Eftersom jag fortfarande är inne i en djupt kissnördig period (kommer jag någonsin ur den?) valde jag att plocka upp biografin om Eric Carr. Hittade den för 59 spänn i iBooks, som hittat.
Upplägget är det klassiska "jättemånga människor berättar vad de minns". Huvudpersonen själv saknad så klart, boken skrevs ganska långt efter att Carr gått bort. Dessutom saknas ett antal andra jag gärna hade sett komma till tal. Tänker närmast på Gene Simmons, Paul Stanley, Ace Frehley, Vinnie Vincent, Eric Singer och Peter Criss. Bruce Kulick är den enda av Kiss-medlemmarna som ställt upp. Det lämnar tyvärr ganska stora håll i historien.
Störst plats i historieskrivningen tar, förutom Kulick, därför Gary Corbett (Kiss turné-keyboardist 1987-1992) och Carrie Stevens (Carrs flickvän 1988-1991).
Historien berättas i stort sett kronologiskt utifrån Carrs år i Kiss, med ett rejält kapitel om vart och ett av åren 1980-1990. Först får vi en genomgång av Carrs liv innan Kiss och även en historik över Kiss innan Carr. Carrs sista år i livet, 1991, delas dessutom upp i tre kapitel.
Eftersom persongalleriet är ganska stort, nästan 40 personer är intervjuade, blir det en del rundgång. Alla är överens om att Carr var vänlig och enkel att ha att göra med. Några av dom som stått honom närmast vittnar om en osäkerhet, framför allt runt hans status i Kiss. Särskilt mot slutet verkar han ha brottats med rädsla att få sparken. Relationen till Paul Stanley verkar inte ha varit alldeles friktionsfri och Carr verkar inte ha varit riktigt nöjd med sin position i bandet under de sista åren.
En fråga som sysselsatt många Kiss-fans sen Carr gick bort i sviterna efter den aggressiva cancern är huruvida han fick sparken innan han dog eller inte. Boken ger inget entydigt svar på det. Corbett hävdar bestämt att han blev det, medan Stevens lika bestämt hävdar det motsatta.
Jag har läst alla de andra medlemmarnas biografier (utom Peter Criss) och ett gäng Kiss-biografier, men känner ändå inte att jag med säkerhet kan säga hur det var. Får nog leta upp Pauls och läsa om delen om den perioden. För även om Paul framstår som den mest egocentrerade medlemmen i den här boken kändes hans självbiografi ärligast av de tre jag läst. Kanske måste läsa om Carl Linnaeus bok också, han har ändå ansträngt sig för att försöka hitta någon sorts sanning bland alla olika åsikter och skrönor.
All in all en halvlyckad biografi som hade mått bättre av ett annat berättargrepp. Citat-staplandet funkar inte riktigt den här gången.
Tillägg.
Paul Stanley verkar åtminstone en aning självkritisk till hur det hela hanterades. Citat ur hans självbiografi:
