Läst: Kiss 1977-1980

[SHORT SUMMARY IN ENGLISH] A must look for every Kiss fan. A high quality book with great pictures. I may have some minor issues with the pacing, but all in all a truly wonderful piece of work. To not confuse anyone, this is a book of photos. There are words in it, but they’re not the main reason you should get it.

--- [PÅ SVENSKA] ---

Behövde jag verkligen en bok till om Kiss!? Ja, det gjorde jag! Lynn Goldsmiths foton av Kiss under perioden 1977-1980 är sådant varje Kiss-fan måste se. Det är en rätt stökig och förvirrad period i bandets historia. Den absoluta toppen och det plötsliga fallet utför. Peter Criss ut, Eric Carr in. Lynn Goldsmith fotograferade dem ofta och gärna under den här perioden.

För mig är höjdpunkterna inte nödvändigtvis bilderna av bandet. Istället är det bilderna som är tagna bakom scenen som får mig att haja till. Som bilden av en tom loge med fyra enkla stolar och fyra likadana runda speglar på bordet. Eller bilder av road cases (vad heter det på svenska) fyllda med kläder och prylar.

Sen är det fint att få se Genes Dynasty-dräkt i riktigt schyst bildkvalitet. Den gör sig annars så väldigt illa och ser oftast ut som om han bara virat aluminiumfolie runt kroppen. I Goldsmiths studiofoton kommer detaljerna verkligen fram.

Jag har läst att en del surar över Pauls & Genes kommentarer om Ace & Peter i den här boken. Gene & Paul var, med rätta, besvikna på Ace & Peter under den här tidsperioden av bandets karriär. Klart det lyser igenom när de tittar på de här gamla bilderna och minns hur det var då. Motsatsen vore konstigare.

Om jag har någon liten invändning mot boken handlar det om hur bilderna är ordnade. Jag föredrar kronologisk ordning i en sådan här bok. Särskilt när den handlar om så få år. Det hade varit fint att kunna följa hur de utvecklas på ett tydligare sätt. Men det är verkligen inte en detalj som borde avskräcka någon från att köpa den.

Så länge du är medveten om att det är en fotobok med väldigt lite text i blir du omöjligt besviken. Det är, som konstaterat, en fantastisk fotobok.

Musikåret 2017

Jag vill nog kalla musikåret 2017 för ganska svagt. Åtminstone för egen del och när det kommer till nyproducerad musik. Blev inte direkt blixtförälskad i någon låt eller något album. Lyssnade om på väldigt få album. Konstigt år. Kanske var det jag som lyssnade svagt?

Men visst kom det en del bra och sånt som är värt att minnas för framtiden. Det blir ingen traditionell årsbästalista och eftersom intrycken spretar genremässigt bor det bäst här.

Bäst alla kategorier 

Mariam The Believer Love Everything. Minst lika bra som solodebuten. Jag kan inte värja mig mot hennes röst och rytmer. Det går inte. Magi. Hon gjorde ett fint gästspel på Rebecka Törnqvists Home Secretary också (ett album som är mycket bättre än du skulle gissa, leta upp det).

Svenska män med gitarr 

Jag har lyssnat med stor behållning på skivor med ett par svenska män med gitarr i år. Det händer ju inte varje år, men Hjelle Högst medelmåttig, Mattias Alkberg Åtminstone artificiell intelligens, Ulf Stureson Alfta förr och nu och Avantgardet På Östkusten intet nytt snurrade alla fler än en gång hos mig.

...och all den (svenska) jazzen

Goran Kajfes med både Subtropic Arkestra och Tropiques lyssnade jag på mer än gärna. Lika bra som vanligt. Sen släppte Fredrik Kronkvist utmärkta Afro-Cuban Supreme och Nils Landgren Funk Unit sin kanske bästa skiva någonsin med Unbreakable. Samtidigt har jag nästan helt bommat Moserobie-släppen i år (Fathers of Five undantagna). Jag borde ha lånat åtminstone Lina Nyberg, Daniel Karlsson Trio och säkert några till mitt öra vid fler tillfällen.

Hiphopgubbarna

Alla älskade Kendrick Lamar. DAMN var den skiva som snurrade flest varv hos mig. Men satte sig inte riktigt så där in i märgen som TPAB. En handfull låtar hittade jag som jag inte vill glömma, men det var kanske allt. Trots det en viktig skiva 2017.

Årets hiphop levererade istället Black Thought i en ungefär tio minuter lång freestyle hos Flex. Ingen toppade det 2017.

Hemma i Sverige var det egentligen bara en liten digital EP som sparkade undan benen på mig. Den kom inte från något överraskande håll direkt. Rikard "Skizz" Bizzi langade ut en ny del i serien Ur funktion med tillägget 2.25. Ur funktion 2.25 alltså. Det var exakt lika bra som del 1 och del 2.

Lyssnade med behållning och av gammal vana på Big Boi, Oddisee och N.E.R.D. (oklart om vi ska kalla de senare för hiphop 2017, men svängde gjorde det).

Damerna med soul

På soulsidan kom ändå en handfull intressant album och dessutom hittade jag ett jag missade helt 2016. Soulen får godkänt 2017. Bäst gillade jag retrosoulen från Lady Wray (ja, den kom 2016) och neosoulen från H.E.R. (tänk om det albumet varit ett par spår kortare, då hade det varit en omedelbar klassiker). SZA, Kehlani och China Moses (om man får räkna henne till soul istället för vokaljazz?) fick också upprepade spelningar.

Livemusiken

Jag kom iväg på aningen fler konserter 2017 än 2016 (som var någon sorts rekord i låg konsertnärvaro). Gjorde till och med comeback som konsertrecensent! 

Såg Kiss göra en riktigt bra spelning i Stockholm. Främst tack vare Gene. Att Pauls röst inte håller som förr har jag accepterat.

Såg The Hellacopters i ösregn på Liseberg. Det var magiskt fint faktiskt.

Såg Henrik Berggren spela Broder Daniels finaste örhängen och några nya egna bitar tillsammans med ett riktigt fint band.

Och jag recenserade Titiyo på Nöjesfabrikens innergård och Weeping Willows julkonsert, båda för VF. Möjligen är båda texterna betalmaterial. Det är den nya tiden.

Alla fem var fina upplevelser. Borde se levande musik oftare.

Lite annat löst

• Började gå igenom Sonics lista med de 159 bästa soulskivorna
• Langade ut 15 nya delar i spotifylisteserien Thank God It's Funken Friday
• Damn! släppte en ny låt på svenska!
• Fick en del av de gamla kollegorna på dagensskiva.com att bidra till en halvårssammanfattning

Läst: När David tappade rösten

Den här boken från mitt gamla favoritförlag Epix plockade jag upp när biblioteket på jobbet rensade ur hyllorna för att göra plats för nytt. Den har legat på vänt hela hösten. Nöjd att jag äntligen tog tag i den.

Det känns märkligt att skriva att det var ren njutning att läsa den här boken när den handlar om helvetet som stavas cancer. Men Judith Vanistendael berättar historien så skickligt med fullständig kontroll över mediet.

Hennes bilder är flyktigt målade och hon anpassar rutan perfekt till scenen. Låter skeenden pågå i små rutor eller över hela uppslaget väl avvägt för vad so passar stämningen bäst.

Historien handlar om David som får strupcancer, om människorna som står honom närmast och allas reaktioner på sjukdomen. Det är så klart en näst intill becksvart berättelse om hur olika vi reagerar på sjukdomsbesked, intensiv sorg, smärta och saknad. Texten börjar med beskedet och avslutas med det oundvikliga.

Ja, jag tryckte bort tårar mer än en gång. Vanistendael påminner om min egen sorg och mina egna möten med cancersjuka nära. Om hur svårt det var att ta in och hantera.

Trots, eller tack vare, det en väldigt fin bok.