Josef Fares och hatarna

I veckan har två av varandra oberoende personer som jag följer av olika anledningar via det världsomspännande datornätverket internet kommit ut ur garderoben som Josef Fares-haters.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det där. Det känns så oväntat och ogrundat.

Från oväntade håll.

I korta drag går kritiken ut på att Fares alltid gör putslustiga filmer med fryntliga invandrare i huvudrollerna. Gärna nära släktingar.

Och det är ett problem hur?

Att det sen är ganska långt från sanningen om Fares filmproduktion gör det ännu märkligare.

Det enda de här båda bevisar är att de med största sannolikhet inte sett mer än Jalla Jalla och möjligen Kopps. Knappast Zozo och definitivt inte Leo.

Leo, Fares fjärde, kan vara en av de fem obehagligaste svenska filmer jag någonsin sett.

Om karln efter det väljer att följa upp sin Clerks med en Jay & Silent Bob Strikes Back, må det väl vara hänt.

Han skulle behöva spela in ett hundratal lättsamma komedier med gladlynta släktingar i alla roller för att väga upp Leo.

I helgen tänker jag se Zozo på ren trots. Eller använda biobiljetterna jag vann på ICA för att se Farsan på bio.

(Orkar inte länka texterna jag reagerat på just nu. Bloggar från mobilen. Redigerar om eller när jag orkar.)

Men se för allt i världen Leo om ni är sugna på en rejäl spark i mellangärdet. Det är inget mästerverk, men en film som känns på ett jävligt jobbigt sätt.

Gör det.

Se den.