Läst: Kiss My Wax – The Kiss LP Bible

First things first; I love these books.

The extensive research behind these three volumes is mind blowing. 1,800 different variations of officially released Kiss LP's (and the odd counterfeit) are detailed on a level you'd never imagined possible. We get cover variations, label variations, the rare track list variation, inner sleeve variations, pressing plant variations and every single variation you'd ever think of. It's all great information that's been at least double checked. Shannon (or someone he really trusts) have submitted every single one of the pictures in this book. There shouldn't be a single fantasy release within these pages (well except for the counterfeits). Truly impressive work.

We get essays on each and every one of the official releases written by Julian Gill (well known for his work detailing the recordings of Kiss albums in the book series Kiss Album Focus). I really enjoyed reading them and picked up on things I wasn't aware of despite being quite well versed in the Kisstory of album releases. Hats off.

Unfortunately Tom Shannon has made it quite clear that he has no intention of releasing a digital version of this work. That's a damned shame if you ask me. How I wish I'd be able to zoom in on the details of the labels presented in this book. To me the beauty lies in the details and I'm afraid they're kind of lost when the labels are presented six a page. It makes them too small to fully enjoy. (Great idea presenting the labels on black pages by the way. I really dig that.)

How I'd love to get the third volume, the list of every single official release, as a Google Spreadsheet instead of on paper. Being able to sort the releases the way I want them, and rearrange them whenever I want to. Guess I'll have to put that work in myself.

Please, please, please reconsider releasing these fantastic books digitally. This information deserves to go digital.

I also wish as much effort had been put into presenting the information in the book as went into researching it. A few of the essays are cut short because of layout mistakes and there's quite a few more minor layout mishaps that should have been fixed before sending these books to the printers. I know Shannon was firmly set on getting the books out on time, but personally I would have preferred if they'd went through another round of proofing. That would have taken the books all the way to the top shelf of Kiss books.

My OCD alarm goes off when the first volume ends with the Gene Simmons solo album and the rest of the solo discs follow in volume two. That wouldn't have happened if I'd laid these books out myself.

Anywho, did I mention I love these books?

Läst: Kiss Klassified

Behövde jag verkligen läsa ännu en bok om Kiss? Ja det gjorde jag. Det här är historien om Johan Kihlberg och Mats Vassfjord. Två Kiss-fans i kategorin större. Johan var ordförande i Kiss Army Sweden under en hel massa år. Mats var hans kumpan beväpnad med kamera. Det här är historien om hur de följt i Kiss spår från 1980 fram till idag (sista inslagen handlar om turnén Kissworld som passerade Europa i våras).

Carl Linnaeus berättar de bådas historia, främst Johans, och han gör det med den äran. Även om den handlar om två svenska überfans förstår jag varför de valt att skriva den på engelska. Marknaden för en sådan här bok är trots allt oändligt mycket större på engelska än svenska.

Håller engelskan då undrar du? Jodå det gör den. Visst finns det en del meningar som är lite mer än lovligt svengelska här och där, visst finns det ett och annat korrekturfel. Men de senare är inte fler än de som brukar dyka upp i en text skriven av någon med engelska som modersmål, så när man slutat läsa med extra kritiska ögon bara för att författaren är svensk finns det faktiskt inte längre något att hänga upp sig på. 

Vassfjords bilder spelar en minst lika viktig roll som Johans historia. De är framför allt från livesammanhang, men vi får också en hel del bilder från möten och bakom scenen (många av dem har Kihlberg tagit). Bilderna får ta rejält med plats. Det är gött. Riktigt gött.

En liten extra shout out till Anders Fästader som formgett boken. Har har gjort ett riktigt hästjobb och utan hans touch hade boken inte varit hälften så fet. Bonuspoäng för att Kiss-loggan på omslaget ligger så sjukt nära den jugoslaviska varianten som finns på omslag till åtminstone Dynasty och Unmasked.

Nu ska jag bara komma över den där fotoboken av Lynn Goldsmith som handlar om åren precis innan den här börjar...

Läst: Hej hej vardag

Jag vet inte varför jag gick in i läsningen av den här boken med tanken att den skulle vara rolig? Någon sorts förutfattad mening.

För att vara tydlig, den ÄR rolig. Ibland. Men jag är kanske lite för mitt uppe i den vardag Louise Winblad så träffsäkert tecknar för att se den med ett igenkännande leende. För mycket av det hon berättar med sina ord och bilder är ganska slitsamt också. Det är ju det.

Att hon sen berättar extremt träffsäkert, ärligt, gnälligt och avväpnande gör Hej hej vardag väldigt läsvärd. Det måste väl inte vara så jävla roligt hela tiden?

Läst: Vad som än står

Man gillar ju Peter Bergting. Det är sen gammalt. Här har han tecknat en serie, eller grafisk roman, av Cyril Hellman. En berättelse som egentligen var tänkt som ett filmmanus.

Historien kretsar kring två firmakillar (ni vet fotbollsfans som kryddar livet med ett rejält box då och då). En AIK:are och en Djurgårdare. Den handlar om deras vardag och hur relationer går i kras. Hur livet som profilerad fotbollsfighter inte är alldeles enkelt att kombinera med fru, barn och jobb. Den handlar om brödraskap, adrenalin, knark och våld. Den handlar om en värld jag har ganska svårt att begripa.

Jag blir inte riktigt klok på Bergtings grepp att växla stil så svängigt mellan scenerna. Ibland starkt färglagt, ibland strikt svartvitt. Ibland realism, ibland karikatyr. Jag hittar ingen linje i stilvalen och det stör mig till slut. Jag börjar fundera aktivt över varför det ibland är svartvitt, ibland färg. Hittar inga svar i historien. Synd.

Mina invändningar till trots är Vad som än står en oftast effektivt berättad och engagerande historia. Det finns tyvärr en inte helt oviktig detalj som drar ner helhetsintrycket rejält. Slutet. Det är ett jävla haveri. Tyvärr.

Läst: Bilbo

Så jag läste om Bilbo som god natt-saga för barnen. Den funkade utmärkt som det. Brukade läsa nån annan kortare grej innan (tänk pixibok). När minstingen var som tröttast bad han att få höra Bilbo först, säker på att slockna fort.

Bilbo är fortfarande en söt historia, men översättningen känns väldigt gammal (har ingen aning om hur jag skulle uppleva den engelska originaltexten). Själv blev jag med andra ord mest sugen på att läsa om den "nyöversatta" versionen. Oklart om jag klarar av att Bilbo heter Secker i efternamn.

Nioåringen tyckte att den var toppen. Jag lovade att hon skulle få min serieversion att läsa själv eftersom hon inte riktigt blivit bokslukare än, men älskar att läsa serier. Måste bara hitta den...

Läst: Det bästa barnet

Sofia Olssons andra seriebok är den första av henne jag läser. Det bästa barnet är en historia om barnlängtan, IVF och en relation i kris. Den är träffsäkert berättad i både text och bild med en tydlig humoristisk underton. Jag ler igenkännande flera gånger. Har varit med om de flesta situationerna i olika delar av mitt liv.

Olssons teckningar påminner mig lite om Cecilia Torudds. Hon har en fin förmåga att veta exakt när hon ska låta något få extra fokus genom att ägna en hel sida åt ett litet skeende eller en stark reaktion.

Vad kan jag mer säga? Det är en riktigt läsvärd bok med mycket att känna igen sig i för den som lever heteroliv och vill ha eller har barn. Bra läsning het enkelt.

Läst: Inget att förlora: historien om Kiss 1972-1975

Ännu en bok om Kiss. Ja, varför inte? Köpte den på bokrean för nåt år sen. Hade läst non av självbiografierna och Carl Linnaeus Den osminkade sanningen ganska nyss då, så den blev liggande i nåt hög. Nu har jag läst den i omgångar sen i julas ungefär. Lätt att lägga ner och ta upp. 

Inget att förlora handlar om åren innan och året då Kiss slog igenom med Alive! – från 1972 till 1975. Det är en fet bok som tar upp massor av detaljer. Mycket du redan vet om du läst någon av de många andra böckerna om Kiss, men självklart också en hel del sånt som strukits ur historien i alla andra böcker. Det är de detaljerna som gör den här boken.

Om jag ska nämna två favoritepisoder ur boken så är den första historien om hur Kiss, innan de fått skivkontrakt, bokas till ett välgörenhetsgig för ett bibliotek i New Yorks utkanter. Den andra handlar om Kiss enda besök i Honolulu, om hur tre av fyra några dagar efter konserten hänger på en lokal klubb och faktiskt går upp och kör flera låtar tillsammans med det lokala coverbandet. Det är den typen av detaljer som gör den här boken.

Ken Sharp har intervjuat extremt många personer som arbetat med Kiss, spelat med Kiss eller bara funnits i närheten av dem på olika vis. Han låter alla ge sin syn på vad som hände och lämnar till läsarna att avgöra vems version som är mest sannolik. Det är långtifrån alltid de inblandade är överens. 

När jag hade läst ungefär halva boken bestämde jag mig för att köpa den engelskspråkiga versionen digitalt. Det fanns helt enkelt för många tillfällen när jag hade en stund över att läsa några sidor där den ganska otympliga boken inte fanns i närheten eller inte var praktisk att läsa. Det funkade riktigt fint att switch fram och tillbaka mellan analogt och digitalt. Glad att jag ändå har den analoga eftersom bilderna i den digitala är bedrövligt komprimerade.

Läst: Patrik Rochling & Li Österberg "Gasraketen"

2017. Ett hysteriskt dåligt läsår. Plockade med mig en packe serieböcker när det gallrades på jobbet och satte tänderna i en för att komma igång. Läste ut den en dag i maj.

Plockade den kanske lika mycket för att den getts ut av min ungdoms dominant, Epix, som av någon annan anledning. Truth be told, plockade jag alla serieböcker jag såg.

Boken utspelar sig bara något år efter att jag själv gick i andra klass, någon gång på 80-talet. Visst finns tidsmarkörerna där. Visst känns det bekant. Som korta grå vykort från förr som tillsammans bildar någon sorts historia.

Jag skulle kanske önska lite mer driv. Samtidigt gillar jag att den här historien är så försiktigt berättad. Nästan på avstånd.

Gillar hur Österberg hanterar just det grå i sina teckningar. Massor av fina streck i olika riktningar eller prickiga mönster. Aldrig skuggat. Bara svart och vit, men ändå grått.