Läst: Den svarta undulaten

Lars Sjunnesson
Den svarta undulaten
Sanatorium förlag, 2016

Jag har väl inte läst Sjunnesson sen 80-talet blev 90-tal ungefär. Då när Åke Jävel härjade på sidorna i Galago. Som jag minns det var Sjunnessons bilder hårt svart och vita. Åke sprang mest runt och ropade KUKEN! Minnet kan svika så klart, men jag utgår från att jag inte helt tappat det.

Sjunnessons berättande i Den svarta undulaten är både bekant och något helt annorlunda på samma gång. Tonen i språket känner jag igen. Korthugget, ibland grovt och gärna med absurd skruv.

Bilderna däremot har utvecklats i en, åtminstone för mig, ny riktning. De är inte längre hårt svart/vita. Färgen är mörkt grön och linjerna är inte lika skarpa som förr, snarare trasiga och slitna. Som om färgen i den slitna pennan är på väg att ta slut. Detaljerna är betydligt fler än förr och de fyllda ytorna aldrig lika kompakta som då.

Historien berättas i sex löst sammanhängande historier. Vi möter klimatpaniker, militanta feminister och fiskar som inte går att lita på. I botten finns en värld som är allt svårare att begripa och ett klimat som är på väg att gå käpprätt åt helvete, både på ett mellanmänskligt och biologiskt plan. Klimatångest och en samtid som inte är så enkel att orientera sig i.

Läst: Generation 64

Det här blev en rejäl långläsning. Nästan prick tre månader la jag på Jimmy Wilhelmssons Generation 64. Jag har plockat upp den då och då och läst ganska rejäla stycken. Sen har den blivit liggande långa perioder. Just så funkar boken alldeles utmärkt.

Upplägget är i grund och botten en lång serie artiklar om fenomen, företag och framför allt människor som använde och fanns runt C64:an. Det gör det väldigt lätt att ta upp och lägga ner boken.

Och, ja, jag är målgruppen.

Min första dator var en VIC 20 ca 1982. Några år senare fick jag en C64 och jag följde upp med en Amiga 500 så snart den släpptes. Hann med en 1200 också innan jag switchade till Mac för gott ca 1994.

Jag har lätt att skriva under på en stor del av grundtesen i den här boken, att C64 lärde oss allt vi kan. Men ibland känns det ändå som om det saknas någon avvikande röst. Det blir helt enkelt aningen självgott emellanåt. Hade jag läst hela boken i ett svep hade jag kanske storknat?

Men! Hatten av! Det är fin läsning om en tid som var väldigt viktig för mig och som förmodligen format mig på fler vis än jag själv förstår.

Är så klart väldigt sugen på att skaffa mig en C64 mini. Det känns faktiskt oändligt mer praktiskt än att leta upp en gammal originalburk. Tror inte ens jag pallar väntetiden för att ladda spel från kassett idag.