11 låtar med EPMD

Härom dagen publicerade The Smoking Session en lista med tio låtar av och med EPMD som alla borde känna till. Jag lyssnade aldrig särskilt noga på EPMD när det begav sig. Deras skivor kom aldrig till Degerfors/Karlskoga i någon större omfattning och det skrevs inte särskilt mycket om dem i de tidningar jag läste. (Det här var alltså långt före internetz, kidz.)

Så jag tar chansen att reparera skadan och göra läxan. Samlade låtarna i en spotifylista. Alla utom en (Rampage) + två hits jag minns (de ligger sist i listan).

Varsågod att lyssna.

Min #blogg100 är #jazz100

På jazzen.se deltar jag i bloggutmaningen #blogg100. Jag valde att tematisera det och ska försöka skriva om 100 jazzskivor på 100 dagar. Börjar med ett par texter som handlar om skivor som ledde mig fram till att aktivt lyssna på jazz. Gissar att den delen stannar på under tio inlägg.

Längre fram blir det spretigare, men jag kommer bara att skriva om skivor jag har i min egen fysiska skivsamling.

Superettan 2013

Årets upplaga av Superettan känns mycket tuffare än förra årets. Den kan faktiskt sluta precis hur som helst.

Hammarby har kanske lärt sig och skärpt sig. *SK går inte att lita på (hur mycket jag än hoppas att de gör en Trelleborg). GAIS blir tuffa. Örgryte är den tuffaste nykomlingen underifrån sen vi gick upp. BOIS? Jsödra? Assyriska? Listan fortsätter.

Säsongstarten kommer att bli enormt viktig. Hoppas hoppas vi slipper uppleva en evig kamp för överlevnad likt fjolårets.

Äh. Nu mår jag redan illa. Och då har inte ens försäsongsmatcherna dragit igång än.

Läst: The Clash & Kee Marcello

För ordningens skull borde jag väl redovisa de två sista böckerna jag läste förra året också?
Återigen. Inget stort bokår. Har mest läst internetz igen.

Anywho.

Två rockbiografier hann jag med i november/december 2012. Båda hade sina poänger, båda hade sina svagheter. Båda kommer, om uttrycket tillåts, från hästens mun.

I fallet The Clash betyder det att historien blir onödigt tillrättalagd. Den handlar om de perioder bandet själva tycker är värda att minnas och inte om något de själva vill glömma. Jag har aldrig nördat in mig på The Clash, så visst fick jag med mig en hel del "nytt". Samtidigt var det svårt att skaka av sig känslan av att det finns mer att berätta.

Kee Marcellos historia i "Rockstjärnan som Gud glömde" lider snarare av en rejäl dos påfrestande självgodhet. Kee framställs som Guds gåva till mänskligheten. Samtidigt hymlar han inte med hur mycket han knarkade under åren i Europe. Kanske finns någon förklaring till det mentala tillståndet där?

Gillade ändå att läsa om Kee. Trots att det emellanåt blev rätt surrealistiskt.

Ska väl passa på att erkänna att jag svor när Norum hoppade av Europe och att jag har en rejäl samling Easy Action i hyllorna. Intressekonflikt.