För att ge Brage en rimlig chans var Peter Samuelsson hygglig nog att ge dem, eller sig själv då, ett handikapp när hans knä pajade i bortamötet mot Östersund.
Om jag varit lugn som en filbunke under seriens gång så har den känslan lämnat kroppen nu. Nu pumpar adrenalinet igen. Kanske inte ligga hårt som under de senaste säsongernas strider på knivseggen, men ändå.
Eftersom Degerfors inte levererat ett tillnärmelsevis lika starkt spel under hösten som under våren borde jag kanske vara än mer orolig. Som den obotlige rödvita optimist jag är hoppas jag istället att det här är precis den tändvätska Degerfors trupp behöver. Att laget knyter näven och gör sig redo att visa att kollektivet är starkare än individen. Att man sluter upp och står starkt trots skyttekungens tillfälliga frånvaro.
Vi ska stanna i toppen. Aldrig ger vi upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar