House of Cards S01

I rent allmänbildningssyfte rev jag av första säsongen av House of Cards. Och den var väl tillräckligt bra för att jag ska se en till. 

Tycker inte riktigt att den är det mästerverk många skrivit eller sagt. Startsträckan var rätt lång och om jag minns rätt var det nåt av avsnitten 7, 8 eller 9 jag gillade bäst. 

Det finns också en del saker som stör mig. Jag gillar inte det där greppet att Kevin Spacey vänder sig mot kameran och berättar vad han egentligen tycker och tänker eller varför han gör det han gör. Mest störigt. 

Är inte heller helt såld på den försiktiga ljussättningen (bara naturliga ljuskällor?). Jag fattar den konstnärliga poängen, men njäe. 

Det är en fin rad regissörer som jobbat med serien. Stornamn som David Fincher och Joel Schumacher sticker ut så klart. Men jag blir minst lika glad när gamla favoriter som Carl Franklin dyker upp. 

All in all, sevärd om än inte omistlig. 

Twin Peaks utan Lynch!?

Jag är inte så säker på att det är en dålig sak att David Lynch lämnat projektet. Det är inte alltid skaparna är de bästa förvaltarna. Se tex George Lucas. Eller varför inte Lynch mest lynchiga bidrag till Twin Peaks: Fire Walk with Me. 

Det var inte direkt igår han gjorde nåt jag kan minnas heller. 

Mark Frost har inte sagt sitt än heller.

Och får Frost med sig Tricia Brock som skrev några av de ursprungliga avsnitten och sen har fortsatt med bla Girls, Walking Dead och Breaking Bad som regissör kan det nog till och med bli riktigt bra. 

Jag har hopp!

Läst: Sanningen bakom Tambourinehärvan & I afton Landgrens

Förra året blev ett lika uselt bokår som vanligt. Hade en låg ambitionsnivå och siktade på tolv lästa böcker. Lyckades inte klara av fler än sex (och då var två av dem tecknade). Lägger ribban lika högt i år. Mål: tolv lästa. Har klarat av två hittills: Sanningen bakom Tambourinehärvan och I afton Landgrens.

Eskil Fagerströms Sanningen bakom Tambourinehärvan är ett långt och djupt nördigt reportage om turerna under den rättsprocess som kallats Tambourinehärvan eller Tambourineskandalen. Historien om hur svenska musiker stämt skiten ur varandra som ett resultat av... tja, bitvis moraliskt tveksamt hanterande av deras respektive pengar.

Jag valde att läsa den digitalt. Lånade den som elib hos mitt lokala bibliotekvarmland.se. Det var en läsupplevelse som var så där. Appen Bluefire Reader tror jag är boven i dramat. Den är långtifrån skön.

Historien i sig är stökig och rörig. Fagerström gör sitt bästa för att reda ut den. Utifrån boken kan jag inte dra någon annan slutsats än att The Hives är lika usla som företagare som de är fantastiska som rockmusiker. Att Tambourine inte gjort något fel i juridisk mening, men agerat svagt i sin relation till banden och agerat moraliskt tveksamt mer än en gång. Tyvärr för The Hives del tar inte juridiken särskilt stor hänsyn till etik och moral.

Kort sagt, Tambourine tog sig vatten över huvudet. The Hives hade episkt usel koll på sina bolag.

Lisbeth Axelssons och Rolf Janssons I afton Landgrens är en bok som handlar lika mycket om bruksorten Degerfors som om familjen Landgren. Jag skrev lite mer om den på annan plats.

Tio album som format mig som person och musiklyssnare

Verkar ju onödigt att låsa in den här listan på Facebook. Så här kommer den, exakt som den såg ut 13 oktober 2014.

ABBA "Greatest Hits vol. 2"

Det här är lågstadiet och mitt första minne av musik. En originalkassett jag spelade sönder och samman medan alla andra lyssnade på Gyllene Tider och Noice. "Summer Night City" är ABBAs bästa låt.

Secret Service "Greatest Hits"

Jag såg Secret Service i någon musikgala på TV. Letade upp den här skivan på Wijks i Karlskoga. Min första egna. Låten som fångade mig var "Dancing in Madness". Omslaget var sjukt coolt och påminde om Tron. Några veckor senare hörde jag "Heaven's On Fire" och allt förändrades. Det är i alla fall så jag minns det. Det går att dra ganska många linjer från den här skivan, både bakåt och framåt, genom den svenska musikhistorien.

Kiss "Double Platinum" 

Jag upptäckte, som sagt, Kiss med "Heaven’s On Fire". Det första nyutkomna albumet jag köpte blev trots det "Asylum". Jag och mina bästa kompisar samlade nämligen på oss Kiss diskografi tillsammans, köpte en skiva var och undvek dubletter. Jag valde bland annat den här samlingen. Den är bäst. Kiss var starten på några år av intensivt hårdrockslyssnande. Jag lämnade popen med ABBA och Secret Service i minnesbanken och ägnade mig helhjärtat åt allt storslaget och fluffigt som hörde 80-talet till.

Beastie Boys "Licensed to Ill"

Det finns nog ingen enskild skiva jag lyssnat på fler gånger än den här. Beastie Boys sparkade upp dörren till hiphopen och i förlängningen funken och soulen. Det var så klart hårdrockskopplingen som gjorde det och parallellt med den här lyssnade jag mycket på Run DMC och Public Enemy. Men det var med den här det började.

Lyn Collins "Female Preacher"

Jag gissar att det var Mats Nileskär som såg till att jag fick höra "Think (About It)", förmodligen via något av hans radioprogram. Den här bootleggen hittade jag under någon av mina tidiga resor till London. Inte för att jag visste att det var en bootleg. Det var ju innan internet. Det här är grunden för min relation till funken och James Brown.

The Dogs D’Amour "In The Dynamite Jet Saloon"

På ett hotellrum i London snurrade en samling musikvideor från någon sunkig brittisk musikvideokanal. Det var ett gäng med Tin Machine, nåt med Dio, "The Headless Cross" med Black Sabbath och så någon eller några med The Dogs D’Amour. Jag åkte hem från London med den här LP:n, en sjua och en tia. Resten av världen lyssnade på Guns ’n Roses. För mig var The Dogs D’Amour måttstocken för all smutsig hårdrock och rock’n’roll.

Stina Nordenstam "Memories of a Color"

En skiva som knappt hörs. Jag hade aldrig lyssnat på något liknande när vi fiskade upp den här kassetten ur en rea-låda på Åhléns i Örebro. Spelade den oftast parallellt med Jesus & Mary Chains "Automatic" som kom från samma låda. Året var 1993. Platsen en liten spelbutik på Kungsgatan 7.

Aaliyah "Age Ain’t Nothing But A Number"

Jag brukar säga att "Try Again" är världens bästa låt. Frågan är ändå om inte "Back & Forth" är Aaliyahs bästa? Det här R. Kelly-producerade mästerverket köpte jag i London (hur ofta var jag i London under 80- och 90-talet egentligen?). Det får symbolisera ingången till r'n'b och hiphopen i dess närhet, trots att den nog redan hade en ganska självklar plats i mitt hjärta.

Fireside "Do Not Tailgate"

Den här skivan får bära ansvaret för att ha öppnat norrlandsfönstret. Den får symbolisera svensk indie, punk och hardcore. En skiva jag verkligen spelade sönder och samman. Den får symbolisera allt från Brainpool och Popsicle till Refused och Teddybears (de två första albumen). Dessutom ledde den mig till Fugazi och Quicksand (duh!).

Nils Landgren Funk Unit "Paint It Blue"

På andra sidan jordklotet upptäckte jag jazzen via en trombonist från hemma. Märkligt ändå. Jag bodde i Honolulu pch såg en skiva med Nils Landgren på Tower Records. Om det var hemlängtan i kombination med lokalpatriotisk stolthet som gjorde att jag plockade upp den vet jag inte. Hade länge gått som katten runt het jazzgröt. "Paint It Blue" var en perfekt brygga mellan funk och jazz för mig.

Frågor på det?

Läst: Paul Stanley "Under stjärnan • Självbiografin"

Följer upp med ännu en bok om Kiss. Den här gången av, med och om Paul Stanley (han har tagit hjälp av Tim Mohr för att skriva den). Det är kanske ingen överraskning att det är den bästa.

Boken är överraskande ärlig och närgången. Paul har alltid varit privat, kanske är det därför han har saker att avslöja? Han berättar ärligt om sina egna brister, demoner och misslyckanden. Han är ärlig med vad han tyckt och tycker om alla medlemmar som passerat Kiss. Kanske mest oväntat att han lägger korten på bordet om skillnaderna mellan honom och Gene och hur de på många vis är varandras motsatser. 

Jag lär mig saker om Paul (jag visste inte att han var döv på ena örat) och bandet jag inte kände till tidigare. Det hör verkligen inte till vanligheterna i det här ämnet. 

Det här är nog den enda av de tre jag läst (har inte hunnit med Peter Criss än) jag skulle kunna rekommendera någon utanför Kiss-vännerna att läsa. 

Tyvärr är den svenska översättningen bitvis ganska slarvig. Carl Linnaeus kan så klart ämnet, men som översättare har han en bit kvar. Snart sagt varje kapitel innehåller ord som inte finns i svenska språket eller meningsbyggnader som är helt uppåt väggarna. En extra genomläsning av en språkgranskare hade gjort gott.