Jag vet inte varför jag gick in i läsningen av den här boken med tanken att den skulle vara rolig? Någon sorts förutfattad mening.
För att vara tydlig, den ÄR rolig. Ibland. Men jag är kanske lite för mitt uppe i den vardag Louise Winblad så träffsäkert tecknar för att se den med ett igenkännande leende. För mycket av det hon berättar med sina ord och bilder är ganska slitsamt också. Det är ju det.
Att hon sen berättar extremt träffsäkert, ärligt, gnälligt och avväpnande gör Hej hej vardag väldigt läsvärd. Det måste väl inte vara så jävla roligt hela tiden?