20120710

Min lördag på #pip2012

Lördagen blev väl inte riktigt som jag hade tänkt mig i början av veckan. Trodde ett tag att min blivande fru övertygat sig själv om att följa med på festivalen åtminstone en dag. Den tanken dödades effektivt när två goda vänner plockade upp mig för att påminna mig om att jag snart ska gifta mig.

En del skulle kanske kalla det svensexa. Och visst utsattes jag för det ultimata hånet genom att att få gå runt i en *SK-tröja prydd med namnet B*rg*r resten av dagen. Bilder får ni leta efter själva. Det bjuder jag inte på.

Så istället för att gå runt med en kamera och fotografera lite med min sambo på armlängds avstånd blev det något helt annat.

Ungefär så här minns jag det.

Vi började på Drott där de tillresta två åt macka och drack öl. Jag drack vin. Under den korta stunden på uteserveringen passerade inte mindre än två bekanta. "Bra" utdelning, jag är trots allt inflyttad.



Sen gick vi till festivalområdet och såg en fin konsert med Freddie Wadling. Vilket band karln åker runt med! Sebbe Öberg från Fläskkvartetten, Per "Ruskträsk" Johansson och så var det den tredje som jag tyvärr missade namnet på och inte kände igen själv. En stor del av materialet var så klart hämtat från Wadlings senaste James Bond-skiva. Men också ett par näst intill förbjudna covers som en magisk version av Creep och utmärkta versioner av Strawberry Fields och Let's Dance (för visst var det den Bowie-covern, eller sviker mitt minne mig?).

Efter det taxi till Via Appia och mat längst upp. Oxcarpaccio och lammytterfilé blec mitt val. Mycket bra lamm. Som bekant är lamm bästa sättet att testa en restaurang. Jag väljer alltid lamm första gången för att avgöra om jag ska komma tillbaka igen eller inte. Till Via Appia kommer jag gärna tillbaka.



Taxi tillbaka till området och en som vanligt fantastisk spelning med Timbuktu & Damn!. Jag tar dem för så självklara numer att jag ibland kan tänka att jag inte behöver se dem igen, men det är alltid fel tanke. Så jädra bra.

Efter det satte vi oss i loungeområdet med plastmatta i sällskap med kollega och bekanta. Där blev vi kvar resten av kvällen. Trevligt.

Hörde senare Winnerbäck-konserten i bakgrunden och noterade strax under fem sammanlagda minuter av urtypiska Nicke Andersson-gitarrer. Det var ganska fint. Winnerbäck lät med andra ord aningen mer rock'n'roll än vanligt och lite mindre platt. Och det är en bra sak. Om än inte så att jag tänker springa benen av mig för att höra det igen.

En stund senare började den snälla och leende personalen gå runt och berätta att området faktiskt stängde nu. Så i stort sett sist lämnade vi området och tog taxi hem.

Tack och god natt.

Tack Kal.

Tack Björn.
Skicka en kommentar