Läst: KISS Partners in Crime - Vol 2

Den svåra andra boken.

Efter klang- och jubelföreställningen som var den första volymen av det som vi nu kan kalla en serie, Partners in Crime, var det redan dags att följa upp. Bara ett år senare. Det är ett intervall som imponerar lika mycket som tempot för Kiss albumutgivning de första fyra åren.

Om det märks? Kanske lite.

Eller säg så här, stämningen i boken skiljer sig lite från den första. Där den första var en lycklig och varmt nostalgisk återblick på den första förälskelsen är den här mer melankolisk med fler spår av vardagslunk och svalnande intresse. Fler historier från människor som stukats och hamnat lite vid sidan av framgångssagan, avrundat av författarnas svalnande intresse för det samtida Kiss.

Inte samma vibb, men lika läsvärt. Möjligen aningen färre revolutioner i detaljerna den här gången, men visst lärde jag mig saker jag inte redan visste.

Jag valde medvetet att läsa den här boken i lägre tempo. Den första slukade jag i rask takt. Ville helt enkelt låta texten räcka längre. Nu kanske tempot mattas. Duon har mer än en gång antytt att det inte blir någon mer bok. Men jag hoppas ändå att det händer. Jag tror att det finns fler detaljer de båda vill och kommer att få svar på. Sen kanske det inte händer lika snabbt.

Mutant: Minnen från den förbjudna zonen

Det här var återigen väldigt härlig läsning. Djupt nostalgiskt att förflyttas tillbaka till Pyrisamfundet och den lila Mutant-lådan.

Jag följde Mutant-franchisen nära fram till och med Mutant Chronicles. Först som spelare och på slutet som del av branschen. Känner bara varma känslor när jag tänker på original-Mutant och Mutant 2. Osäker på hur mycket vi faktiskt spelade av Mutant 2089 (men förmodligen en hel del). Jag var väldigt förtjust i Mutant Chronicles-universat, älskade det visuella som Bonner, Parente och Bergting levererade. Spelade aldrig. Möjligen nån omgång Blood Berets, men det var nog allt.

Sen checkade jag ut mer eller mindre helt från hobbyn ca 1997. De senaste fem-tio åren har jag återupptäckt den på retrovis, tittar nyfiket tillbaka och uppdaterar mig ibland på vad som händeunder tiden jag var borta. Självklart har jag noterat Mutant: År noll. Har till och med varit på vippen att nostalgiköpa en låda eller två.

Allt det där gör boken ett utmärkt jobb att påminna mig om. Och det var väl egentligen det som var meningen? Jobb väl utfört.

Men visst finns det några saker jag saknar. Jag hade till exempel gärna sett en tidslinje över när de olika produktsviterna levde. Kanske till och med med releasemånad för enskilda moduler?

Sen är det så klart lite trist att min absoluta favorit-Bonner (ni minns den som omslag till modulen om Mishima) inte får ordentligt utrymme i boken. Tror inte att den ens är med frimärksstort (kan så klart ha missat). Nu får jag fortsätta minnas känslan av hur överfett det var att få använda den där bilden på första numret av vår speltidning Saga (som också innehöll ett par "unika" MC-publiceringar).

Hade som vanligt gärna sett en passage om fanzinen som frodades runt Mutant. Ett uppslag hade de åtminstone varit värda.

Jag önskar också att de tagit hjälp av en extern redaktör. I början av boken finns det ganska gott om upprepningar av innehåll och händelser. De kapitlen hade, kort sagt, mått bra av en lite mer hårdför redaktör.

Och kanske känns några av de sista kapitlen lite mindre inspirerade än de tidiga. Gissar att en del av dem kom till när kickstarter gick bättre och bättre och sidorna därmed blev fler och fler? Här hade jag snarare önskat fler röster om skeendena.

De försiktiga randanmärkningarna till trots är det här en otroligt trevlig bok som räcker väldigt länge. Jag är säker på att jag kommer att återvända till den för att kika på bilder och kanske till och med läsa om nån sekvens.

Och så måste jag nog leta upp de där digitala spelen. Och kanske köpa ett År noll för att nöjesläsa. Kanske rent av Matt Forbecks roman, för om Fredrik Malmberg säger att det är den produkt som kom närmast hans vision av Mutant Chronicles vill jag nog ta mig an den.

Bakom masken – Mitt liv som Catman i Kiss

Peter Criss Bakom masken – Mitt liv som Catman i Kiss

Efter många om och men tog jag tag i den här. Av någon anledning har den blivit stående i bokhyllan sen jag köpte den. Kanske för att jag läst så många sura kommentarer om den?

Döm om min förvåning när jag upptäcker att jag verkligen gillade den.

Peter Criss håller inget inne. Han släpper ut allt. Osminkat, vårtor och smuts. Får det honom att framstå i god dager? Nej. Men han bidrar med en av de viktigaste pusselbitarna till att begripa dynamiken i kvartetten som startade världens bästa rockband: Kiss.

Är det sanningen? Det är åtminstone Peter Criss sanning. Han är inte ute efter att skydda någon eller något rykte eller varumärke. Han berättar från hjärtat och det var vid det här laget ganska svart. Boken är fylld av motstridiga känslor, förakt och självhat. Men det känns hela tiden ärligt och uppriktigt. Annars tror jag inte så mycket på sanningen, åtminstone inte när det handlar så mycket om känslor.

I slutändan är det här kanske den av de fyra originalmedlemmarnas självbiografi jag uppskattar mest. Det hade jag inte väntat mig.

Läst: Kiss – The Hottest Brand in the Land

This is a big book on the other side of Kiss, the brand not the band. Or more accurately, most of the merchandise produced during the 70's. Almost 400 beautiful pages chock full of toys, clothes and whatever else anyone could ever think of sticking a Kiss logo on.

While I think this is a great looking book I do have some issues with the layout of this mostly magnificent book. For starters, the captions are so small you'd have to use a magnifying glass to read them. I wish they'd been at least a couple of points larger.

There's also a few pictures that would have deserved more attention (the key rings on pages 374 and 375 being the most striking example). The sudden change of pace for the last two pages of the bubble gum cards is just plain strange (going from 15 to 18 a page). If you needed an extra page to keep the pacing at 15 you could have, for example, made the shoelace spread a single page (because that double page spread for the shoe laces makes no sense at all).

And am I the only one missing the Howard The Duck issues? Shouldn't they have been in the book? I think so. Surprisingly there are a few more examples of surprising left outs.

Despite all this sour nitpicking I really do love this book. It tells a story, of something I've come to realize I'm not that into, really well. Through reading this book it's become obvious to me that I'm more interested in the band, its members and the music than the brand. All these toys and trinkets are simply not for me.

Well almost, I do collect the odd thing and I still want that pinball machine. I wouldn't mind the dragon boot comb and will happily accept whatever anyone gives me. But you won't find me hunting down these things online. I'd rather spend my money on vinyl and books.

It's really obvious that this book is a labour of love by someone who truly enjoys the 70's era collectables. And I will happily continue to flip through it. It's generally great looking, despite my bitter tasting rant above. Well done.

In all fairness, I wish it would have been possible to award this four and a half stars.