20170709

Läst: Inget att förlora: historien om Kiss 1972-1975

Ännu en bok om Kiss. Ja, varför inte? Köpte den på bokrean för nåt år sen. Hade läst non av självbiografierna och Carl Linnaeus Den osminkade sanningen ganska nyss då, så den blev liggande i nåt hög. Nu har jag läst den i omgångar sen i julas ungefär. Lätt att lägga ner och ta upp. 

Inget att förlora handlar om åren innan och året då Kiss slog igenom med Alive! – från 1972 till 1975. Det är en fet bok som tar upp massor av detaljer. Mycket du redan vet om du läst någon av de många andra böckerna om Kiss, men självklart också en hel del sånt som strukits ur historien i alla andra böcker. Det är de detaljerna som gör den här boken.

Om jag ska nämna två favoritepisoder ur boken så är den första historien om hur Kiss, innan de fått skivkontrakt, bokas till ett välgörenhetsgig för ett bibliotek i New Yorks utkanter. Den andra handlar om Kiss enda besök i Honolulu, om hur tre av fyra några dagar efter konserten hänger på en lokal klubb och faktiskt går upp och kör flera låtar tillsammans med det lokala coverbandet. Det är den typen av detaljer som gör den här boken.

Ken Sharp har intervjuat extremt många personer som arbetat med Kiss, spelat med Kiss eller bara funnits i närheten av dem på olika vis. Han låter alla ge sin syn på vad som hände och lämnar till läsarna att avgöra vems version som är mest sannolik. Det är långtifrån alltid de inblandade är överens. 


När jag hade läst ungefär halva boken bestämde jag mig för att köpa den engelskspråkiga versionen digitalt. Det fanns helt enkelt för många tillfällen när jag hade en stund över att läsa några sidor där den ganska otympliga boken inte fanns i närheten eller inte var praktisk att läsa. Det funkade riktigt fint att switch fram och tillbaka mellan analogt och digitalt. Glad att jag ändå har den analoga eftersom bilderna i den digitala är bedrövligt komprimerade.
Skicka en kommentar