Läst: Ljusförgörerskan

Jag kan inte påstå att jag kan detaljerna i den grekiska mytologin på mina fem fingrar. Inte för att det nödvändigtvis spelar så stor roll för läsandet av Li Österbergs berättelse om Persefone. Österberg förflyttar sin Persefone till en värld som känns mer samtida än antik för att diskutera frågor som abort, incest och helt vanliga krångliga familjerelationer.

Precis som Österberg bekräftar i efterordet märks det att hon är influerad av bröderna Hernandez i sitt berättande. Jag tycker dessutom att hon står sig väldigt väl i jämförelse. Det är verkligen inget dåligt betyg. För mig hörde Hernandez-brödernas historier alltid till höjdpunkterna när jag läste Epix back in the day.

Österberg verkar till skillnad från mig ha nördat rejält på ämnet grekisk mytologi och bygger serien på bitar ur en rad olika varianter för att bygga sina karaktärer och sin historia. Hon plockar bitar lite här och lite där för att knåda fram något eget. Jag är tacksam för att hon redovisar det arbetet i efterordet. Det gav mig mer kött på benet och värdefull bakgrundskunskap. Det gillar man ju! Lite som att få ett kommentarsspår till en film.

Läst: Låt oss hoppas på det bästa

Sugen på en resa ner i avgrundsdjup sorg? Då är Carolina Setterwalls "Låt oss hoppas på det bästa" för dig. Jag satt med tårar rinnande nedför kinderna vid flera tillfällen under läsningen. Tydligt påmind om mina egna möten med den nära döden. Även om jag inte exakt delar Carolinas erfarenhet var det lätt att trilla tillbaka till samma känslor och sinnesstämningar som hon så knivskarpt porträtterar i boken.

Kort resume: en morgon när nyblivna mamman Carolina vaknar upp vid sidan av sin son och går in för att väcka sin man Aksel och hittar hon honom död.

Första delen av boken handlar både om timmarna och dagarna efter dödsfallet och om hur Carolina och hennes man träffades, förälskade sig, flyttade ihop och fick barn. Det är ett klokt grepp att varva de genomvidriga händelserna med de tidig förälskelse. Det hade blivit direkt olidligt att läsa boken annars. Under de första 60-70 sidorna måste jag ändå avbryta läsandet regelbundet för att orka ta mig vidare.

Andra delen av boken handlar om de två åren efter Aksels död. Om hur Carolina försöker hitta tillbaka. Tycker ett tag att den delen känns lite onödig, men landar till slut ändå i att den funkar och ändå tillför en hel del. Det hade varit för deppigt att avsluta historien direkt efter del ett. Inte för att det hela slutar så himla muntert ändå, men ändå.

Det är en otroligt stark bok Carolina har skrivit. Jag tror att det är rätt att skriva att den drabbar mig. Hon har ett otroligt bra flyt i språket. Jag kan bara buga, bocka och tacka för att hon hittade kraften att skriva den.

Jag blir inte förvånad om Carolina Setterwall dyker upp i diskussionerna krig årets debutant i olika sammanhang i höst. Det är både hon och boken värd.

Disclaimer: under ett par år i mitten av 00-talet skrev både jag och Carolina skivrecensioner för dagensskiva.com, vi delade en del vänner och träffades på musikfestivaler då och då. När de händelser som beskrivs i boken inträffade hade vi inga kontaktytor längre. Jag blev medveten om vad som hänt när jag började bli varse om boken i höstas.