2017. Ett hysteriskt dåligt läsår. Plockade med mig en packe serieböcker när det gallrades på jobbet och satte tänderna i en för att komma igång. Läste ut den en dag i maj.
Plockade den kanske lika mycket för att den getts ut av min ungdoms dominant, Epix, som av någon annan anledning. Truth be told, plockade jag alla serieböcker jag såg.
Boken utspelar sig bara något år efter att jag själv gick i andra klass, någon gång på 80-talet. Visst finns tidsmarkörerna där. Visst känns det bekant. Som korta grå vykort från förr som tillsammans bildar någon sorts historia.
Jag skulle kanske önska lite mer driv. Samtidigt gillar jag att den här historien är så försiktigt berättad. Nästan på avstånd.
Gillar hur Österberg hanterar just det grå i sina teckningar. Massor av fina streck i olika riktningar eller prickiga mönster. Aldrig skuggat. Bara svart och vit, men ändå grått.
