Fynd i två led

Var på bakluckeloppis på Norra fältet igår, ett mecka för barn på jakt efter leksaker i plast. En och annan skivback fanns bland borden och jag plockade med mig två album för en tia styck. En fin, om än vattenskadad, samling med Lee Dorsey och The Isley Brothers fantastiska "This Old Heart of Mine". Trodde jag i alla fall.

För när jag spelade igenom skivorna nu på förmiddagen visade sig Isleys-fodralet innehålla göteborgska Doris album "Svenssons Doris" från 1969. Oklart om det var en vinst eller förlust, jag lutar ändå snabbt mot det förra. Vinst alltså.

A-sidan innehåller sex fina bitar i gränslandet mellan schlager och soul. Doris sjunger hela tiden med ett hotande rivjärn på gränsen till att slita sönder strupen. Fantastiskt. Låtarna är lånta och översatta standards som Lennon/McCartneys "Your Mother Should Know" ("Din mamma hon minns") och Alan Morehouse"Boom bang-a-bang".

B-sidan innehåller lika många spår, den här gången på engelska. Anslaget i tolkningarna är lite råare än på A-sidan. Som om Doris kände sig friare att ta i på ett främmande språk. Även här är de flesta bitarna inlånade. Två av spåren ståtar med svenska kompositörer, psykedeliskt popiga "You Made a Fool of Me" med tokiga falsettkörer och mjukt svängiga "Wouldn't That Be Groovy" med en fin stapplande basgång och yster refräng som Mike Myers borde ha plockat upp i en Austin Powers-film.

Må vara att vinylen stundtals är i skrapigaste laget. Det kan jag ta för en tia. I slutänden känns det ändå som att jag drog en vinstlott när Doris gömde sig i Isley Brothers.

#apgift12 på Instagram

Några av de bilder som togs under vårt bröllop. Ska försöka sammanfatta mina intryck i ord senare. Ska bara landa lite först.

Tänka sig...

...att jag fick gifta mig med den här fantastiska människan!

Jag hoppas att genusfotografen orkar

Historien om de låga bilderna av mästerkocken tog en ny tokig vändning. Jag tappar hakan.

Det finns gott om människor som borde sitta hemma och skämmas just nu. Grabbarna på Spectacular Studios (Eric Legge i synnerhet) och "bildombudsmannen" Staffan Teste till exempel. Små och småaktiga pojkar.

Känns ändå lite fint att jag var med på den där första föreläsningen. Tänk att få vara en liten fotnot i den här historien ändå.

Min mest spridda spotifylista

Den av mina spotifylistor som har överlägset flest prenumeranter heter "Mojo Motown top 100". Det är, som namnet antyder, de flesta (94 av 100 tror jag) av de låtar Mojo listade som Motowns allra finaste stunder. I skrivande stund har 3035 personer valt att prenumerera på den. Jag har inte gjort särskilt mycket för att sprida den själv utan det handlar förmodligen helt och hållet om att människor ser att vänner lyssnar på den via Spotifys Facebook-koppling.

Hur som helst. Glad lyssning!

Spotifylista: Mojo Motown top 100

Min lördag på #pip2012

Lördagen blev väl inte riktigt som jag hade tänkt mig i början av veckan. Trodde ett tag att min blivande fru övertygat sig själv om att följa med på festivalen åtminstone en dag. Den tanken dödades effektivt när två goda vänner plockade upp mig för att påminna mig om att jag snart ska gifta mig.

En del skulle kanske kalla det svensexa. Och visst utsattes jag för det ultimata hånet genom att att få gå runt i en *SK-tröja prydd med namnet B*rg*r resten av dagen. Bilder får ni leta efter själva. Det bjuder jag inte på.

Så istället för att gå runt med en kamera och fotografera lite med min sambo på armlängds avstånd blev det något helt annat.

Ungefär så här minns jag det.

Vi började på Drott där de tillresta två åt macka och drack öl. Jag drack vin. Under den korta stunden på uteserveringen passerade inte mindre än två bekanta. "Bra" utdelning, jag är trots allt inflyttad.

Sen gick vi till festivalområdet och såg en fin konsert med Freddie Wadling. Vilket band karln åker runt med! Sebbe Öberg från Fläskkvartetten, Per "Ruskträsk" Johansson och så var det den tredje som jag tyvärr missade namnet på och inte kände igen själv. En stor del av materialet var så klart hämtat från Wadlings senaste James Bond-skiva. Men också ett par näst intill förbjudna covers som en magisk version av Creep och utmärkta versioner av Strawberry Fields och Let's Dance (för visst var det den Bowie-covern, eller sviker mitt minne mig?).

Efter det taxi till Via Appia och mat längst upp. Oxcarpaccio och lammytterfilé blec mitt val. Mycket bra lamm. Som bekant är lamm bästa sättet att testa en restaurang. Jag väljer alltid lamm första gången för att avgöra om jag ska komma tillbaka igen eller inte. Till Via Appia kommer jag gärna tillbaka.

Taxi tillbaka till området och en som vanligt fantastisk spelning med Timbuktu & Damn!. Jag tar dem för så självklara numer att jag ibland kan tänka att jag inte behöver se dem igen, men det är alltid fel tanke. Så jädra bra.

Efter det satte vi oss i loungeområdet med plastmatta i sällskap med kollega och bekanta. Där blev vi kvar resten av kvällen. Trevligt.

Hörde senare Winnerbäck-konserten i bakgrunden och noterade strax under fem sammanlagda minuter av urtypiska Nicke Andersson-gitarrer. Det var ganska fint. Winnerbäck lät med andra ord aningen mer rock'n'roll än vanligt och lite mindre platt. Och det är en bra sak. Om än inte så att jag tänker springa benen av mig för att höra det igen.

En stund senare började den snälla och leende personalen gå runt och berätta att området faktiskt stängde nu. Så i stort sett sist lämnade vi området och tog taxi hem.

Tack och god natt.

Tack Kal.

Tack Björn.

Fredagens regn och lördagens sol? #pip2012

Det går inte att komma ifrån att fredagen präglades av regnet. Det fanns som tur var inte särskilt mycket jag ville se i programmet. Gjorde sista arbetsdagen innan semestern och hade en hel del att sy ihop, så när det var klart åkte jag hem, träffade familjen, åt mat och slappade en stund. Perfekt med festival på hemmaplan.

Valde att lämna kameran hemma när jag åkte in till festivalområdet. Kände inget behov av att dokumentera regnet mer än nödvändigt.

Hängde mest i vårt tält i den lilla utställarbyn. Tills vi drog igen klockan nio.
Såg Kapten Röd spela bort regnet och få massiv kärlek från publiken. Hela Kapten Röd-grejen fascinerar mig. Följde den svenskspråkiga reggaescenen ganska noga under ett par år och känner igen flera av personerna på scenen (åtminstone till namn). Jag har svårt att höra vad det är som gjorde att just Kapten Röd lyfte.

Hur som helst. Det svängde hyfsat och han har någon handfull låtar som lyfter någon nivå över massan.

Efter det kom konserten jag var på plats för, Familjen. Tyvärr kändes det inte som om Johan var riktigt pepp den här kvällen och att regnet tilltog rejält höljde inte direkt publikens energinivå. Familjen är i stort behov av att anpassa sin scenshow till större scener. Två man och en liten maskinpark blir för fattigt på den här nivån. Hooka upp med en videokonstnär och kör lite projektioner åtminstone.

*****

Idag tänker jag se Timbuktu & Damn! Och eventuellt nåt mer som råkar spela när jag är på plats.

*****

Det känns som om det finns chans till sol (eller åtminstone uppehåll). Hoppas! Det vore en fin avslutning på en fin festival.

Tankar om torsdagen och fredagens schema #pip2012

Vi tar fredagen först. Det är min sämsta dag på Putte i Parken 2012. Det finns faktiskt inget jag verkligen vill se. De två jag är mest sugen på är Familjen (för den förväntade publikreaktionen och att jag aldrig sett honom förr) och Side Effects (som jag fått tips om från vänner). Tyvärr ligger de exakt samtidigt. Side Effects dessutom på Glada Ankan inne i stan. Behöver fotografera området lite idag också, så det lutar mest åt Familjen.

*****

Har langat ut ett gäng bilder från torsdagen på facebook.com/varmland. Har en hel del juste från framför allt Murkage-konserten att gå igenom. Det landar på Flickr längre fram.

*****

Såg faktiskt mer än jag hade tänkt se under torsdagen. Bra jobbat.

*****

Murkage öppnade festivalen framför en nästan tom gräsyta. När de gick på var vi tre fotografer i diket och det fanns tre personer framför rätt scen (ytterligare några tiotal satt i skuggan under träden eller väntade på Young Guns).

Det sköna var att Murkage tog tjuren vid hornen och levererade en energistinn konsert. Respekt för det. De lät lite som om ett OFWGKTA från Manchester. Fyra rappare, en DJ och en trummis. Många jungletrummor blev det.

Jag hade i alla fall svårt att stå still. Bra.

*****

Weeping Willows lät bra så klart. Magnus Carlson sjunger faktiskt bara bättre och bättre. Ane Brun var ok, men det var så längesen jag lyssnade på någon av hennes skivor att det snabbt blev lite jämntjockt. Kom lite oväntat tillbaka till området senare på kvällen för en dryg halvtimme med The Soundtrack of Our Lives. Hoppas få chansen att se dem en gång till i höst.

*****

Men för mig handlade torsdagen mest om klubbprogrammet. Dagens förväntade höjdpunkter var Kriget  respektive Gnucci. Och som de levererade.

*****

Kriget hade kanske inte lockat den största publiken, men jag tror att precis alla var överens om att det var en grym spelning. Fullt ställ, svettigt och intensivt. Och som ess i rockärmen plockade de upp Michel Dida och Adam Tensta i ett par nummer. Kriget ska tydligen producera en skiva med de båda. Det kan bli riktigt tjockt.

*****

Gnucci älskades av publiken på Tempel som längst fram framför allt bestod av tjejer.  Hon rev av de flesta av de väntade låtarna. Bäst respons fick nog Animal och 360 Donna. Och det känns ganska självklart att hon kommer att stå på betydligt större scener nästa sommar. Gnucci var riktigt bra och  kommer att bli ännu bättre. Inga tvivel om det.

Torsdagens schema #pip2012

Idag kommer jag att göra det lätt för mig. Hänger på området mellan 16.30 och ca 20.30. Kollar lite på allt som råkar spela.

Senast kvart i nio är jag på Båten och ser Kriget feat. Adam Tensta och Michel Dida. Det blir så klart fantastiskt.

Sen tar jag mig över till Tempel och Gnucci som går på 23.30.

*****

Gårdagen var grymt skön. Gött väder. Tidigt hem, med en skön festivalkänsla i sinnet. Eli "Paperboy" Reed levererade som väntat gött gung.

*****

Är inte alldeles pepp på klubbkonceptet. Hade hellre sett en liten scen till på området där det kunde köras band samtidigt som det spelas på Teaterscenen. Kanske en bit in i skogen mot Naturum till? Jag föredrar att kunna vandra från scen till scen. Lämnar jag området en kväll nu kommer jag knappast tillbaka.

*****

På facebook.com/varmland har jag langat ut några bilder från gårdagen.

*****

All in all, grymt impad av festivalområdet. Det är riktigt kompakt och gött.

Onsdagens preliminära program #pip2012

Så drar det då igång. Putte i Parken 2012. Tänker mig en relativt kort dag eftersom jag vet av erfarenhet att fyra dagar på ett festivalområde brukar få mig att tappa sugen. Så en försiktig start känns bra.

Idag tror jag att jag kommer att placera mig framför de här spelningarna:

16.30 Eli "Paperboy" Reed (Sunstage)
18.15 Jakob Hellman & Nerverna (Teaterscenen)
19.15 Tinie Tempah (Sunstage)

Offrar med största sannolikhet Simian Ghost (21.00) och Graveyard (22.30) för att orka med morgondagens dagjobb och resten av festivalen. Flogging Molly? Chris Cornell? Couldn't care less.

Fem konserter jag inte vill missa #pip2012

Jag är en ganska kräsen festivalbesökare. Har kanske sett för mycket? Putte i Parken är inte heller riktigt riktad direkt mot sådana som mig. Det är en bred och stor fest i fyra dagar. Jag gillar exklusivt. Men det finns så klart små rara inslag som jag är peppad att se.

Gnucci (Tempel, torsdag 23.30)
Jag föll som en fura första gången jag hörde henne och har följt hennes släpp slaviskt sedan dess. Snart snart tror jag att det landar ett album i eget namn, men tills dess får jag hålla tillgodo med gästspelen och några få egna låtar (spotifylista bakom länken).

Kriget (Båten, torsdag 21.00)
Jag älskar Kriget. Per Nordmark (Fireside m fl), Christoffer Roth (Hets, Monster m fl) och Gustav Bendt (Barbwires, Moneybrother, Monster m fl) spelar störig och spräckig frijazz i gränslandet till hardcorepunk. Som om Kullrusk spelade punk. Typ.

Eli "Paperboy" Reed (Sunstage, onsdag 16.30)
En verkligt udda fågel i programmet med sin lätt rockabillytintade retrosoul. Inget jag lyssnat supermycket på, men ändå en av de överlägset mest spännande bokningarna i årets program.

Timbuktu & Damn! (Stage of Joy, lördag 21.15)
Det är fortfarande tjänstefel av alla festivalbokare som inte bokar en separat spelning med Damn! när de ändå är på plats, men en spelning med Timbuktu längst fram är bättre än ingen Damn!-spelning alls. Och nu var det tillräckligt längesen jag såg dem för att känna pepp.

Familjen (Sunstage, fredag 22.30)
Ingen fanboy. Har knappt lyssnat. Jag går nog dit lika mycket för att se publiken. Samtidigt, jag har faktiskt aldrig sett Familjen live och det finns ändå något där jag gillar. Dessutom tror jag att han åker med både Andreas Tilliander och Per Nordmark som scensällskap i år. Det blir ju gött. Jag vet det.

Annat jag har på kanske-listan (i spelordning): Simian Ghost, Graveyard, Murkage, Weeping Willows, Hank 3, The Soundtrack of Our Lives, Vånna inget, Thåström, Side Effects, Freddie Wadling, Deportees, Damien, Bara på låtsas och Lars Winnerbäck (och den där sista förtjänar kanske en egen bloggpost).

Det var dans bort i Holken

Det var längesen jag kände mig så out of touch som när jag såg sändningarna från Summerburst häromveckan. Den svenska dansmusikscenen har jag inte haft koll på på allvar sedan Nordik Beats-dagar och jag är så gammal att jag med en hel del värme minns pappa Ingrossos technoprojekt Hyper Nature.

Men på festival i Värmland hör det till sakens natur att ramla in på ett elektroniskt laddat dansgolv. Så jag smällde helt enkelt ihop en spellista med artisterna som kommer att hålla till i Holken. Mest för att få en känsla av hur det kanske kommer att låta.

Jag vet ju inget om de flesta artisterna egentligen, så jag har framför allt plockat låtarna som är de mest spelade av respektive artist i Spotify. Man vill ju ha hitsen liksom. För jag antar att de lika gärna kör sina remixer av andra som sina egna original.