med ständigt aktuella The Hives. Den är från tiden runt Veni, Vidi, Vicious. Som jag minns det bar alla i Örebro den här.

 

Läst: Carl Linnaeus "Kiss - Den osminkade sanningen"

Ännu en i raden av böcker om Kiss? Carl Linnaeus bok är hur som helst en av få svenska böcker i ämnet, en anledning så god som någon att läsa den. Jag gillar också ansatsen att berätta historien om de fyra sminkade ikonerna och deras vänner och ovänner utan att försköna. Att försöka berätta sagan så sanningsenligt som möjligt. I den mån det nu går.

Boken lyckas ganska bra med det. Har du redan läst någon eller några av de ursprungliga medlemmarnas biografier och en eller ett ar böcker om bandet möter du kanske inga större överraskningar. Att de är oense om några mindre detaljer är ingen nyhet. Linnaeus försöker ge svar på vad som egentligen hände genom intervjuer med folk i bandets omgivning (turnésällskap, managers, gamla flickvänner, fruar och producenter). Det ger så klart en mer nyanserad bild än säg Ace Frehleys dimmiga minnen.

Intressantast är de godbitar Linnaeus fått från turnésällskapet under de tidiga åren. De ska ha jobbat på en egen bok som aldrig blev av och från de källorna får han en hel del godis. En del jag inte nödvändigtvis läst om tidigare. Roliga detaljer.

Jag gillar att han ägnar de tidiga sminkade åren ungefär lika mycket utrymme som de osminkade. Lite mindre åt de påsminkade. Tyvärr berättas perioden efter avsminkingen ändå inte riktigt med samma glöd som de inledande åren. Kanske för att han inte kommit åt lika intressant material där. Kanske för att Kiss själva inte var lika engagerade och engagerande då?

Säga vad man vill om de osminkade åren, det var då jag upptäckte bandet och ett par av skivorna har jag lyssnat extremt mycket på.

Parallellt med läsningen lyssnade jag igenom Kiss Box Set på Spotify. Det var gött att få sätta in demolåtarna i sitt historiska sammanhang. Undvek faktiskt att lyssna snabbare än jag läste. Återvände dessutom till MTV Unplugged för första gången på länge och gav till och med Paul Stanleys soloalbum Live To Win en andra chans (det är fortfarande lika uselt, trots att Andreas Carlsson bedyrar att det finns låtar som "låter väldigt mycket som hans soloplatta från 1978"). Återstår att se om jag lyssnar på Asshole för första gången.

Nicke Andersson har förresten skrivit ett förord exklusivt för pocketutgåvan. Bara en sån sak.