Jag fick den här boken på köpet när jag tecknade en prenumeration i någon av Galagos julkampanjer. En prenumeration jag aldrig förlängde eftersom det aldrig damp ner något erbjudande om det. Jag slentrianförlänger annars de flesta av mina prenumerationer eftersom jag har så svårt att säga adjö till tidningar. En rutin att se över?
Men nu var det väl inte det den här texten borde handla om.
Jag har av någon anledning aldrig läst någon av Mats Jonssons tidigare serieböcker. Trots att jag var mitt i målgruppen för
Hey Princess.
Mats kamp är en ärlig skildring av hur det är att bli pappa. Jag är lika mycket i målgruppen för den och känner igen mig själv i mycket av det Jonsson beskriver. Jag känner igen känslor inför, under och efter barnafödseln. Jag är kanske inte lika nojig som Jonsson (inte i närheten faktiskt) och det var jag som var borta mycket under första barnets första år (ca 12 timmars arbetsdygn på grund av restiden mellan hemmet i Karlstad och dåvarande jobbet i Karlskoga). Ett ständigt dåligt samvete för att inte finnas där.
Det gör jag inte om den här andra gången jag fått chansen att vara pappa till ett barn. Den här gången är jag hemma en dag i veckan från månad tre och när han hunnit bli 15 månader tar jag över på mer eller mindre egen hand på heltid i 13 månader (det hinner väl bli ett nytt sommarlov på slutet, ja min fru är precis som Victoria i boken lärare).
Om målet var att leverera en pappaguide, som en intervju som återges som faksimil i boken antyder, lyckas Jonsson utmärkt. Den kanske inte passar alla blivande pappor, men säg att den blivande pappan går att klassa som någon form av kulturvänster är det här ett givet köp. Inte lika säker på att den landar perfekt hos alla blivande pappor.
Som bonus får du dessutom ett par välgrundade brandtal om bland annat Den Svenska Skolan och sex timmars arbetsdag. Det kan ju passa ett valår som det här.
