Efter många om och men tog jag tag i den här. Av någon anledning har den blivit stående i bokhyllan sen jag köpte den. Kanske för att jag läst så många sura kommentarer om den?
Döm om min förvåning när jag upptäcker att jag verkligen gillade den.
Peter Criss håller inget inne. Han släpper ut allt. Osminkat, vårtor och smuts. Får det honom att framstå i god dager? Nej. Men han bidrar med en av de viktigaste pusselbitarna till att begripa dynamiken i kvartetten som startade världens bästa rockband: Kiss.
Är det sanningen? Det är åtminstone Peter Criss sanning. Han är inte ute efter att skydda någon eller något rykte eller varumärke. Han berättar från hjärtat och det var vid det här laget ganska svart. Boken är fylld av motstridiga känslor, förakt och självhat. Men det känns hela tiden ärligt och uppriktigt. Annars tror jag inte så mycket på sanningen, åtminstone inte när det handlar så mycket om känslor.
I slutändan är det här kanske den av de fyra originalmedlemmarnas självbiografi jag uppskattar mest. Det hade jag inte väntat mig.
