Timbuktu "Oberoendeframkallande" Visst vore det skönt att bli åtminstone lite överraskad av en ny skiva med Jason? Men det är väl inte hans fel att Måns & Co och jag verkar lyssna på ungefär samma grejer. Fast nästa gång får pendeln gärna svänga tillbaka mot ett tjockare ljud. Texten är skriven på rekordtid. Innan spår sju hunnit nå sitt slut var jag färdig. Det enda som vållade mig problem var hur jag skulle formulera mig runt att falla hårt. Ganska nöjd med slutformuleringen:
Till och med någon med en Dungen-allergi av min kaliber faller som förtroendet för den sittande borgerliga regeringen när han gästar med felan i högsta hugg i "Lasternas" (märklig titel).
Imorgon är det två månader sedan James Brown lämnade in, juldagen 2006. Hög tid att titta närmare på musiken han lämnade efter sig.
För att göra det lite enklare för mig själv valde jag att helt utesluta covers, liveinspelningar, duetter och instrumentala låtar. Det skulle kunna bli teman för framtida podcasts/mixar/samlingar.
1. "Please, Please, Please" [1956] Jag vet inte om det går att gå runt den här låten. Den allra första James Brown släppte tillsammas med Famous Flames. Låten skivbolagsdirektören hatade, men ändå släppte. Låten som blev en hejdundrande succé och som följdes av en lång rad floppar. Har sedan dess spelats in på nytt åtskilliga gånger i en rad olika versioner. Finns på den först LP:n med samma namn och i stort sett varenda samling som kallar sig något i stil med "Greatest Hits" eller "Best of".
2. "Just Won't Do Right" [1956] Den mest framgångsrika av flopparna och en av låtarna som blivit en JB-standard. Har spelats in flera gånger sedan den här första gången, både av James själv och tex Lyn Collins. Den här första versionen är den enda där James Brown tröstar sig med gapple (en rejäl grogg på gin och äppeljuice) istället för att gå till kapellet och gråta. Finns i den här versionen förutom som vinylsjua på samlingen "Roots of a Revolution" och den första LP:n "Please, Please, Please".
3. "Papa's Got a Brand New Bag" [1965] Låten som introducerade funken. Också omöjlig att lämna vid sidan (till skillnad från mer sönderspelade saker som "I Got You (I Feel Good)" och ""Get Up (I Feel Like Being A) Sex Machine"). Finns på de flesta samlingarna utan tydligt tema och albumet med samma namn.
4. "Say It Loud - I'm Black and I'm Proud" [1968] James Brown kliver ut som politisk talesman och ställer sig upp för medborgarrättsrörelsen. En monumental låt både för James Brown och det svarta USA. Jag har redan skrivit om albumet, så jag utvecklar det inte mer här.
5. "Goodbye My Love, Pts 1 & 2" [1968] Söndergråten funkballad i den långa versionen som finns på utmärkta samlingen "Foundations of Funk" (precis som de två föregående låtarna) och på albumet "Say It Loud - I'm Black and I'm Proud".
6. "Talkin' Loud and Saying Nothin' (Original Rock Version)" [1970] James Brown spelar funkrock. Den här versionen gavs ut på en singel som drogs in lika snabbt som den släppts ut. Idag finns den på samlingen "James Brown's Funky People (Part 3)". Hårdare än den mer JB-funkpolerade versionen som är mer allmänt känd. "How Ya Like Me Now?"
7. "The Boss" [1973] En av många låtar i Browns katalog som samplats sönder och samman. Den här kommer från soundtracket till "Black Caesar". Dyker tack vare uppmärksamheten från hiphopvärlden upp på en hel del samlingar numer.
8. "The Payback" [1973] Titelspåret från soundtracket som refuserades för att det inte lät tillräckligt mycket James Brown. Skivan som idag räknas som ett av Browns få verkligt genomstarka album (vid sidan av flera av liveskivorna så klart).
9. "My Thang" [1974] Från gong-gong-skivan "Hell" som är en annan av de stora albumskivorna. Här är James Brown på sin funkiga topp med Fred Wesley som bandledare och musikalisk motor. Det här är en av de funkigaste låtarna han någonsin spelade in med grymt slagverk, monoton kör och glimrande blåsarr. Albumet innehåller dessutom en latin-version av "Please, Please, Please" som inte går av för hackor.
10. "People Wake Up and Live" [1977] Från förbisedda och dissade "Mutha's Nature" (AMG tycker tex att den är sämre än i stort sett hela 80- och 90-talsproduktionen) där James Brown tar sig an miljöfrågorna. Till skillnad från flera av de övriga spåren bryter den av från funklunken med en gullig orgel, tilltaget stråkarr, en ensam trumpet och en allmänt luftigare produktion.
Jag försökte göra en iMix, men iTunes lyckades bara pricka rätt på tre låtar. Det sket sig helt enkelt.
Så det fick bli en mp3-fil (podcast/mix/samling) istället (nog för att det blivit det också även om iMixen funkat).
Vill man ha de bästa versionerna går man på uppställningen: "Singles - Federal Years 1956-60" "Foundations Of Funk: A Brand New Bag 1964-1969" "Funk Power 1970" "Make It Funky: The Big Payback 1971-1975"
*****
Feber, snor och hosta i fyra dagar är inte att leka med. Nu har jag nästan energi för en timme data i taget. Stort.
Busdriver "Roadkillovercoat" Många av de där låtarna växer så otroligt mycket när de inte ligger efter varandra att det är läskigt. Hade tänkt dra paralleller till både Animal Collective och Saul Williams också, men det fick vara någon måtta på namndroppandet.
Ghostface Killah "More Fish" Ja jag menar verkligen det jag skriver. Den är roligare att lyssna på än "Fishscale". Men det betyder ju inte nödvändigtvis att den är bättre.
Båda turerna gick till Knastret i Karlstad. Båda slutade med en skiva i påsen. Den första kostade 40 spänn, den andra 30.
Carolyn Franklin "I'd Rather Be Lonely" [RCA, 1973] Det var inte så längesen lillasyster Franklin samlades. Jag har fortfarande inte kommit mig för att skaffa samlingen, så när jag hittade hennes tredje skiva för två tjugor tyckte jag att det var dags. Det här är sista låten från A-sidan ett skönt gospelfunknummer som inte finns med på samlingen. Ear Fuzz hade mer om och av Carolyn Franklin härom dagen.
Det var det märkliga omslaget som drog mig till skivan. Bilderna av en hippie-aktig Jimmy Webb tillsammans med The Surpemes (som vid det här tillfället bestod av Lynda Laurence, Mary Wilson och Jean Terrell) på baksidan gjorde den till ett självklart köp. Att det inte låter särskilt likt något annat med Supremes är kanske inte så förvånande. Det här är det mest Supremes-typiska numret och det som fastnade snabbast vid första genomlyssningen. Lyssna särskilt noga på det ostiga saxofonslutet med fint handklapp i bakgrunden.
Ryktena att Emil Johansson flyttar till Stockholm och Hammarby IF vägrar att dö. Nu ljuder de högre än på länge. Även om det så klart skulle vara ett tungt avbräck på tok för tätt inpå säsongspremiären känner jag ingen större panik. Värvningen av Markus Karlsson gör att vänsterkanten ändå känns relativt trygg. Jag ser dessutom hellre att han går innan säsongen är över än som Bosman efter nyåret. Hellre betalt än inte.
Dessutom känns det som om DIF-ledningen räknat med att förlora Emil. Truppen är som bekant en man större än det var tänkt. Att Markus Karlsson är just den extra mannen borde inte vara en tillfällighet. Albanien-resan handlade sannolikt inte bara om att hjälpa albanerna utbilda spelare. Jag gissar att man räknar med mindre planerat klirr i kassan.
